
Efter det hemska uttåget ur CL-kvalet var jag bekymrad över hur det skulle se ut mot Sigma Olomouc i EL-playoffet, men farhågorna kom på skam. Efter en synnerligen gedigen insats på Stadion har Malmö FF ett snudd på ointagligt tremålsöverläge inför returen i Tjeckien.
Start mentalt av gruppen att ta sig samman och visa att vi, till skillnad från t ex Stockholmslagen, fortfarande är ett svenskt lag som regelbundet gör det vi skall i Europa. Tappar vi detta i morgon står jag givetvis med dumstruten på mig, men jag tar den risken alla dagar i veckan.

Jo, trots en oskarp insats mot ärkerivalen Blåvitt är vi här ännu, på den så otroligt viktiga tredjeplatsen. Det som avgör om det här är en säsong att bocka av som godkänd, eller inte, är om vi tar en Europaplats nästa år. Oavsett hur vi sköter oss mot Sigma och i förlängningen ligaspelet är det vår målsättning att alltid nå ligaspel i Europa, samt att ta en plats som ger Europaspel kommande år. Missar vi något av detta har vi missat målsättningen. Nu är vi fortfarande där att vi har gott hopp om att klara av den.

I en trupp som vacklat än hit, än dit i år har Sead Haksabanovic klivit fram som den store offensive ledaren. Han gör inte bara en massa mål och spelar bra fotboll, utan han använder sin erfarenhet och sin stjärnaura för att lyfta hela laget. Vi har länge letat efter någon som skall kunna axla AC:s mantel när vår kapten slutar för gott och nu tror jag letandet är över.

Unge Adrian förtjänar i högsta grad att få stanna på listan en vecka till. Han har fått fortsatt förtroende av Henrik Rydström och han levererar match efter match. Hans spelstil är kvick och kreativ och han förmår att göra ett ettrigt defensivt jobb samtidigt som han kan lösa upp offensiva knutar. Det är en njutning att se en ung talang blomma ut på det här viset och som MFF-medlem blir man ännu gladare och stoltare med tanke på att pågen har varit i föreningen sedan han var fem år.

Hur man än vänder och vrider på det så var FCK-debaclet ett hugg i hjärtat på oss allihop. Det var för mycket som var för dåligt och det var mot en av våra värsta rivaler, det rev upp ett sår som tar tid att läka. Dock säger det mycket om en grupp och dess dynamik hur man hanterar ett sådant här trauma och det går inte att komma ifrån att Henrik Rydström och hans trupp har hanterat det imponerande väl. Stor segrar mot Halmstad borta (fråga Elfsborg hur lätt det är att slå HBK) och mot Sigma hemma följdes upp av en bra match mot Göteborg som vi borde vunnit med bättre skärpa. Vi går in i hösten med förnyat självförtroende, trots en historiskt jobbig förlust emot FCK i bagaget och det säger något om laget.

Det känns väl inte säkert att han kommer att spela så många fler 90-minutersmatcher i MFF, men oavsett det märks det att vår kapten är tillbaka på riktigt. Det lyfter gruppen mentalt och hans kvalitet på plan gör att han kan avlasta sina medspelare, skapa tid för laget och öppna upp ytor att anfalla på. I höst blir schemat intensivt och vi skall slåss om Europaplatser i allsvenskan och tampas med högkaratigt internationellt motstånd och då är det mycket värt att Anders Christiansen finns med med sin kvalitet och erfarenhet.

Det är livets gång antar jag och alla de där unga pågarna som slår igenom i Malmö FF och sedan gör det bra utomlands är så förtjänta av det, men varje gång en Svanberg, Larsson eller Nanasi flyttar vidare i karriären blir man lite ledsen. Vi supportrar är ju alltid klubbegoistiska, men inte bara för att jag vill att MFF skall vara så bra som möjligt, utan också för att jag tycker att han verkar vara en så genuint fin påg, så hoppas jag att vi får behålla Otto ett tag till.