Malmö
2010-10-11 09:00
Måndag morgon: Vem stal den vackra leken?
Ulf Österlind har retat upp sig på det alltmer brutala spelet och fuskandet för att vinna fördelar och matcher.
Ulf Österlind
20 kommentarer
En bit in i första halvlek av årets VM-final mellan Holland och Spanien tänkte jag att om Holland vinner med det här spelet så kan de ju inte vara stolta över sig själv. Hur ska de kunna lyfta bucklan och sedan se sig själv i spegeln efter att ha vunnit med det mest brutala spel jag sett på den här nivån?
Egentligen är det inte förvånande. Att vinna har blivit allt och idén om det gentlemannamässiga och justa spelet, som fanns i fotbollens barndom och en bit in på 70-talet, har övergetts till förmån för mantrat – ingen minns vem som blev tvåa.
Det känns som att fotbollen har gått från att vara en sport för lirare till att bli en kampsport. Där fysik och styrka är en förutsättning för att kunna hävda sig. Spelarna blir mer och mer uppumpade och kraftfulla. All denna kraft används till att förstöra för motståndarna och låsa, blockera och störa spelet för de som vill rulla boll.
Under MFF: s träningsläger i Malaga diskuterade jag och fystränaren John Philips om smala och lite tunnare spelare som Bosse Larsson, George Best och kanske Anders Palmèr hade klarat sig i dagens moderna fotboll. Han var väldigt tydlig, nej de hade inte stått emot rent fysiskt. De hade varit för klena. Exempel på spelare i dagens MFF som troligen fått svårt och därmed tvingats bygga på sig för att de är för små eller för klena är Agon, Jiloan och Durmaz.
En sorglig utveckling...
Det finns en tendens som blivit tydligare med åren i och med att fotbollen blivit mer kraftfull och fysisk. Det är att alla fullföljer sina tacklingar och satsningar på plan. Första gången det slog mig var när Petr Cech fick ett knä i tinningen och tvingades till en operation för skallfraktur. Som ett minne av den skadan bär han allttid huvudskydd numera.
I den matchen och situationen uppfattade jag det som att motståndaren hade kunnat stanna om han velat. Men han ville inte.
Sedan har det rullat på och spelarna har blivit hänsynslösare i sina satsningar. Istället för att sakta ned, avvakta eller undgå att gå in i situationer där de inte säkert vet om de kan nå bollen, struntar de i vilket och kör på. Med resultat att motståndarna faller som käglor, korten haglar och benflisor yr. Holländaren Nigel deJongs påhopp på Newcastles Hatem Ben Afra är ett bra exempel. Resultat blev ett brutet ben och möjligen en avbruten karriär.
För att inte tala om hela det holländska lagets medvetet brutala spel i nämnda VM-final. Därför att de visste att de inte kunde vinna genom att spela fotboll. Som tur var vann Spanien ändå, men inte heller de spelade särskilt juste.
En tanke som slår mig är att numera anses det smart och rutinerat att begå ett regelbrott som inte upptäcks. Det finns såklart undantag men rätt många verkar nöjda och har varken betänkligheter kring eller spärrar mot att göra så. Liksom i övriga samhället känns det som att regler inte längre ska följas. Snarare är de ett jobbigt hinder som ska kringgås på väg mot målet.
Att vinna...
Frågan är varför det har blivit så här? Frågan är också om det måste vara så? Sista frågan är vem som har ansvaret för att ändra på det?
Egentligen är det inte förvånande. Att vinna har blivit allt och idén om det gentlemannamässiga och justa spelet, som fanns i fotbollens barndom och en bit in på 70-talet, har övergetts till förmån för mantrat – ingen minns vem som blev tvåa.
Det känns som att fotbollen har gått från att vara en sport för lirare till att bli en kampsport. Där fysik och styrka är en förutsättning för att kunna hävda sig. Spelarna blir mer och mer uppumpade och kraftfulla. All denna kraft används till att förstöra för motståndarna och låsa, blockera och störa spelet för de som vill rulla boll.
Under MFF: s träningsläger i Malaga diskuterade jag och fystränaren John Philips om smala och lite tunnare spelare som Bosse Larsson, George Best och kanske Anders Palmèr hade klarat sig i dagens moderna fotboll. Han var väldigt tydlig, nej de hade inte stått emot rent fysiskt. De hade varit för klena. Exempel på spelare i dagens MFF som troligen fått svårt och därmed tvingats bygga på sig för att de är för små eller för klena är Agon, Jiloan och Durmaz.
En sorglig utveckling...
Det finns en tendens som blivit tydligare med åren i och med att fotbollen blivit mer kraftfull och fysisk. Det är att alla fullföljer sina tacklingar och satsningar på plan. Första gången det slog mig var när Petr Cech fick ett knä i tinningen och tvingades till en operation för skallfraktur. Som ett minne av den skadan bär han allttid huvudskydd numera.
I den matchen och situationen uppfattade jag det som att motståndaren hade kunnat stanna om han velat. Men han ville inte.
Sedan har det rullat på och spelarna har blivit hänsynslösare i sina satsningar. Istället för att sakta ned, avvakta eller undgå att gå in i situationer där de inte säkert vet om de kan nå bollen, struntar de i vilket och kör på. Med resultat att motståndarna faller som käglor, korten haglar och benflisor yr. Holländaren Nigel deJongs påhopp på Newcastles Hatem Ben Afra är ett bra exempel. Resultat blev ett brutet ben och möjligen en avbruten karriär.
För att inte tala om hela det holländska lagets medvetet brutala spel i nämnda VM-final. Därför att de visste att de inte kunde vinna genom att spela fotboll. Som tur var vann Spanien ändå, men inte heller de spelade särskilt juste.
En tanke som slår mig är att numera anses det smart och rutinerat att begå ett regelbrott som inte upptäcks. Det finns såklart undantag men rätt många verkar nöjda och har varken betänkligheter kring eller spärrar mot att göra så. Liksom i övriga samhället känns det som att regler inte längre ska följas. Snarare är de ett jobbigt hinder som ska kringgås på väg mot målet.
Att vinna...
Frågan är varför det har blivit så här? Frågan är också om det måste vara så? Sista frågan är vem som har ansvaret för att ändra på det?
