MFF – Ludogorets 1-2: Ganska hopplöst

De senaste 14 årens bulgariska ligamästare på återbesök, alltså. Senast de var här var i Champions League-kvalet 2021. Då vann vi med 2-0, vilket var i underkant. I afton fick de sin revansch. Extra sur känns förlusten med tanke på att det här var precis ett sånt motstånd som vi kunnat/borde slå: en del kvicka och individuellt skickliga spelare, men också ett lag som liksom kändes lite nonchalant och slarvigt, som inte var överdrivet fysiskt, hårdpressande eller samtrimmat och som emellanåt spelade med små marginaler.

Men nu är ju det här året som det är. Malmö FF vinner inte såna här matcher nuförtiden.

Men låt oss ta det från början.

Jämfört med Djurgårdsmatchen gjorde Henrik Rydström ett byte i startelvan. Ut med Lasse Berg Johnsen och in med Anders Christiansen. Adrian Skogmar positionerades längre ner i banan, vilket innebar att laget såg ut så här:

Olsen – Stryger, Jansson, Rösler, Busanello – Skogmar, Rosengren – Bolin, Christiansen, Haksabanovic – Gudjohnsen.

Ludogorets lag:

Sergio Padt – Son, Dinis Almeida, Edvin Kurtulus, Joel Andersson – Petar Stanic, Pedro Naressi, Deroy Duarte – Caio Vidal, Eric Bille, Marcus Erick.

Två svenskar i den bulgariskan startelvan, således. Plus tre brasilianare, en nederländare, en spanjor, en portugis, en serb, en ivorian samt en kapverdian.

Första halvlek
I fjolårets första Europa League-match tog det en minut innan Busanello dabbade sig och Rangers tog ledningen. Nu gick det inte lika fort – men inte långt ifrån. Några minuter in i matchen lyrades en frispark in i vårt straffområde och Busanello grabbade tag i en Ludogorets-spelare (Kurtulus?). Båda föll och inget hände. Förrän nån minut senare, vill säga, när vi alla stod och såg fram emot en Malmöhörna. Då kallades domaren ut till VAR-skärmen och därifrån gick det som det brukar. Petar Stanic dunkade in straffen.

Annars hade matchen börjat ganska positivt. Bolin fick ett bra läge redan efter nittio sekunder, men avslutet blev alldeles för lamt och Padt, en målvakt som hade en viss lastbilschaffis-air över sig, klarade lätt. Där under inledningsminuterna hittade också Bolin en yta bakom sin ytterback, så fram till straffen kändes det hoppfullt.

Sen blev det nattsvart. För Malmö FF anno 2025 är som bekant inte ett lag som på nolltid ruskar av sig ett baklängesmål och fortsätter pumpa på. Som brukligt är denna höst såg 0-1-målet ut att förlama våra spelare. Klumparna i deras magar kändes ända upp på läktarna, och 0-2 kom som ett brev på posten halvvägs in i halvleken. Upprinnelsen var en lite onödig frispark av Anders Christiansen från ungefär samma ställe som den som gav straffen. Bollen gick mot Robin, men efter nåt märkligt hopslag och missförstånd rullade den rakt ut till Eric Bille, som tryckte upp den i krysset. Nattsvärtan förvandlades till en känsla av evigt mörker.

Efter 0-2 tilläts vi ha bollen. Men det såg dessvärre ut som det gjort för ofta på sistone: runtrullande i makligt tempo och i ofarliga ytor. Men, som sagt ovan, Ludogorets var också liksom lite slappa, och Hugo Bolin tryckte sig fram till ett friläge i 35:e. Vinkeln var inte den bästa, Bolin försökte tunnla, men Padt läste honom och stängde till mellan benen.

En gång till kom vi nära: ett ganska fint långt anfall i 42:a avslutades med ett Stryger-lyft mot Haksabanovic, som var nån decimeter från att nå bollen.

Andra händelser i slutet av halvleken: Skogmar varnades för hög spark, en förseelse som också VAR-granskades för potentiellt rött kort. Men till allmän förvåning nöjde sig faktiskt VAR-rummet med det gula. Vidare prickade Ludogorets snabba och trixiga nummer 11, Vidal, ribban och en grinig Anders Christiansen gick för hårt in i en närkamp och fick även han gult.

Andra halvlek
Här tänker jag fatta mig hyfsat kort. För även om de första minuterna bjöd på en relativt positiv start med ett par Christiansen-avslut – förvisso inte särskilt farliga, men i alla fall – var det sedan Ludogorets som skapade chanser: vi ägde bollen en del men var trubbiga och uddlösa och rullade runt, medan bulgarerna (eller ja, laget från Bulgarien) kontrade livsfarligt. Robin Olsen räddade oss flera gånger.

Lasse Berg Johnsen ersatte AC i 60:e, Taha Ali och Stefano Vecchia kom in istället för Skogmar och Haksabanovic en kvart senare. Ska man hitta nåt litet blind-höne-korn av positiv karaktär är det möjligen att den inhoppande trion i alla fall adderade nåt litet uns av offensiv spets. Och så kom också ett reduceringsmål. Från ingenstans. Taha Ali rullade bollen till en stillastående Lasse Berg Johnsen. Han tvekade, såg ut att leta efter alternativ, men hittade inga. Så han sköt, bollen touchade en försvarare, och Padt var på väg åt fel håll och förmådde inte göra mer än att chaffismässigt vifta med benet i bollens riktning. 1-2 och en knapp kvart kvar av matchen.

Bulgarisk oro? Full fart framåt? Nja. Eller nej. Om Ludogorets blev stirriga av målet lyckades vi hursomhelst inte göra nåt av det. Det blev inte så mycket mer än ett ofarligt Otto Rosengren-inspel rakt in i Padts skopa.

Robin Olsen kastades upp mot straffområdet i den sista övertidsminuten.

Men, såklart, till ingen nytta.

Vi förlorade. Igen.

Individuell spelarkritik? Jag vet inte. Känns meningslöst att försöka sig på. Jag tvivlar inte på att spelarna försöker, men det känns allmänt geistlöst över hela linjen. Den mentala uppförsbacken efter 0-1 tycks monumental. Och det kanske inte är så, men det ser i alla fall ut som att både tro och desperation saknas, även när vi trots allt får den där biljetten in i matchen via Lasse Berg Johnsens mål.

Så hur går vi vidare efter detta? Tja, enligt spelschemat, tänker jag.

Vi möter Värnamo på söndag.

I en tid då saker som kassaskåpssäkra segrar inte längre existerar.