Måndag morgon: Trendbrott

Anes Mravac fick alltså inleda sin tränargärning med tre poäng. En trevlig grej var ju också att det igår faktiskt applåderades när speakern ropade ut namnet på Malmö FF:s tränare.

När detta hände inför vår förra allsvenska hemmamatch jublades det inte. Då buades det. Inte unisont och inte överallt ifrån, men klart hörbart.

Från våra läktare kom alltså burop. Åt en av våra egna. Är ju sin sak när detta händer efter en plattmatch, men nu pratar vi alltså inför match. Innan det ens börjat spelas. Både märkligt och skamligt, tycker jag.

Nu ska det här inte bli något försvarstal för Henrik Rydström. Tycker förvisso han har gett mig massor av makalösa minnen, två fantastiska vårar och tre titlar, och jag gillade hans långa utvikningar, de som jag vet en del såg som svammel och bortförklaringar. Men precis som så många andra tyckte jag också att vägs-ände-känslan växte sig allt starkare allt eftersom denna säsong fortled. Så, ja. På många sätt sorgligt, jag hade verkligen förhoppningar om att han skulle kunna vända skutan efter de fina inledande europakvalomgångarna … men nej. Har full förståelse för det förvisso klichéartade pratet om ny energi, för tanken kändes tom på bränsle.

Inte direkt så att gårdagen bjöd på någon diametral förändring. Det var näppeligen någon spelmässig klang- och jubelföreställning. Men få hade väl väntat sig några underverk från Anes Mravac efter en ynka träning, och en seger blev det som sagt.

Vem som blir 2026 års tränare vet vi inte alls än. Jag noterar att det finns de som önskar sig en ”kravställare”, någon som vid behov kan ge spelarna en så kallad hårtork. Begreppet kravställan är som bekant grovt missbrukat, men om man menar någon som kan implementera en kultur där alla alltid ger sitt yttersta för kollektivet och försöker göra som man kommit överens om, då må det vara hänt. Men hårtorksversionen av kravställaren ger jag inte mycket för. Faktiskt tror jag att det är rent trams, detta att mena att det unga människor (vilket fotbollsspelare är) behöver när de spelar dåligt är en rejäl utskällning; att det är hårtorkar som grupper och organisationer utvecklas och presterar av. Vem vill ha en chef som beter sig så? År 2025? Och jo, jag vet att det är elitidrottsmän vi pratar om, och att adrenalinhalten i verksamheten innebär att hårda, högljudda ord faller sig naturliga. Men gormandet som lösning och arbetsmetod? Jag har svårt att tro att fotbollsspelare skulle vara så diametralt annorlunda än alla andra människor att de växer av sånt.

Och apropå det där med buandet inför match: nog är det lite underligt att när det på senare år gått dåligt för Malmö FF, då har det gått riktigt dåligt. Svackorna har liksom inte haft nån riktig botten våren 2018, hösten 2022 eller nu. Intressant i detta sammanhang är att Pontus Jansson nyligen ifrågasatte det där med att vinnarkultur sitter i väggarna, vilket Noa Bachner tog fasta på i en Expressen-krönika härförleden.

I Malmö FF ska man bara vinna, tycker vi supportrar. Pallar man inte det så kallade trycket ska man inte spela här, tycker vi supportrar. Men vad händer om det som i våra ögon är otänkbart – att förlora – ändå händer (Henrik Rydström frågade sig detsamma i en lång avskedsintervju på Gasetten häromdan: ”Man kanske ska fundera vad man ska göra när man inte vinner?”. Ni som tycker han är en svammelpelle behöver kanske inte lägga tid på att läsa den, men jag rekommenderar den varmt till alla andra), hur hanteras det? Blir det möjligen ännu stirrigare här i Malmö FF än i många andra klubbar, eftersom förlorandet är så otänkbart? Och att det klagas, sågas, raljeras, döms ut och märks ord på sociala medier, på forum och i poddar: kan arbetsmiljön fortsätta fungera på ett odelat positivt och sunt vis? Kan spelarna verkligen stänga av och förbli opåverkade? Och vad innebär allt detta för förutsättningarna till att komma ur dåliga trender snabbt?

Jag tänker att vi kanske bör fundera på vår kultur, och hur vi som finns runtom föreningen bidrar till den? Det här snacket som säger att om man inte tål pressen har man inget här att göra, är det produktivt? Eller kan det finnas nåt alternativ till det? Behöver denna "press" förändras för att fler spelare ska prestera optimalt? Ja, vad vet jag? Jo, en sak vet jag förresten. Det är att jag hoppas att jag aldrig mer får höra burop när en av våra egnas namn ropas upp innan match.

Och hoppas kan man ju alltid.

Ha en finfin vecka, allihop.