Milan
2025-05-23 14:12
På dagen!
För exat 35 år sedan spelade Milan mot Benfica i final av Europacupen
Gustav Hjorth Tegman
Förutsättningarna
Efter att ha slagit ut KV Mechelen i kvartsfinalen och sedan Bayern Munchen i semin hade Milan ännu en gång tagit sig till final i Europacupen. Där skulle Benfica, som besegrat Marseille i sin semi, stå för motståndet. Den portugisiska klubben var inne i en storhetsperiod och hade redan 1988 tagit sig till final i Europacupen men som man förlorade mot PSV Eindhoven.
Portugiser, svenskar och brassar
Det var en match som var extra speciell för de svenska fotbollsfansen eftersom Benfica på den här tiden tränades av ingen mindre än Sven-Göran Eriksson och då två av stjärnorna i Benficas lag var innermittfältare Jonas Thern samt den rågblonde skånepågen Mats Magnusson, som säsong 89/90 gjorde hela 40 baljor för den portugisiska klubben. En annan duktig spelare som var ny för säsongen hos Benfica var brASSEn Aldair, som senare skulle komma att utgöra en mycket vital del av Romas och det brasilianska landslagets defensiv under större delen av 90-talet. I Benficas backlinje återfanns även Aldairs landsman Ricardo Gomes, även han dekorerad landslagsman och känd för sitt mycket starka huvudspel. I målet hade Benfica den meriterade burväktaren Silvino, som flera år senare och under en lång period skulle komma att arbeta som målvaktstränare och en del av José Mourinhos fasta tränarstab. På mittfältet fanns förutom Jonas Thern också skicklige brassen Valdo samt en ung Paulo Sousa, som senare skulle komma att representera Juventus, Borussia Dortmund och Inter. 1989 var han däremot inte tänkt som startspelare utan hölls utanför av den enormt skicklige Thern. Saknades hos Benfica gjorde däremot ytterbacken och lagkaptenen Antonio Veloso, som var avstängd och det var ett rejält avbräck för den portugisiska klubben.
Milan
Milan kom till spel utan Roberto Donadoni och med en Ruud Gullit, som hade haft stora bekymmer med skador och som knappt spelat något alls tidigare under säsongen. Till matchen bildade han ändock anfallspar med Van Basten och höll därmed Daniele Massaro, som imponerat stort under säsongen, på avbytarbänken. Milan hade som bekant ett oerhört starkt lag, av en del betrakta som ett av de allra bästa genom tiderna, och hade ett halvår innan matchen vunnit såväl interkontinentalcupen som den europeiska supercupen. Två titlar de för övrigt skulle ta hem även den nästkommande säsongen.
Första halvlek
Matchen gick av stapeln på Praterstadion i Wien (numera känd som Ernst-Happelstatidion). Benfica ställde upp med en kompakt defensiv komposition (Laget släppte bara in 18 mål på 36 matcher i ligaspelet) vilket kom att påverka matchbilden och enligt Svennis instruktioner anammade de också en extra hård bevakning av Van Basten och Gullit, som Svennis pekat ut som de två största hoten. Matchen inleddes trevande och det var tydligt att lagen ville känna en del på varandra. Milan skapade inte mycket utan såg, liksom motståndarna, istället till att ligga rätt i sina positioner. Benfica stack upp då och då med något enstaka inlägg, som Milans mittbackar hade full koll på samt något enstaka distansskott, som Giovanni Galli inte hade några som helst bekymmer med.
På mittfältet fick man hos Milan se en fin växelverkan mellan Carolo Ancelotti och Frank Rijkaard. Om Carletto gick framåt täckte Rijkaard genast upp bakåt och vice versa. Det var ordlöst, sömlöst men bidrog till att skapa den täta defensiv som var grunden till Milans framgångar. Benfica skapade inget men det gjorde å andra sidan inte heller Milan, som hade bekymmer med ett närmast ogenomträngligt Benficaförsvar. Baklinjen låg hela tiden rätt och spelade vaket. När försvaret väl gick bort sig mot slutet av den första halvleken tog sig ändå Van Basten fram till en farlig målchans men skottet räddades ganska enkelt av Silvino i Benficaburen.
Andra halvlek
Milan ökade i den andra halvleken tempot en aning och vi fick se fler offensiva löpningar.
Gullit fick även också tidigt i andra halvlek ett läge där han ganska ohotad kunde avlossa sin bössa men skottet innebar inget större bekymmer för Benficamålvakten. Strax därpå ställer Milan blixtsnabbt om efter en Benficahörna men Silvino hindrade farlig målchans genom en påpasslig utrusning där han kunde rensa bort bollen precis framför Gullit. Matchen levde upp ju mer tiden gick och tempot ökade ytterligare. Benficaförsvaret fortsatte däremot att vara starkt och hindrade Milan från att skapa ordentliga målchanser.
I den 68:e minuten forcerade dock Rijkaard fram i en djupledslöpning och mottog en fin passning från Van Basten. Kyligt och med sträckt vrist satte holländaren dit målet som sedermera kom att innebära segern för Milan. För även om Benfica aldrig gav upp och försökte utmana framåt så lyckades de inte skapa några ordentliga farligheter. Närmast ett mål kom istället Gullit som med tio minuter kvar av matchen såg sitt stenhårda skott svepa strax utanför stolpen.
Segern innebar också att Milan försvarade den europeiska mästartiteln de vunnit även säsongen innan.
Personlig kuriosa
Matchen kom att ha en personlig betydelse även för undertecknad som när den spelades var inne på sitt femte levnadsår. Grannpojken, Jonathan hade nämligen spenderat sommaren 1990 utomlands med sin familj och när han kom tillbaka till stan, visade han stolt upp en nyinköpt Milantröja med rödsvarta ränder och namnet Van Basten på baksidan. ”Det här är det bästa fotbollslaget och den bästa spelaren”, förklarade Jonathan. Det var något tilltalande med färgerna och de exotiska namnen som gjorde att jag genast fattade tycke. När jag senare samma dag frågade min sex år äldre bror, som på den här tiden levde fotboll, om det hela stämde bekräftade han att Milan, som nyss alltså vunnit Europacupen var det bästa laget och att Van Basten var den bästa spelaren. Det hela blev sedan startskottet till en snart 35-år lång kärleksrelation till klubben. Forza Milan, per sempre.
Efter att ha slagit ut KV Mechelen i kvartsfinalen och sedan Bayern Munchen i semin hade Milan ännu en gång tagit sig till final i Europacupen. Där skulle Benfica, som besegrat Marseille i sin semi, stå för motståndet. Den portugisiska klubben var inne i en storhetsperiod och hade redan 1988 tagit sig till final i Europacupen men som man förlorade mot PSV Eindhoven.
Portugiser, svenskar och brassar
Det var en match som var extra speciell för de svenska fotbollsfansen eftersom Benfica på den här tiden tränades av ingen mindre än Sven-Göran Eriksson och då två av stjärnorna i Benficas lag var innermittfältare Jonas Thern samt den rågblonde skånepågen Mats Magnusson, som säsong 89/90 gjorde hela 40 baljor för den portugisiska klubben. En annan duktig spelare som var ny för säsongen hos Benfica var brASSEn Aldair, som senare skulle komma att utgöra en mycket vital del av Romas och det brasilianska landslagets defensiv under större delen av 90-talet. I Benficas backlinje återfanns även Aldairs landsman Ricardo Gomes, även han dekorerad landslagsman och känd för sitt mycket starka huvudspel. I målet hade Benfica den meriterade burväktaren Silvino, som flera år senare och under en lång period skulle komma att arbeta som målvaktstränare och en del av José Mourinhos fasta tränarstab. På mittfältet fanns förutom Jonas Thern också skicklige brassen Valdo samt en ung Paulo Sousa, som senare skulle komma att representera Juventus, Borussia Dortmund och Inter. 1989 var han däremot inte tänkt som startspelare utan hölls utanför av den enormt skicklige Thern. Saknades hos Benfica gjorde däremot ytterbacken och lagkaptenen Antonio Veloso, som var avstängd och det var ett rejält avbräck för den portugisiska klubben.
Milan
Milan kom till spel utan Roberto Donadoni och med en Ruud Gullit, som hade haft stora bekymmer med skador och som knappt spelat något alls tidigare under säsongen. Till matchen bildade han ändock anfallspar med Van Basten och höll därmed Daniele Massaro, som imponerat stort under säsongen, på avbytarbänken. Milan hade som bekant ett oerhört starkt lag, av en del betrakta som ett av de allra bästa genom tiderna, och hade ett halvår innan matchen vunnit såväl interkontinentalcupen som den europeiska supercupen. Två titlar de för övrigt skulle ta hem även den nästkommande säsongen.
Första halvlek
Matchen gick av stapeln på Praterstadion i Wien (numera känd som Ernst-Happelstatidion). Benfica ställde upp med en kompakt defensiv komposition (Laget släppte bara in 18 mål på 36 matcher i ligaspelet) vilket kom att påverka matchbilden och enligt Svennis instruktioner anammade de också en extra hård bevakning av Van Basten och Gullit, som Svennis pekat ut som de två största hoten. Matchen inleddes trevande och det var tydligt att lagen ville känna en del på varandra. Milan skapade inte mycket utan såg, liksom motståndarna, istället till att ligga rätt i sina positioner. Benfica stack upp då och då med något enstaka inlägg, som Milans mittbackar hade full koll på samt något enstaka distansskott, som Giovanni Galli inte hade några som helst bekymmer med.
På mittfältet fick man hos Milan se en fin växelverkan mellan Carolo Ancelotti och Frank Rijkaard. Om Carletto gick framåt täckte Rijkaard genast upp bakåt och vice versa. Det var ordlöst, sömlöst men bidrog till att skapa den täta defensiv som var grunden till Milans framgångar. Benfica skapade inget men det gjorde å andra sidan inte heller Milan, som hade bekymmer med ett närmast ogenomträngligt Benficaförsvar. Baklinjen låg hela tiden rätt och spelade vaket. När försvaret väl gick bort sig mot slutet av den första halvleken tog sig ändå Van Basten fram till en farlig målchans men skottet räddades ganska enkelt av Silvino i Benficaburen.
Andra halvlek
Milan ökade i den andra halvleken tempot en aning och vi fick se fler offensiva löpningar.
Gullit fick även också tidigt i andra halvlek ett läge där han ganska ohotad kunde avlossa sin bössa men skottet innebar inget större bekymmer för Benficamålvakten. Strax därpå ställer Milan blixtsnabbt om efter en Benficahörna men Silvino hindrade farlig målchans genom en påpasslig utrusning där han kunde rensa bort bollen precis framför Gullit. Matchen levde upp ju mer tiden gick och tempot ökade ytterligare. Benficaförsvaret fortsatte däremot att vara starkt och hindrade Milan från att skapa ordentliga målchanser.
I den 68:e minuten forcerade dock Rijkaard fram i en djupledslöpning och mottog en fin passning från Van Basten. Kyligt och med sträckt vrist satte holländaren dit målet som sedermera kom att innebära segern för Milan. För även om Benfica aldrig gav upp och försökte utmana framåt så lyckades de inte skapa några ordentliga farligheter. Närmast ett mål kom istället Gullit som med tio minuter kvar av matchen såg sitt stenhårda skott svepa strax utanför stolpen.
Segern innebar också att Milan försvarade den europeiska mästartiteln de vunnit även säsongen innan.
Personlig kuriosa
Matchen kom att ha en personlig betydelse även för undertecknad som när den spelades var inne på sitt femte levnadsår. Grannpojken, Jonathan hade nämligen spenderat sommaren 1990 utomlands med sin familj och när han kom tillbaka till stan, visade han stolt upp en nyinköpt Milantröja med rödsvarta ränder och namnet Van Basten på baksidan. ”Det här är det bästa fotbollslaget och den bästa spelaren”, förklarade Jonathan. Det var något tilltalande med färgerna och de exotiska namnen som gjorde att jag genast fattade tycke. När jag senare samma dag frågade min sex år äldre bror, som på den här tiden levde fotboll, om det hela stämde bekräftade han att Milan, som nyss alltså vunnit Europacupen var det bästa laget och att Van Basten var den bästa spelaren. Det hela blev sedan startskottet till en snart 35-år lång kärleksrelation till klubben. Forza Milan, per sempre.
