Sex och Jävligt offside: Efter sommaren då då ... ?

Finaldags (NY)
2018 spelade vi också cupfinal mitt under en motig vår. Då tänkte jag ungefär ’gött, en match som lever sitt eget liv bortkopplat från den allsvenska ångesten’. Dumt tänkt. Malmö FF gjorde en slät figur och förlorade med 3-0. Borde sannerligen ha lärt mig att positiva tankemönster har en förmåga att sparka bakut. Men trots denna usch-om-historien-upprepar-sig-svartsyn vill jag ändå mena att det kan vara läge att rycka upp sig inför morgondagen. För årets final spelas på hemmaplan. Mot en motståndare som inte heller är i storform. Och ber om ursäkt om jag låter överdrivet hurtfrisk, men jag skulle nog vilja påstå att vi här och nu inte är fullt lika långt under isen som vi var våren 2018.

Robin Olsen (NY)
Det har varit en inofficiell sanning ett tag nu. Men vågar man alltid lita fullt ut på sådana? Nej, säger jag. Så därför känns det bra att det häromdan bekräftades att Robin Olsen ansluter i sommar. Målvaktsposten har varit i fokus denna vår. Kanske lite för mycket, eftersom det funnits problem på fler ställen. Men hursomhelst, nu får vi en landslagsmålvakt i vår bur, och jag tänker att det blir ett lyft.


Europaseedning (NY)
Rijeka tog hem den kroatiska ligan i helgen, och därmed blev det klart att Malmö FF är seedat även i en eventuell andra kvalomgång till Champions League. För det första kan det vara värt att notera att vi i år återigen tvingas spela fyra kvalrundor för att gå hela vägen (precis som 2021 för övrigt, och då gick det ju bra). Ifjol var det bara tre. Men vadan ordet ’eventuell’ ovan? Ja, för att nå denna andra kvalomgång, och fullt ut kunna njuta av vår på-håret-seedning, måste vi givetvis vinna den första. Jag kollar Bert Kassiesas UEFA-sida och konstaterar att vi då kan lottas mot årets mästarlag från antingen Andorra, Nordmakedonien, Estland, Belarus, Malta, Moldavien, Kazakstan, Armenien, Luxemburg, Georgien, Färöarna, Irland, Albanien eller San Marino.

Jaja. Hoppet lever, det säger jag bara.

Är lägesgillning möjlig? (NY)
Vad göra i dessa kristider? Kräva avgångar? Högljutt diskutera lösningar, fel och syndabockar med vänner och bekanta? Gräva ner sig och gråta? Eller göra som jag själv råkade göra i helgen, nämligen åka bort för att göra en rolig sak och lite halvt avskärmat via livescore konstatera att vi förlorat? Tja, inget sätt är förstås mer rätt än något annat.

Men är det då verkligen ”jäkligt roligt just nu”, som Henrik Rydström tyckte häromdan? Mnja, va. Tycker jag kanske inte riktigt. Även om det förstås är lätt att känna igen sig i ett 'fotbollens sanna själ är lidandet''-tänk och dylik självömkande halvironisk ångest. Men nuläget är i alla fall en påminnelse om att det varken är första eller sista gången vi är i en svacka, för såna VET vi ju att de dyker upp med ojämna mellanrum, nästan alltid oväntat, för alltsomoftast kommer de vid tidpunkter då det egentligen inte ser ut att finnas någon som helst anledning till dem. Ändå vänjer man sig aldrig vid dem. Vilket gör dem till ett intressant fenomen i sig.

Sommaruppehåll (NY)
Fyra dagar till. Sen väntar ett månadslångt sommaruppehåll. I vilken sinnesstämning går vi in i denna pausperiod? Det avgörs av de två kommande matcherna. Kan tycka att det är lite småtrist att det avslutas med en form av Häcken-overload, men å andra sidan måste de tycka det är ännu tråkigare att behöva resa ner hit två gånger på tre dagar. Det är en tröst. Och visst är ett uppehåll på många sätt välkommet. Om inte annat ger det hopp om nystart.

Att vara en icke-lallande klubb (NY)
Jag vet lika lite som alla andra utomstående om vad som försiggår bakom kulisserna. Jag vet intet om huruvida nån vill iväg, om nån är omöjlig att samarbeta med eller om det uppstått sprickor nånstans. Men utifrån det jag som oinsatt och okunnig lekman ser sällar jag mig till dem som tycker att vi INTE ska sparka vår tränare. Inte för att jag menar att allt är perfekt just nu, eller för att jag fattar alla hans beslut, eller ens för att jag tror mig veta nånting överhuvudtaget om huruvida han är rätt man att vända skutan.

Men av två anledningar: först och främst för att jag tycker att Henrik Rydström med sina två första säsonger köpt sig rätten till chansen att själv rätta till saker och ting. Och för det andra för att jag inte vill att Malmö FF ska vara den sortens stirriga, lallande klubb som omedelbart ägnar sig åt att leta syndabockar och paniklösningar när det börjar blåsa.


Två fina texter som dissikerar sakernas tillstånd just nu: Pontus text här bredvid, och Fredrik Lindstrands i SDS häromdan. Utöver alla deras kloka ord finns det en sak jag grunnat på: ser inte spelarna ut att ha rätt så tråkigt ... ? Fast om det är så är det kanske inte så konstigt. Görs ju inte så många mål att glädjas över. Så kanske är butterheten inget att dra några växlar på - de verkar sura för att spelet hackar, bara? Inte tvärtom. Alltså, det är inte surheten som är anledningen till det knackiga spelet.

Å ena sidan är jag inte nån större vän av teatraliskt firande och high five:ande och bröst-mot-bröst:ande efter varje halvdassig rensning. Blir lite fånigt, tycker jag. Men å andra sidan gillar jag inte heller att det just nu inte syns nånting alls av sånt.

Men kanske inbillar jag mig bara. Råkar titta bort under glädjeyttringar och trivselbevis och konstruerar sen illa underbyggda teorier. Och även om det skulle ligga nåt i surhetsiakttagelsen kanske det ändå inte spelar någon som helst roll för resultaten; det där med glädjefylld laganda är måhända hursomhelst överskattat; vi har säkert alla läst historierna om tyska VM-trupper där alla hatat varann och de ändå vunnit guld. 

Men jag gillar verkligen när Malmö FF-spelare verkar ha roligt tillsammans. Skulle vilja se mer av det, faktiskt.