Missa inte William Hiekkanens tidigare resereportage från Bodø/Glimt . Ta också del av hans senaste lista om favoritlaget Liverpool – på temat favoritspelare som romantiserats för mycket.
Rumänien i mitten av december, kan det bli gråare och deppigare? Kanske inte. Men för oss fotbollsintresserade så finns det nästan alltid ett strålkastarljus som lyser upp även de mörkaste kvarteren. Undertecknad tillbringade en långhelg i Bukarest och kom tillbaka med nya minnen och upplevelser.
Jag var på fotboll i Neapel i november och hade egentligen inga planer på att bara några veckor senare bege mig av igen. Men så upptäckte jag en ny och ytterst billig flygrutt mellan Åbo och Bukarest. Då det dessutom är julmarknadstider kunde jag också locka med sambon på resan. Men marknader och sightseeing till trots så hade jag självklart valt ut en helg där jag även kunde klämma in några intressanta matcher.
Halsdukar mot skyn när klubbhymnen sjungs.
Korrupt land – korrupt fotboll?
Rumänien är ett av Europas mest korrupta länder vilket också återspeglar sig i fotbollen. Kortfattat kan man säga att fotbollsklubbarna ägdes av olika statliga organisationer under den ökände diktatorn Nicolae Ceaușescus tid vid makten. Efter revolutionen 1989 förändrades detta då privata ägare tog över klubbarna. Det har varit mer regel än undantag att ägarna varit tvivelaktiga figurer som behandlat fotbollslagen som leksaker. Var och varannan klubb har gått i konkurs, ombildats eller bytt namn. Tre mästarlag från de senaste 15 åren finns till exempel inte längre.
Mest känt för omvärlden och även mest komplicerad är historien om landets mest framgångsrika klubb Steaua, som numera existerar i två olika versioner där båda gör anspråk på historien och Europacupbucklan från 1986. FCSB med galne ägaren Gigi Becali vid rodret är regerande ligamästare medan CSA Steaua spelar i andraligan utan tillåtelse att ens kunna avancera till högstaligan. När man läser på om den rumänska fotbollen får man verkligen koncentrera sig eftersom den är så extremt stökig, korrupt och galen. Jag valde också medvetet att sikta in mig på en helg då FCSB inte spelade hemma, men där såväl Rapid och Dinamo gjorde det. Främst var jag sugen på Rapid och jag skulle inte bli besviken.
Även om Rapid Bukarest precis som övriga rumänska klubbar inte heller alltid haft rent mjöl i påsen så är de ändå ett lag man kan sympatisera med. Historiskt sett är Steaua arméns lag medan Dinamo har kopplingar till säkerhetspolisen. Rapid i sin tur är arbetarklassens lag som grundades av järnvägsarbetare. Än idag spelar man bredvid järnvägsspåret, förvisso på nybyggda Giulesti stadion men ändå på samma plats som alltid varit deras hem.
Spelare – och funktionärer – värmer upp.
Den tydliga trean
Som huvudstadens tydliga trea har Rapid allt som oftast levt i skuggan av sina stadsrivaler. Trots 13 cuptitlar har man endast mäktat med tre ligatitlar och precis som många andra lag har man rätt nyligen gått igenom en konkurs som innebar att man fick börja om i fjärdedivisionen. Men nu i december 2025 är det desto gladare miner då man är serieledare och drömmer om första ligatiteln sedan 2003.
När jag hoppar av den gamla spårvagnen i stadens norra delar lyser arenan upp kvällsmörkret. Jag blir positivt överraskad då jag inser att en julmarknad råkar ligga precis intill stadion. Jag beställer en glögg och vandrar runt bland skridskoåkande familjer och sjungande tomtar. Sedan är det dags att ta sig igenom vändkorset och stämpla in min biljett som trots bra plats på ena långsidan endast kostade 65 lei (ca 12€). Det är en rätt sen avsparkstid 20:30 och datumet 13.12 uppmärksammas med en banderoll på kortsidan. Stämningen är hög och klubbhymnen ljuder vackert. Man märker att engagemanget bland supportrarna är på en nivå över vanligheterna då man leder ligan efter en mycket bra höst.
Gästerna denna kväll är Otelul Galati. Stålverksarbetarna från Galati som ni kanske minns deltog i Champions League säsongen 2011-12. Bortafansen var också de mycket taggade och drog upp ett passande tifo där man just anspelade på sina rötter “Forged in Galati, hard as steel”. Det skulle även visa sig att Otelul skulle ha nerver av stål till skillnad från Rapid som nog sakteliga börjat känna viss oro och inte är vana vid favoritskapet. Gästerna som inför matchen låg sjua i tabellen vann välförtjänt med 2-0. Det som dock stack ut var att i princip alla domslut gick emot hemmalaget. Med historien i tankarna kunde jag inte låta bli att fundera över ifall det finns högre makter som gör allt de kan för att stoppa Rapid från att vinna ligan.
Oavsett så var matchupplevelsen i sig riktigt bra. Den passionerade hemmakortsidan levererade en mäktig atmosfär trots förlusten, medan bortafansen med sina barbröstade galningar i en temperatur runt nollstrecket gjorde sitt. På långsidan där jag själv befann mig stod alla upp matchen igenom, ung som gammal. När jag promenerade tillbaka till hotellet i Bukarestnatten konstaterade jag att denna matchupplevelse överträffade förväntningarna med råge och absolut placerar sig högt uppe i min personliga lista.
Nationalarenan.
Dinamo Bukarest – en klubb i exil
Trots att jag fått för mig att Rapid har bäst fans och känns mest gemytliga med sin egna hemmaplan så kunde jag självklart inte låta bli att dagen efter ta mig till nationalarenan för att också se Dinamo spela fotboll. De mötte Metaloglobus, en intetsägande mindre Bukarestklubb som spelar för första gången i högstaligan. Nationalarenan som öppnade 2011 är majestätiskt och en av Europas mest moderna, så bara att se arenan i sig var häftigt. Däremot saknades den äkta känslan.
Dinamo Bukarest spelar nämligen i exil nuförtiden. Ibland på nationalarenan och ibland på en rugbyarena. Dinamo-stadion som varit deras hem i 70 år uppfyllde inte längre kraven 2022. Sedan dess har man harvat runt samtidigt som man väntar på att en ny arena ska byggas. Jag passade faktiskt på att ta ett varv på gamla stadion som nu ligger helt övergiven och förfallen. Man kunde gå runt på läktarna, löparbanorna och hela vägen ner till gräset. För bara 20 år sedan slog man Everton här med 5-1 i UEFA-cupen.
Tillbaka till matchen på nationalarenan. Dinamo vann enkelt med 4-0 och fansen gjorde vad man kunde för att skapa ett helt okej tryck. Endast nedre etage av arenan var öppen och biljetten kostade 35 lei (ca 7€). En intressant iakttagelse var att en av Dinamos ultrasgrupper stod på motsatt kortsida från hemmasektionen. Likadant var det även på Rapids match, men det märktes tydligare här på den halvtomma nationalarenan. Interna stridigheter inom supporterskaror är inget unikt, men i Rumänien är det kanske ännu mer förekommande på grund av turbulensen som omgärdar klubbarna, man har olika åsikter om ägarna, vad klubben står för, vilket årtal som klubben egentligen grundades på och så vidare.
Förutom att bocka av den gigantiska nationalarenan så gav Dinamos match mig inte särskilt mycket. Det var nästan roligare att vandra runt på Dinamos gamla övergivna stadion. Rapid var som sagt däremot betydligt mer speciellt. Bukarest och Rumänien överlag är inte det allra vanligaste landet för en fotbollsweekend, men just därför kändes det också lite mer udda och annorlunda.
Så vill man göra en lite annorlunda och betydligt billigare fotbollsresa än London och Milano så kan Bukarest absolut rekommenderas. Det spelas högstaligafotboll varje helg och man kan även klämma in lägredivisionsfotboll om man vill det. Biljetterna är billiga och oftast lättillgängliga. Kvalitén på fotbollen då? Absolut inte dålig, men ändå långt ifrån den bästa för tillfället. Historien och turbulensen som omgärdar klubbarna är däremot så pass intressant att man kan ägna otaliga timmar åt att försöka begripa sig på den. Och det är väl just det, bakgrunden och storyna bakom som intresserar mer än spelet på plan.
