Första matchen i Belgrad var en märklig tillställning. Milan var överlägsna i stora delar av matchen. Röda Stjärnan såg otroligt ihåliga ut och det fanns tillräckligt med lägen för att avgöra dubbelmötet redan efter 90 minuter. Ändå slutade matchen oavgjort efter att Romagnoli, oturligt men, ännu en gång dragit på sig en straff och med en man mindre kunde hemmalaget nicka in kvitteringen i matchens sista sekund. 

Även om jag tror vi komma avancera så är jag verkligen splittrad. Är det verkligen värt att göra det? Ponera att vi vinner returen. Vi lottas mot Manchester United eller Arsenal. Mot den typen av lag kan vi inte ställa upp med 6-7 bänkspelare så möjlighet-att-lufta-bänk-argumentet funkar inte. Rent ekonomiskt får man ca. 15 miljoner kronor om man tar sig till åttondelsfinal. Inga Champions League pengar direkt. Den negativa faktorn som väger tyngst för mig är dock slitaget som ytterligare två matcher hade gett. Vi kommer att få slåss med näbbar och klor för en topp-4 plats i Serie-A. En ligaposition som är livsviktig för att detta projektet ska kunna nå nya höjder. Varför riskera framtiden för ett dubbelmöte vi högst sannolikt kommer torska? Kalla mig pessimist med losermentalitet men jag ser verkligen inte poängen i det.

Om vi kikar på förmodad startelva ser vi följande:

4-2-3-1: G.Donnarumma; Kalulu, Tomori, Romagnoli, Theo Hernandez; Kessiè, Meite; Castillejo, Calhanoglu, Leao; Rebic

Dilemmat sägs vara valet mellan Hakan och Krunic. Man behöver inte vara raketforskare för att se vem som är bäst men här finns tre scenarion: Starta turken för att gå på knock, låta Hakan börja bänk för att se hur matchbilden blir eller vila Calhanoglu helt inför en 6-poängsmatch till helgen borta mot Roma.
Annars ser vi snabbt att det är 6-7 startgubbar från start. Just saying. Jag hoppas trots allt att vi kommer få se spelare som närmar sig duglig form och att vi vinner med några baljor, men jag är rädd för Europa League och riskerna den kommer med.