Frågan om ens starkaste läktarminnen är svår, finns ju så mycket att välja mellan. Läktaren Curva Nordahl var klar till säsongen 2015 och det blev ju Guld på alla sätt direkt men hoppar över det året, det blir för uppenbart.
Det är roligare med lite andra vinklar. Detta år sticker kanske den minst sexiga hemmamatchen ut, mot Värnamo. (Det började nåt i omgången innan, borta mot Malmö, då vi klacken stod kvar och sjöng i 40-45 efter en torsk.) Folk kom till Parken för att lyfta fram IFK, inte för att det kom något storstadslag. Curvan levererade en av dom bästa prestationerna under dessa tio år.
Ännu starkare var det i höstas då vi säkrade kontraktet efter en seger mot AIK, då såg jag vuxna män gråta på Curvan. När restriktionerna efter Coronapandemin började släppa var också mycket starka upplevelser. Sommaren 2021 och några tusen fick nu gå på match. Klacken fick inte stå på Curvan utan på långsidan men känslan att va tillbaka var fantastisk. Blev ju inte sämre av vi slog MFF och en av grabbarna från stan avgjorde i slutet. 3 oktober samma år, första matchen utan restriktioner, vi slår Hammarby inför fullsatta läktare och Curvan brann på alla sätt! Det blev större än fotboll på något sätt, livet var tillbaka så som det skulle vara.
För att även nämna en bortamatch. Våren 2023 slog vi AIK på Friends med 3-0 och stämning var totalt elektrisk på vår del av läktaren.
Men min starkaste läktarupplevelse kommer nog alltid att vara, på Parkens gamla ståplatsläktare av trä, hösten 1982 och jag var 12 år och IFK Norrköping mötte Southampton och Roma i UEFA-cupen. Jag fick för första gången känna berusningen av att stå i en klack, det gjorde ett enormt intryck på mig och är fortfarande något av det absolut bästa jag vet.
