Omständigheternas slav eller den store rorsmannen?

I Malmö FF är nu tränarna hyllade hjältar. Klubbens misslyckanden under senare år har omvänt ofta förklarats med tränarens tillkortakommanden, till och med som ett resultat av tränares personlighet. Är det så enkelt? Jag tror att de förbättrade resultaten till väldigt stor del kan förklaras med att truppens grundläggande kvalitet blivit bättre de senaste två säsongerna. Men eftersom Åkebys bottenlösa uselhet och det nuvarande tränarparets förtjänster så ofta diskuteras på Himmelriket kan det vara motiverat att försöka göra en bedömning av Åkeby.

Tränare i lagsporter hyllas eller förkastas på löpande band som sina lags frälsare eller dödgrävare. I de sporter där tränaren kan utöva matchcoachning, så som ishockey, basket eller handboll, är en del av tränarens handlingar synliga, de är helt hans egna avgöranden och är ganska lätta att bedöma. Man kan därför åtminstone delvis bedöma en tränares förmåga i den egentliga matchcoachningen. Men i resten av arbetet gäller inte detta, tränarens handlingar är inte synliga och lätt identifierbara, de styrs inte helt av tränaren och de är svårare att bedöma. Som i många andra sammanhang (t ex politik och företag) märks effekterna av vissa handlingar först efter flera år.

I fotboll (och bandy!) är vi hänvisade till att försöka se in i den "black box" som finns runt tränarens arbete. Det föder spekulationer om tränaren som idiot eller geni. Hans nästan magiska krafter att motivera laget och analysera motståndarna eller hans oförmåga att lära av misstag och favoriserande av spelare som inte alls borde få spela. Man kan istället helt fokusera på output, vilka resultat åstadkommer tränaren? Det går att hävda att entydiga resultat, i den ena eller andra riktningen, talar för sig själva. Men hur ska man bedöma tränare som alltid "hamnar" i lag som är bättre eller sämre än genomsnittet i sin serie? Som avancerat genom att nå relativa framgångar med ganska bra lag i först tredje, sedan andra och första divisionen? Eller tvärtom? Eller en tränare som når framgång vid rätt tidpunkt, som sir Alec när PL gick igång? Eller när en normal tränare mitt i sin karriär får minskade resurser eller en betydligt bättre organisation kring laget?

Min försiktiga utgångspunkt är att de allra flesta tränare i lagsporter på elitnivå, liksom många andra typer av yrkesutövare, inte skiljer sig särskilt mycket åt i teknisk kunskap. Inte heller skillnaderna i förmåga att kommunicera eller motivera är särskilt stor tror jag. Det som bestämmer resultat är snarare överensstämmelsen mellan å ena sidan tränarens profil och å andra sidan klubbens och lagets egenskaper och situation. Sedan finns en mindre grupp tränare som troligen är direkt inkompetenta och en mindre grupp som alltid kan få ut mer av sitt material än andra skulle klara. Det kan möjligen finnas en eller ett par tränare av det senare slaget i svensk elitfotboll, men inte heller de "passar in" jämt och överallt.

Bland MFF:s supportrar råder stor enighet om att klubben nu är begåvad med ett särdeles skickligt tränarpar. Många anser att de svaga resultaten mellan 2006 och 2009 till stor del berodde på tränarproblem, läs värvningen av Sören Åkeby. Roland Nilssons förbättrade resultat i år tolkas, i olika blandningar, som att Åkebys ödeläggelse av ett i grunden bra lag nu reparerats, att Roland Nilsson lärt sig och utvecklats och att han blivit av med sin elake, inkompetente och göteborgske tränarkollega. Jag tror att de förbättrade resultaten till väldigt stor del kan förklaras med att truppens grundläggande kvalitet stigit de senaste två säsongerna. Men eftersom Åkebys bottenlösa uselhet och det nuvarande tränarparets förtjänster så ofta diskuteras på Himmelriket kan det vara motiverat att avslutningsvis försöka göra en bedömning av Åkeby. Är han en obotfärdigt inkompetent tränare som drabbade MFF som en naturkatastrof? Här är jag begränsad av ”den svarta låda” som finns kring tränarens arbete inom klubben och bygger istället resonemanget på det som är möjligt att observera.

 Sören Åkeby blev ansvarig för ett allsvenskt lag för första gången i sin karriär vid ganska hög ålder, ca 48 år. Djurgårdens IF hade då ovanligt gynnsamma förutsättningar, inte minst tillgång till kapital och en sportchef med lång och gedigen erfarenhet. Följden av detta blev, tror jag, att Åkeby i realiteten dels var mycket mer oerfaren än hans rykte som ”guldtränare” antydde, dels att han kunde unna sig lyxen att inte engagera sig lika mycket i alla aspekter av spelet (t ex försvarsspel). Som relativt gammal har han senare tvingats lära sig leva med resursknapphet och högre krav på försvarsspel i nya klubbar i Danmark och Norge, i Malmö FF och nu i GIF Sundsvall. Han har nog lärt sig en hel del, sådant som många trodde att han kunde sedan gammalt.

Min sammanfattande bedömning är att han definitivt inte är en inkompetent tränare. I de flesta avseenden ligger han nog nära den allsvenske "normaltränaren". Däremot har han haft vissa luckor i sina kunskaper, som han tvingats börja arbeta med sent i karriären och han har dessutom vissa låsningar av fotbollsestetiskt slag. Han ogillar av övertygelse alla former av ”kraftfotboll” och prioriterar alltid en mer teknisk spelare framför en mindre teknisk. I GIF har han tidvis väckt stor irritation genom sina laguttagningar och svåruttolkade spelidé, vilket jag tror känns igen av många MFF-supportrar. I lagets försvarsspel kan man se spår av den gamla Djurgårds-devisen ”Full fart framåt!”. Men han har å andra sidan lyft GIF Sundsvall in i 2000-talets fotboll genom att systematiskt prioritera spelare som har en miniminivå i sin teknik, inte minst i backlinjen. Det spel han vill se är, tror jag, ofta för svårt för det spelarmaterial han förfogar över.

Men jag kan inte klaga på resultatet. Jag hade utan tvekan "tagit" ett erbjudande om kval till allsvenskan före säsongen. Men det är ändå svårt att bedöma om prestationen är bra. Hamnade vi där vi är genom att SE visade sig vara sämre än väntat? På samma sätt som man kan fråga sig om MFF först nu har en trupp som gör att man kan slåss i toppen, om MFF och Helsingborg gynnats av att de andra toppkonkurrenterna rasat ihop eller om allt i toppskiktet av den svenska fotbollen beror på små förändringar inom en relativt homogen grupp lag?