Bäst i stan! (NY)Malmö FF:s damer gör det som herrarna inte mäktar med och stormar mot toppen i damallsvenskan. I fredags var det ett prestigeladdat derby mot det senaste decenniets gigant i svensk damfotboll, FC Rosengård, på Gamla IP. Malmö FF höll nollan och i den åttiosjätte minuten gjorde vi det avgörande 0-1 och detroniserade vår stora lokalrival. MFF är nu bara en poäng från förstaplatsen och det blir en olidligt spännande guldjakt i höst. Sett till hur våra töser tar sig an utmaningar och bara tycks njuta av situationen finns det all anledning att vara optimistisk.
Ingen spänning (NY)Man kvider ju ibland över hur nervöst och jobbigt det är att vara supporter, men efter magplasket i Parken igår är spänningen för året högst begränsad. Vi vet att vi inte vinner allsvenskan och vi vet att vi inte åker ur densamma. Vi vet att vi når något ligaspel i Europa, men vi vet att det inte blir i finrummet. Vi är i ett mellanmjölksland där få positiva saker kan överraska och få negativa kan chocka. Det är ett mediokert år och säga vad man vill om det, nervöst blir det i alla fall inte.
Melker Ellborg och Johan Dahlin (NY)Tre målvakter har stått mellan stolparna i Malmö FF i år, varav en var årets målvakt i allsvenskan 2023, nämligen Ricardo Friedrich. En är 77-faldige landslagsmannen Robin Olsen med en enorm internationell karriär bakom sig. Och slutligen, en är 22-årige reserven Melker Ellborg. Vem har bäst statistik under året av de tre kan man undra? Jo, det är unge Ellborg med helt överlägsna siffror. Det är kanske dags att låta honom vakta målet igen? En frisk Johan Dahlin är annars något att längta efter, sett till hur det ser ut när inte Melker är keeper.
Skall det gå åt helvete så kan det lika gärna göra det ordentligt (NY)Efter en usel vårsäsong med en lite mindre dålig sommar, havererade till slut MFF-ekipaget i en grotesk krasch i två akter. Först förnedrades vi hemma på Stadion av ett Mjällby som var klart bättre än oss och sedan lade ärkefienden FCK upp oss över knät och gav oss en sådan stjärtsmiskning att det bör dröja veckor innan våra spelare och Henrik Rydström kan sitta igen.
Det är givetvis groteskt, eländigt och pinsamt på alla sätt och inget positivt står att finna efter en sådan vecka.
Kanske är det dock just det som är ger en liten strimma hopp. Det går inte att sminka grisen längre, vi är inte ett topplag i Sverige och vi är inte i närheten av FCK eller Champions League längre. Vi behöver inse det, på alla nivåer. Malmö FF är ett mediokert allsvenskt mittenlag idag, det måste sjunka in. Först med den insikten kan förändring ske.
Kravbilden (NY)Ibland är kravbilden i Malmö ett ok som tynger och under en säsong som går snett blir det givetvis plågsamt för alla inblandade.
Samtidigt är det skönt att veta att kaoset i år inte tillåts passera utan en seriös genomlysning och ett gediget förändringsarbete. MFF:s styrelse och sportsliga ledning kommer att synas under lupp ända fram till premiären 2026 och det kommer inte gå att lättvindigt skylla på skador och otur och formkurvor och annat snömos. Förändring kommer att ske och det kan vi tacka en sträng kravbild för.
Facit (NY)Det är bra att få facit på experiment, oavsett om de är lyckade eller fiaskon.
MFF har försökt spela utan renodlade forwards ett tag nu och visst, mot dåligt motstånd kan Ali, Haksa och Bolin vara tillräckligt skickliga. Mot riktigt motstånd däremot (förlåt Norrköping, Riga, Iberia och allt vad ni heter), är det makalöst tandlöst att spela anfallsfotboll utan en naturlig målskytt. Vi kan vara oldschool och kalla det en centertank eller använda dagens benämning, "nia", men alldeles oavsett är det något som krävs. MFF:s framgångsrika årgångar har alltid haft minst en renodlad anfallare, ofta två, och i år sitter vi med en Botheim med brutet ben, en IKT som gått i pension och en Gudjohnsen som inte är färdig på den här nivån. Vi har alltså ingen anfallare alls och det är faktiskt en ren skandal när vi har 763 miljoner kronor i eget kapital och är rikare än vad någon svensk idrottsförening någonsin varit.
Facit är alltså att minst en kvalificerad anfallare måste in, helst igår, och att ha facit gör ju ofta saker enklare, så sätt fart och lös det. Chop chop!
Ja, var skall man börja... Det är få saker man kan säga om den här säsongen som inte redan har sagts, inte minst efter massakern på Parken igår kväll. Även de flesta punkterna ovan resonerar ju kring hur det blev pannkaka av precis alltihop.Men jag, som tycker väldigt mycket om Henrik Rydström och är djupt tacksam för det han uppnådde 2023 och 2024, känner inte längre någon större förhoppning om att han skall reda ut det här.
Jag är fortfarande helt övertygad om att han är en utmärkt tränare, men han har suttit med en märkligt obalanserad trupp och till slut har han gått vilse. De smarta rotationerna som fungerade i fjol, då han lyckades optimera truppen till att demolera allsvenskan, blir till udda, oförklarliga blunders i år. Matchcoachningen biter sällan (det finns undantag som BP borta) och spelare i dålig form tillåts ofta starta i stället för spelare i bra form. Det som föll väl ut i fjol blir fiasko i år och det har pågått ganska länge nu och det känns som att Rydström har irrat bort sig i sin egen taktiska labyrint. Så långt tränarens roll.
Sportchefen (jag menar Daniel Andersson som är exekutiv) har misslyckats kapitalt, tyvärr. Trasiga ex-stjärnor har köpts in tillsammans med mediokra spelare som definitivt inte skulle platsa i vare sig Mjällby eller FCK, för att använda relevanta måttstockar. Anfallspositionen har helt och hållet negligerats och det är ett självmål utan motstycke. Antingen har man blivit bekväma och mätta eller har kanske kompetensen passerat sitt bäst-före-datum. Ambitionen att vara föreningen som ligger steget före och vara laget som plockar från den högre hyllan har reducerats till en lat Ullaredsshoppare som tar den färgglada varan med lockpris precis innan kassalinjen. Hur kunde det ske?
Här berör vi naturligtvis spelarna och alldeles bortsett från svaga värvningar är det uppenbart för alla med ögon att se med att även våra etablerade spelare som varit bra tidigare, är svaga i år. Busanello, LBJ, Bolin, Stryger med flera är en skugga av vad de har presterat tidigare och det är faktiskt så att även den enskilde spelaren måste se sig själv i spegeln och inse att den måste rycka upp sig. Så som det ser ut nu känns det som att många skulle behöva nöta extra på träningsplanen och steppa upp.
Slutligen undrar jag också över styrelsens roll. Är det så att man har blivit banktjänstemän som enbart ser till vad vi har i kassavalvet?
Trots detta mardrömsår rent sportsligt, kommer det att se bra ut i årsredovisningen då vi har kvalificerat oss för minst ECL. MFF-katten blir allt fetare finansiellt, medan det sportsliga rasar.
Ekvationen håller givetvis inte länge till och jag vet inte i vilken utsträckning styrelsen håller tillbaka satsningar i Malmö FF, men de har också ett ansvar att driva föreningen framåt sportsligt, så även om de inte bromsar måste de se till att vi gasar när det behövs.
I nuläget är det två delar som fungerar i vår dysfunktionella MFF-familj, och det är damsektionen och supportrarna. Resten behöver en stor jäkla genomlysning och renovering och jag hoppas att kärleken till vår förening är tillräckligt stor att man vågar vara självkritiska och ta ansvar. Annars är vi väldigt illa ute.
