Något var på gång i Newcastle. Den karismatiske managern Joe Harvey förfogade över en lysande ungdomsverksamhet samt en fantastisk förmåga att motivera sina spelare. Dessutom hade han ju Malcolm Macdonald - Super Mac.
Lossnade inte i ligaspelet
Det ville dock inte lossna i ligaspelet. Som bäst sjunde plats 1969/70 och 1972/73 slutade laget nia. Men inför säsongen 1973/74 fanns där en känsla av att lagbygget var så pass starkt att fans såväl som omvärlden kände att det dags för nästa steg för Joe Harveys Newcastle United. Dags för en pokal. I november låg man tvåa, men lyckades inte hålla i och slutade till slut på en femtonde plats.
Stormade fram i FA-cupen
Men i FA-cupen stormade The Magpies fram och superstjärnan Malcolm Macdonald gjorde mål på mål. Den 4 april 1974 stod man inför Twin Towers på Wembley. Oräkneliga Georgies hade rest ned till London. Förväntningarna var skyhöga. Visserligen var det Bill Shanklys Liverpool med Kevin Keegan i spetsen vilka stod för motståndet i FA-cupfinalen, men Newcastle hade ju Malcolm ”Supermac” Macdonald – kanske en värdig arvtagare till anfallsikonerna Hughie Gallacher och Jackie Milburn - och ett lagbygge som faktiskt skulle kunna ta storheten tillbaka till nordost.
Liverpool för starka
Det sket sig. Liverpool med Kevin Keegan och Steve Heighway i spetsen fullkomligt pulveriserade Newcastle, vilka dock enligt uppgift ska ha vunnit läktarmatchen och till och med sjungit för full hals när Liverpools lagkapten Emlyn Hughes lyfte bucklan. Sällan har det väl firats så mycket som av The Magpies fans, trots förlusten. Men just där och då, dog något i Harveys bygge och följande säsong slutade man åter som femtonde lag i ligan.
Supermac mot Liverpool i FA-cupfinalen 1974.
Harvey avgår
Efter påtryckningar från fansen avgick Harvey sommaren 1975, vilket markerade slutet på en epok som lovade gott, men inte kunde komma nära andra storhetstider som exempelvis 1950-talet. In kom istället managern Gordon Lee, vilket skulle bli början på slutet på Malcolm Mcdonalds tid i klubben där han var så avrundad.
Macdonald säljs och slutet på epoken
Utbrotten mellan Gordon Lee och Macdonald under träningarna blev allt vanligare. Lee hade en förmåga att få vissa spelare att känna sig utvalda och en del av den starka sammanhållning som han ändå lyckades skapa i Newcastle. Tyvärr var Macdonald inte en av dom och under en sommarturné på Mallorca satt flertalet spelare tillsammans med Lee och assisterande managern Richard Dinnis och diskuterade hur de skulle hantera Macdonald samtidigt som ölen flödade. Alan Gowling berättade att många spelare i laget ansåg att de fått stå i Macdonalds skugga alltför länge, men aldrig sagt något. Däremot har ju alkoholen en förmåga att få spelare att prata.
Såldes till Arsenal
Supermac drevs ut mot kylan. Sommaren 1976 såldes han till Arsenal för den något märkliga, men höga summan, på 333 333 pund. Följande säsong blev dock inte så tokig och Newcastle slutade femma, vilket ju var den bästa placeringen sedan 1951. Men det hela solkades av att Lee hastigt och mindre lustigt lämnade för Everton mitt under pågående säsong i januari 1977. Visst, relationen med fansen kanske inte var den bästa med tanke på Lees fokus att undvika stjärnor, skapa ett strävsamt spelande lag och att han sålde Malcolm Macdonald. Men det var ändå lite för snabbt och vid fel tidpunkt. Även om Lee hänvisade till familjeskäl för att flytta till Lancashire, så var det ju ett faktum att lönen höjdes med 100 procent…
