Nog för att det började lite svajigt. Med flera tekniska misstag, sumpade målchanser och defensiva omställningslägen.

Men snart skulle katalanerna ta över. Helt, totalt och fullständigt. Och när Clément Lenglet sedan stångade in öppningsmålet i mitten av den första halvleken – och Martin Braithwaite ökade på strax därefter – var känslan att FC Barcelona med lätthet skulle gå segrande ur tisdagens kvällsdrabbning med Real Valladolid.

Och mycket riktigt. Med undantag för ett par distansskott skulle även den andra halvleken komma att domineras av gästerna, och när Leo Messi efter klapp-klapp-spel borrade in tre-nollan var det inte längre en fråga om Barça skulle vinna matchen. Frågan var med hur stora siffror man skulle göra det.

Svaret? 3-0. Gud vet att de försökte – och försökte och försökte och försökte – men i slutändan lyckades vare sig Messi, Braithwaite eller inbytte Philippe Coutinho överlista Jordi Masip i Valladolid-målet. Och således stannade räkningen efter ”La Pulgas” avgörande i den 65:e minuten.

Vilket leder mig till slutreflektionerna. Eller slutreflektionen, snarare.

En kväll som den här finns nämligen bara en sak att prata om. Och nej, det är inte Ronald Koemans nykomponerade trebackslinje. Eller Pedris framfart. Eller Braithwaites löpvillighet. Eller Pjanic instick. Eller Araujos fysiska närvaro. Eller De Jongs framskjutna position. Eller det faktum att Barça stod för sin kanske bästa offensiva insats på hela säsongen. Allt det kan vänta.

Den här kvällen tillhörde Leo Messi: FC Barcelonas störste någonsin, och nu även den fotbollsspelare som gjort flest mål för en och samma klubb. Någonsin.

Den här kvällen tillhörde kungen.


Matchfakta:

Real Valladolid – FC Barcelona: 0-3
(Lenglet 21´, Braithwaite 35´, Messi 65´)

Bollinnehav: 39-61
Skott på mål: 4-5
Förseelser: 12-10
Hörnor:  5-0
Gula kort: 1-2