MFF – RFS Riga 1-0: Europaligaspel säkrat

Största orosmolnet inför kvällens match? Att vi som står vid sidan om redan tycktes ha tagit ut avancemanget i förväg och börjat prata om FCK. Vi var ju faktiskt inte där än, liksom. Kvalspelets absolut viktigaste match, den spelades ikväll. För det var ikväll som vi kunde säkra ett garanterat deltagande i ligaspel. I vilken av turneringarna skulle förvisso ännu vara höljt i dunkel – men att allt bättre än en tremålsförlust skulle innebära ännu en europahöst, det visste vi.

Annars hade jag inte så värst höga förväntningar på själva matchen som så. Tänkte att, som Henrik Rydström också var inne på vid gårdagens presskonferens, letterna skulle försöka orsaka kaos och nervositet med att skyffla inlägg. Och att vårt lag skulle försöka hålla sig kallt, inte riskera nåt, inte gå bort sig. Med risk för viss passivitet …?

Nåja. Vi mönstrade i alla fall ett starkt lag som på intet vis osade underskattning. Faktiskt exakt samma som i bortamötet:

Olsen – Rösler, Jansson, Djuric – Stryger Larsen, Rosengren, Berg, Busanello – Bolin, Haksabanovic, Ali.

RFS Riga gjorde såvitt jag kan se två ändringar jämfört med förra veckans startelva. Ut med Stuglis och Lemajic – som gjorde letternas mål då – och in med Veips och Wouter. Det innebar att man ställde upp så här:

Maric – Savalnieks, Njie, Veips, Lipuscek, Mor Talla Gaye – Janis Ikaunieks, Panic, Zelenkovs – Wouter, Davis Ikaunieks.

Första halvlek
Jag tillhör den majoritet som bara såg första mötet via skärm. Så eftersom det pratades en del om letternas kroppshyddor då hade jag nog nog förväntat mig ett ännu storvuxnare motståndarlag. Visst, ett par stadiga pjäser där bak och i mittfältsnavet Panic, men i och med att Lemajic började på bänken var det mest spelare av normalstorlek (eller ännu mindre – jag tänker då främst på den Alain Giresse-size:ade yttern Mor Talla Gaye) i RFS anfallsled.

Inte inleddes matchen med nån lettisk tokoffensiv heller. De tog det ganska lugnt och såg till att inte gå bort sig. Däremot vaskade de fram några hörnor, och efter den första, i den 10:e minuten, ropade de på hands i straffområdet. Domaren höll upp handen och stoppade spelet i väntan på besked i öronsnäckan, och vi fick några sekunders nervös och oförstående väntan av den typ som VAR är så fenomenalt på att skapa. Men positivt besked till slut. Ingen straff.

Eftersom den första hörnan följdes av ett par till går det möjligen att hävda att RFS fick ett visst litet övertag. Men, som Bengt Grive skulle sagt, var det mest skenbart. Runt minut 20 växlade vi upp. Haksabanovic sköt, och Hugo Bolin var centimetrar från att raka in returen. Fem minuter senare var det dags. För mål, alltså. Malmö trixade sig medelst snabba kortpassningar fram i mitten, Otto lämnade över till Haksabanovic som krutade bollen rakt på RFS-målvakten. Retur rakt ut, och den fångade Haksabanovic upp själv, drog sig inåt och lade in bollen med vänstran.

Så vad nu? Skygglapparna ryckta och toksatsning framåt från letterna? Nej. Matchen tuffade på, vi rullade runt bollen och det hände inte så mycket. Förrän mot slutet av halvleken, då Rösler lite onödigt gav bort en hörna som den ene av Ikaunieksarna nickade över. Och just innan halvtidssignalen pinnade Gaye genom och serverade samme Ikaunieks ett hyfsat läge, men han träffade inte mål den gången heller.

Sammanfattning av den första halvleken lyder så här: Bra kontroll.

Andra halvlek
Rydström gjorde ett byte redan i paus: ut med Otto Rosengren och in med Lasse Berg Johnsen.

Stryger fick lite slumpmässigt en bra chans i 49:e, då bollen flipperstudsade fram till honom i fritt läge. Hans chippförsök räddades av Maric i RFS-målet.

Annars fortsatte det som i första. Vi hade bollen mest, rullade runt, tog inga risker, och provade/riskerade aldrig att slå bollen i djupet trots att både Ali och Bolin emellanåt initierade löpningar. Och som så ofta när spelet blir lite väl sömngångaraktigt händer något otäckt. Ett bolltapp på mitten fångades upp av Gaye som fick iväg ett lobbartat, märkligt skott som Robin lyckades tippa i ribban och över.

Den ene Ikaunieksen hade blivit utbytt i paus och den andre blev utvisad i 64:e. Taha Ali ryckte lite i hans tröja och han svarade med en klockren armbåge i mellangärdet. Från läktarplats tyckte jag inte det såg jättefarligt ut och domaren nöjde sig först med gult kort, men VAR-rummet kallade och efter granskning plockades det röda fram. Och efter att nu ha sett repriserna går det ju inte att göra annat än att hålla med om att detta var en odiskutabel utvisning.

Lite överraskande reaktion detta, för övrigt. Letterna kändes matchen genom närmast artiga, det var annars inga fula efterslängar och de bad nogsamt om ursäkt efter varje orsakad frispark.

Brant, lång och hopplös uppförsbacke för RFS, således. Det hjälpte inte ens att Lemajic kom in och vann lite nickdueller – och han fick trots allt en jättechans i 76:e, men den täcktes till hörna.

Dessförinnan hade Taha och Bolin ersatts av Sigurdsson och Ekong. Även Skogmar och Busuladzic fick speltid mot slutet.

Chansmässigt då? Inte så mycket att skriva hem om. Haksabanovic var nära igen i 86:e, men rammade en försvarsspelare med sitt skott. Och på övertid tryckte sig Ekong genom på fint vis. Bollen hamnade via Haksabanovic-klack hos Sigurdsson, men även hans skott fastnade på en försvarare.

Det blev inte fler mål.

Efter slutsignalen skanderade läktarna ”vi hatar Köpenhamn, olé olé”. Mest av alla tycktes Jens Stryger Larsen gilla den ramsan; mannen från Saksköbing höll takten med höjda armar och såg till att det inte slutade sjungas.

En måhända ospektakulär seger, inga extravaganser, men stabilt och säkert.

Och seger igen. Vilket innebär 0,25 nya härliga poäng i UEFA:s lands-seedningstabell.

Bara en sån sak.