Jag börjar med att svära i kyrkan. För det finns väl ingen som har något emot denna genomsympatiske spanjor som numera är en framgångsrik tränare. Nej, jag har väl heller inget emot honom och på denna lista är han också den bästa spelaren. Men när Alonso så självklart bollas upp som en av de bästa vi någonsin haft så vill jag påstå att minnet sviker en aning. Alonso höll absolut världsklass under flera perioder, men i efterhand är det lätt att man knyter ihop spanjorens alla fem år på Anfield som en otvivelaktig framgångssaga. Visst fanns det skador som delvis påverkade, men det fanns även spelmässiga argument till att Rafa Benítez ville ersätta honom med Gareth Barry sommaren 2008 efter en mycket svag säsong. Minns ni inte detta kanske ni kommer ihåg att Marcos Senna startade på det spanska mittfältet i EM 2008 medan Alonso satt på bänken. I de två efterföljande spanska framgångsturneringarna var Alonso däremot given i startelvan, men då var han inte längre en Liverpoolspelare.
Daniel Agger
232 matcher på åtta och ett halvt år. Som jämförelse kan vi nämna att mittbackskollegan Martin Skrtel som tillbringade lika lång tid i klubben gjorde runt 100 matcher fler. Och ja, om vi supportrar var frustrerade över hans oräkneliga skador så var det såklart Agger själv som led mest. Det var egentligen bara 2006-07 säsongen som Agger höll genomgående klass i ett lag som utmanade om stora saker (CL-final i Aten). Sedan följde flera år av skador och när han väl kom upp i säsonger med över 30 matcher igen var det absolut inte så att dansken var felfri. Det blandades och gavs. Till Aggers försvar bör man dock nämna att laget då inte var särskilt bra längre. Men trots bultande hjärta, en armbåge i Torres ansikte och YNWA tatuerat på knogarna så kan vi inte slänga in honom bredvid van Dijk i en ”alla tiders elva”, som vissa faktiskt ibland tenderar att göra.
Joe Allen
Smeknamnet ”The Welsh Xavi” innehåller en hel del spår av ironi. Visst var Joe Allen en bra mittfältare med spelöga, men tillräckligt bra för Liverpool var han inte. Jag minns att en överraskande stor del av vår supporterskara inte förstod hur vi kunde släppa honom under sommaren 2016. Jag var däremot inte en av dem och inte Jürgen Klopp heller. Det finns skäl till att Allen bortsett från sina fyra Liverpoolsäsonger främst spelade i Championship under sin karriär.
Raheem Sterling
I Liverpool var Raheem Sterling stundtals bra, men han var långt ifrån färdigutvecklad när han tvingade sig bort sommaren 2015. Många kommer ihåg anfallskonstellationen SSS under säsongen 2013-14, men det sista S:et var en fripassagerare jämfört med Suárez och Sturridge. 5-0 målen räknas också, men någon färdig världsstjärna var Sterling inte i Liverpool. Han skulle dock komma att bli en av Premier Leagues bästa spelare senare, men det blev han först i Manchester City.
Caoimhín Kelleher
Ingen målvakt i Liverpools 133-åriga har vunnit lika många straffläggningar som Kelleher. Ingen målvakt har heller räddat lika många straffar i just straffläggningar. Gemensam nämnare för samtliga dessa är dock att det handlar om ligacupen. För det var ju främst i cupspel han fick chansen. Det blev endast 25 ligamatcher i Liverpool på sex säsonger. Men varför är han med på denna lista? Ja, därför att det fanns perioder då folk faktiskt ville se honom ta platsen som förstemålvakt. Även om han stundtals gjorde det okej som Alissons ersättare så var han aldrig uppe på brassens nivå, alltså skillnaden mellan klass och världsklass. Hade han varit bättre hade han spelat i ett annat lag än Brentford nu.
Detta är en ytterst personlig lista, alltså inget som du eller grannens faster behöver hålla med om, så ni får mer än gärna säga emot eller bolla upp andra exempel!
