Postpartita: Derby della Madonnina

Matchbilden

Allegris Milan besegrar Inter igen med sitt fega corto muso, och det som stör mest är inte ens att de gör det snyggt eller övertygande, utan att de får matchen precis dit de vill ha den. Inter gav bort alldeles för mycket i början, hamnade fel i positionerna, förlorade dueller centralt och lät Milan växa in i derbyt på våra misstag

Inter öppnade matchen svagt och nästan sömnigt. Det fanns inget riktigt fokus i presspelet, inget riktigt mod i passningarna och framför allt ingen kontroll på mittfältet. Milan vann för många andra bollar och fick äta upp vårt centrala spel. Det gjorde att Pio Esposito och Bonny blev helt isolerade, knappt fick känna på bollen och aldrig riktigt kom in i matchen. När Inter spelar så långt mellan lagdelarna blir anfallarna bara statister, och det var exakt vad de blev i första halvlek.

Det frustrerande är att vi ändå fick läget som hade kunnat förändra allt. Mkhitaryan kliver fram, driver igenom och får ett jätteläge för 0-1, men avslutet är för svagt och Maignan räddar. Det är den typen av ögonblick som skiljer stormatcher åt, och som så ofta den här säsongen kände man nästan direkt att när vi inte tar den chansen så kommer smällen i nästa sekvens. Mycket riktigt kom den. Fofana hittade Estupinan i ytan bakom Luis Henrique och Milan tog ledningen. Det var deras första riktiga hugg och det räckte.

Där tycker jag också att man måste vara ärlig med att Inter såg för mjuka ut. Inte bara i försvarsspelet vid målet, utan i hela sättet man gick in i matchen. Det var inte ett lag som såg ut att förstå att det här var ett derby som kunde sätta tonen för resten av våren. Milan däremot såg mycket mer påkopplade ut i första halvlek. De vann duellerna, sprang mer rätt och hade en tydligare idé i hur de skulle såra oss.

Sedan ska det sägas att Inter kom ut betydligt bättre efter paus. Tempot höjdes, laget flyttade upp, Zielinski började sätta rytmen och plötsligt fanns det åtminstone en tanke i anfallsspelet. Han var enligt mig den som bäst försökte spela framåt, vända på spelet och ge laget lite lugn med bollen. Inter tog över mer och mer territorium, och sett till matchbilden var det nästan bara ett lag som hade bollen i andra halvlek.

Men där kommer också den stora irritationen. Vad gör vi med bollinnehavet? Alldeles för lite. För mycket sidled, för lite fart i passningarna, för få löpningar som bryter mönster och för lite kombinationsspel nära boxen. Det sämsta man kan göra mot ett Allegri-lag är att låta dem försvara bekvämt, och ändå var det exakt det Inter bjöd på. Milan behövde inte jaga, behövde inte öppna sig, behövde inte stressa. De fick stå rätt, stänga mitten och se oss rulla runt i ytor som inte skadade dem.

Det fanns några sekvenser som också borde ha gett mer. Dimarco hade ett bra läge till kvittering i andra halvlek men fick inte träff. När Dumfries kom in hände det mer direkt. Han satte fart nästan omedelbart och skapade mer oreda än flera andra gjort under lång tid innan dess. Bonny fick också ett nickläge på ett Dumfries-inlägg, men känslan var ändå att Inter aldrig riktigt fick den där riktiga anstormningen som man vill se av ett topplag som jagar i ett derby. Det blev mycket tryck, men ganska lite verklig panik hos Milan.

En annan tung sak var Bastonis skada efter situationen med Rabiot. Det såg ut att göra rejält ont och det är bara att hoppas att det inte är något allvarligt, för den här delen av säsongen har Inter inte råd att tappa den typen av spelare. Redan där blev känslan ännu tyngre, för det kändes som en kväll där ingenting riktigt ville gå vår väg.

Sedan har vi handsituationen i slutet. Jag bryr mig inte om hur många som vill spela neutrala efteråt, för vi vet exakt hur snacket hade gått om det där hade varit åt andra hållet. Då hade tv, tidningar och sociala medier gått varma hela natten. Nu blir det istället ett kollektivt ryck på axlarna, som om det inte är värt att prata om eftersom det drabbade Inter. Den dubbelmoralen börjar bli riktigt tröttsam.

Kommande spelcshemat

Det som kanske provocerar mest av allt är ändå den mentala bilden. För det här känns inte som en isolerad kväll. Det känns som ännu ett kapitel i samma återkommande problem under säsongen. När motståndet verkligen biter tillbaka, när matcherna kräver personlighet, hunger och maximal koncentration, då blir Inter alldeles för ofta för bekväma, för försiktiga eller för sena att reagera. För oss som följer det här vecka efter vecka blir det till slut väldigt svårt att inte bli förbannad.

Nu finns det egentligen bara en väg framåt. Upp med nivån direkt. Inga fler halvsovande starter, inga fler stormatcher där man ser ut att vänta på att någon annan ska kliva fram. Spelschemat framöver kommer inte att vara lätt, och om Inter fortsätter visa den här svaga mentaliteten i de största matcherna kommer våren bli betydligt jobbigare än den borde behöva vara.