Malmö
2025-05-05 11:41
Måndag morgon: När ingen himmel var så blå som min
"Egentligen har jag bara förberett honom på två saker. Hur halsduken ska hållas upp under inmarschen samt hur han ska vifta med nämnda plagg vid mål gjorda av hemmalaget."
John Börén
2 kommentarer
Motala
Det har gått över 20 år sedan jag skickade in min första text och fick den publicerad på Himmelriket. Det var en krönika om förhållandet mellan mig och min far och med ett besök på Malmö Stadion som både utgångspunkt och inramning.
Resultatet blev ganska fint och den positiva responsen gav mersmak. Sedan dess har det genom åren blivit ett par alster till som knutit ihop banden mellan himmelsblå kärlek och giftermål, barnafödslar och andra milstolpar i det som kallas livet.
Personligt och känslosamt, absolut. Men efter så lång tid känns mycket gjort och lite uttjatat när det kommer till att beskriva hur Malmö FF ständigt genomsyrar och påverkar en supporters vardag och beslut. Det blir lätt pretentiösa pekoral och överdrivna skildringar där en klubbfärg eller en matcharena tillskrivs orimliga innebörder.
Jag har bara några år kvar till min femtioårsdag och känner mig någorlunda i balans i min relation till MFF. Det händer att jag missar matcher på grund av annat som måste prioriteras, jag kan somna på vanlig tid även efter en förlust och jag kan ta till mig information om ett inslaget ledningsmål utan att vråla ut min glädje på allmän plats. Idag skulle jag beskriva mig som en kontrollerad och inte alltför fanatisk anhängare även om min fru inte skulle hålla med.
Till påsken var det hursomhelst dags för en av de mest klassiska ritualerna inom supporterreligionen, min son skulle få gå på sin första match. Denne sjuåring som genom hela förskoletiden knappt registrerat om en boll kommit rullande mot honom, ännu mindre visat något intresse för sporten eller resultat. Nu har han den senaste tiden tack vare nya kompisar i en ny klass snappat upp att fotboll också kan vara en social kompetens. Senaste halvåret har det varit många frågor om vem som är bäst av Messi eller Ronaldo, hur det går för Livingpool eller om Mbappé någon gång ska spela i Motala. Kanske inte en passion, men åtminstone en nyfikenhet har börjat att gro.
Hemmamatch i Malmö mot Sirius en eftermiddag. Ett bra val, en förväntad vinst mot ett lag som inte drar med sig något större eller stökigt bortafölje. Varsin halsduk på och ett stadigt inköp av popcorn och andra kulinariska distraktioner i kiosken. Jag är lite tveksam till att uppmärksamheten kommer att hålla i hela 90 minuter plus tillägg. När vi sätter oss ner högst upp på södra läktaren oroar jag mig också lite för att jag kanske borde haft med en extra tröja till honom. Det skånska aprilvädret är inget som värmer denna långfredag.
Egentligen har jag bara förberett honom på två saker. Hur halsduken ska hållas upp under inmarschen samt hur han ska vifta med nämnda plagg vid mål gjorda av hemmalaget. Andra väsentliga kuriosa som namn på spelare och taktiska upplägg får vänta.
Jag har valt att inte blåsa upp den här stunden till något större än vad det är. Jag har bara frågat grabben om han ville följa med på match och han svarade ja. Det är vad det är. En allSvensk Fotbollsmatch i mängden, inte någon livsavgörande uppenbarelse. Men ändå, efter att ha fullgjort mina pappaplikter och förvissat mig om att vi har hamnat på rätt sittplatser, att min son ser ordentligt, att läskflaskorna står på icke-vältbart avstånd under stolarna, att sonens bestämda nekande till att använda vantar ska respekteras och övriga familjen är uppdaterad via sms så händer det något.
När vi står där bredvid varandra med varsin uppsträckt halsduk och spelarna går in på plan dyker det upp en liten skälvning i rösten och en lätt men fuktig dimma över linsen. Jag har tonat ner alla förväntningar på att den här dagen ska bli en enorm och oförglömlig upplevelse för mitt barn. På vägen verkar jag ha förträngt att det här faktiskt har stor betydelse för mig själv.
Matchen startar och känslorna av genuin kärlek, glädje och sentimentalitet förvandlas relativt snabbt till frustration, besvikelse och ånger. Malmö ser ut att inte vara riktigt påkopplade, precis som i de tidigare matcherna i säsongsstarten. Det ser långsamt och oinspirerat ut. Efter tio minuter uppstår den där typiska tystnaden över arenan. Min avkomma frågar mig vad det är som händer och jag är tvungen att ärligt svara att de andra leder nu efter ett mål inslaget direkt på hörna.
Halvleken fortsätter i samma trevande tempo. Två passningar fram¨t följs av en bredsida bakåt. Några nästanlägen och hyfsade intentioner höjer pulsen något, men annars är det en seg tillställning.
Grabben hänger ändå med, det är Diawaras insparkar och de gula korten som väcker mest fascination. I paus erkänner han att han fryser lite och att det är inte helt bekvämt när hans pappa måste lyfta upp honom för att kunna nyttja den allmänna urinoaren.
En öppnad kexchoklad och ett mäktigt kvartettbyte utlovar förhöjt underhållningsvärde inför den sista halvtimmen. In med AC, Ali, Rosengren och Bolin. Energi, rutin och klass på ett bräde. Publiken reagerar och ljudvolymen höjs men effekten uteblir. Duttandet och sisyfosanfallen fortsätter.
- Vad händer om de inte gör mål, pappa?
- Då förlorar de.
Jag går in i mig själv en stund. Är det så enkelt att det berömda tredje året kommer och biter Rydström i svansen? Är det mättnad och för hög medelålder som springer runt därnere på planen i ljusblå tröjor? Eller har de andra lagen till slut kommit ikapp och gjort sin läxa?
Men så händer det. Domaren dömer straff. Vi greppar våra halsdukar och jag hoppas allt vad jag kan att sjuåringen alldeles strax ska få helikopterveva över huvudet. Med ungefär 40 år mer livserfarenhet vet jag vilket antiklimax en missad chans från elvameterspunkten innebär.
Men LASSE Berg Johnsen är tillräckligt säker. Kvittering och jubel. Då var den här eftermiddagen ändå inte helt förgäves. Matchens sista minuter rinner iväg snabbt och det blir inte mer än ett kryss. Vi trängs med alla andra malmöiter som plötsligt har bråttom hem till respektive påskfiranden. 1-1 mot Sirius hemma. Det imponerar inte. Kommande bortamatchen mot Hammarby känns obekväm att tänka på. Ett tredje raka SM-guld känns långt ifrån självklart. Dessutom, någon gång måste den här framgångseran som pågått ett drygt decennium ha sitt slut… Är det möjligen dags nu?
Framme vid Stadiongatan har trängseln avtagit men min påg har fortfarande sin hand i min. Han tittar upp på mig.
- Det var roligt att gå på fotboll, pappa. När kan vi göra det igen?
Och just där och då… Var ingen himmel så blå som min.
***
Ny match ikväll, en förväntad vinst mot ett lag som inte drar med sig något större eller stökigt bortafölje. Bara en allsvensk match i mängden för de flesta, men säkert ett oförglömligt minne för någon.
Framåt Malmö!
Det har gått över 20 år sedan jag skickade in min första text och fick den publicerad på Himmelriket. Det var en krönika om förhållandet mellan mig och min far och med ett besök på Malmö Stadion som både utgångspunkt och inramning.
Resultatet blev ganska fint och den positiva responsen gav mersmak. Sedan dess har det genom åren blivit ett par alster till som knutit ihop banden mellan himmelsblå kärlek och giftermål, barnafödslar och andra milstolpar i det som kallas livet.
Personligt och känslosamt, absolut. Men efter så lång tid känns mycket gjort och lite uttjatat när det kommer till att beskriva hur Malmö FF ständigt genomsyrar och påverkar en supporters vardag och beslut. Det blir lätt pretentiösa pekoral och överdrivna skildringar där en klubbfärg eller en matcharena tillskrivs orimliga innebörder.
Jag har bara några år kvar till min femtioårsdag och känner mig någorlunda i balans i min relation till MFF. Det händer att jag missar matcher på grund av annat som måste prioriteras, jag kan somna på vanlig tid även efter en förlust och jag kan ta till mig information om ett inslaget ledningsmål utan att vråla ut min glädje på allmän plats. Idag skulle jag beskriva mig som en kontrollerad och inte alltför fanatisk anhängare även om min fru inte skulle hålla med.
Till påsken var det hursomhelst dags för en av de mest klassiska ritualerna inom supporterreligionen, min son skulle få gå på sin första match. Denne sjuåring som genom hela förskoletiden knappt registrerat om en boll kommit rullande mot honom, ännu mindre visat något intresse för sporten eller resultat. Nu har han den senaste tiden tack vare nya kompisar i en ny klass snappat upp att fotboll också kan vara en social kompetens. Senaste halvåret har det varit många frågor om vem som är bäst av Messi eller Ronaldo, hur det går för Livingpool eller om Mbappé någon gång ska spela i Motala. Kanske inte en passion, men åtminstone en nyfikenhet har börjat att gro.
Hemmamatch i Malmö mot Sirius en eftermiddag. Ett bra val, en förväntad vinst mot ett lag som inte drar med sig något större eller stökigt bortafölje. Varsin halsduk på och ett stadigt inköp av popcorn och andra kulinariska distraktioner i kiosken. Jag är lite tveksam till att uppmärksamheten kommer att hålla i hela 90 minuter plus tillägg. När vi sätter oss ner högst upp på södra läktaren oroar jag mig också lite för att jag kanske borde haft med en extra tröja till honom. Det skånska aprilvädret är inget som värmer denna långfredag.
Egentligen har jag bara förberett honom på två saker. Hur halsduken ska hållas upp under inmarschen samt hur han ska vifta med nämnda plagg vid mål gjorda av hemmalaget. Andra väsentliga kuriosa som namn på spelare och taktiska upplägg får vänta.
Jag har valt att inte blåsa upp den här stunden till något större än vad det är. Jag har bara frågat grabben om han ville följa med på match och han svarade ja. Det är vad det är. En allSvensk Fotbollsmatch i mängden, inte någon livsavgörande uppenbarelse. Men ändå, efter att ha fullgjort mina pappaplikter och förvissat mig om att vi har hamnat på rätt sittplatser, att min son ser ordentligt, att läskflaskorna står på icke-vältbart avstånd under stolarna, att sonens bestämda nekande till att använda vantar ska respekteras och övriga familjen är uppdaterad via sms så händer det något.
När vi står där bredvid varandra med varsin uppsträckt halsduk och spelarna går in på plan dyker det upp en liten skälvning i rösten och en lätt men fuktig dimma över linsen. Jag har tonat ner alla förväntningar på att den här dagen ska bli en enorm och oförglömlig upplevelse för mitt barn. På vägen verkar jag ha förträngt att det här faktiskt har stor betydelse för mig själv.
Matchen startar och känslorna av genuin kärlek, glädje och sentimentalitet förvandlas relativt snabbt till frustration, besvikelse och ånger. Malmö ser ut att inte vara riktigt påkopplade, precis som i de tidigare matcherna i säsongsstarten. Det ser långsamt och oinspirerat ut. Efter tio minuter uppstår den där typiska tystnaden över arenan. Min avkomma frågar mig vad det är som händer och jag är tvungen att ärligt svara att de andra leder nu efter ett mål inslaget direkt på hörna.
Halvleken fortsätter i samma trevande tempo. Två passningar fram¨t följs av en bredsida bakåt. Några nästanlägen och hyfsade intentioner höjer pulsen något, men annars är det en seg tillställning.
Grabben hänger ändå med, det är Diawaras insparkar och de gula korten som väcker mest fascination. I paus erkänner han att han fryser lite och att det är inte helt bekvämt när hans pappa måste lyfta upp honom för att kunna nyttja den allmänna urinoaren.
En öppnad kexchoklad och ett mäktigt kvartettbyte utlovar förhöjt underhållningsvärde inför den sista halvtimmen. In med AC, Ali, Rosengren och Bolin. Energi, rutin och klass på ett bräde. Publiken reagerar och ljudvolymen höjs men effekten uteblir. Duttandet och sisyfosanfallen fortsätter.
- Vad händer om de inte gör mål, pappa?
- Då förlorar de.
Jag går in i mig själv en stund. Är det så enkelt att det berömda tredje året kommer och biter Rydström i svansen? Är det mättnad och för hög medelålder som springer runt därnere på planen i ljusblå tröjor? Eller har de andra lagen till slut kommit ikapp och gjort sin läxa?
Men så händer det. Domaren dömer straff. Vi greppar våra halsdukar och jag hoppas allt vad jag kan att sjuåringen alldeles strax ska få helikopterveva över huvudet. Med ungefär 40 år mer livserfarenhet vet jag vilket antiklimax en missad chans från elvameterspunkten innebär.
Men LASSE Berg Johnsen är tillräckligt säker. Kvittering och jubel. Då var den här eftermiddagen ändå inte helt förgäves. Matchens sista minuter rinner iväg snabbt och det blir inte mer än ett kryss. Vi trängs med alla andra malmöiter som plötsligt har bråttom hem till respektive påskfiranden. 1-1 mot Sirius hemma. Det imponerar inte. Kommande bortamatchen mot Hammarby känns obekväm att tänka på. Ett tredje raka SM-guld känns långt ifrån självklart. Dessutom, någon gång måste den här framgångseran som pågått ett drygt decennium ha sitt slut… Är det möjligen dags nu?
Framme vid Stadiongatan har trängseln avtagit men min påg har fortfarande sin hand i min. Han tittar upp på mig.
- Det var roligt att gå på fotboll, pappa. När kan vi göra det igen?
Och just där och då… Var ingen himmel så blå som min.
***
Ny match ikväll, en förväntad vinst mot ett lag som inte drar med sig något större eller stökigt bortafölje. Bara en allsvensk match i mängden för de flesta, men säkert ett oförglömligt minne för någon.
Framåt Malmö!
