Sex och Jävligt offside: En avklarad, 29 kvar

Premiärseger (NY. Fast brukar vara samma visa varje år.)
Statistiken är ganska tydlig. Visst, vi körde över ett hopplöst uselt Brage 1993, och vi gjorde ungefär detsamma med Norrköping ifjol. Men förra årets premiär var inte arketypisk. Både 2022 och 2023 tog vi 1-0-segrar, via ganska sena mål, mot Kalmar. 2021 avgjorde Jonas Knudsen i slutminuten mot Hammarby (3-2 betydde det målet). Pandemiåret 2020 blev det visserligen 2-0 mot Mjällby, men andra målet kom först när klockan pASSErat 90. 2019 kryssade vi mot Häcken. Ja, ni fattar. Att vi totaldemolerar premiärmotståndet hör till undantagen. Sammanfattningsvis, tillknäppta historier och uddamålssegrar, det är den melodi Allsvenskan oftare inleds till för vår del. I lördags var matchbilden dessutom ännu jobbigare än den brukar vara. Men vann, det gjorde vi. Och jag tänker att premiärföreställningen inte säger särskilt mycket alls om vare sig form eller om hur det kommer att se ut i fortsättningen. I år heller.


Pontus Jansson (NY)
Han vilade en sliten kropp under januaris Europa League-matcher. Gissningsvis var vi några stycken som gärna sett honom på plan då också. Men att han stod över då betalar sig kanske nu? För i en premiärmatch som var spelmässigt jobbig var Pontus Jansson, precis som i cupmatcherna, ännu en gång magnifik. Jag har noterat att oroliga röster frågar sig vad vi ska göra om han skadar sig. Och ja, det finns ett visst fog för den oron, tycker jag. När han är borta märks det. Men som sagt tidigare vore det inte riktigt rättvist att kräva att övriga mittbackar ska hålla samma nivå.


Offensivt överflöd (NY)
Sigurdsson fick starta. Bolin, Haksabanovic, Ekong, Berg och Botheim inledde alla på bänken. Malmö FF:s offensiva bredd är ... ja, bred, denna vår. Kan inte riktigt påminna mig om att vi nånsin haft en lika namnkunnig uppsättning anfallskraft i våra led. Så vad skulle vi egentligen haft Cukaricki-Cvetkovic till? Lika bra att han inte köptes? Tja. Jag vet inte jag. Han hade säkert kunnat bidra. Och säljas dyrt om nåt år. Men något gapande hål att stoppa honom i, det varken fanns eller finns.


Domslut och icke-domslut (NY)
Här ska det först och främst fastslås att jag ogillar gnäll på domaren. Det känns lite ovärdigt på något vis; alla Malmö FF-representanter borde betrakta sig själv som så upphöjda att man står över så världsliga ting som felaktiga domslut och processar alla oförrätter med stoiskt lugn. Inser förstås att detta i stridens hetta är lättare sagt än gjort. För det är oerhört irriterande när det inte blåses för sånt det borde blåsas för. Men för att se glaset som halvfullt finns det ju också en skön dimension i detta att inte få klara straffar – när vi nu ändå vinner. Vi klarar oss ändå, liksom. Och kan påvisa det för alla de som tjatar om att Malmö FF favoriseras av domarna. Så jag inbillar mig alltså att något annat lags supportrar ska betänka alla tillfällen vi missgynnats nästa gång vi får en straff som inte är hundraprocentigt solklar? Haha. Nej. I den typ av diskussioner som uppstår då firar de rationella argumenten - "det jämnar ut sig" och sånt - sällan några större framgångar.

 Allsvenskan (NY)
Så är den då igång igen. Vår älskade serie, med sin mix av överraskningar, snackisar och saker som går ungefär som väntat. Så vad fick vi i årets premiäromgång? Ett par favoriter som såg lite nyvakna ut. Ett gammalt storlag som skulle rida vidare på en positiv vintertrend men som enligt en av deras egna spelare ”sket ner sig” på 3 Arenas hårdplast. Och på andra sidan, ett stockholmslag som efter match hyllats likt en romersk kejsare som återvänder efter att ha satt barbarerna på plats. Och vidare? En femmålsskytt (när såg man en sån sist?). Sena och inte alldeles logiska avgöranden. En lång mittback som knoppade in två hörnor och med det nästan tog ikapp ett hopplöst underläge. På det vår egen match då, med sitt lyckliga slut.

Och så återstår det 29 omgångar också.

Firatrenden (NY)
Inget nytt detta. Har pågått ... tja, några år nu, kanske? Men jag tycker att trenden, och uttrycken, växer sig än starkare. Jag pratar alltså om detta att fira annat än ”bara” mål. Räddar en målvakt en boll (gäller inte bara en straff), eller en back lyckas blocka undan ett skott, är genast ett antal lagkamrater framme och klappar om eller macho-bröst-mot-bröst-jublar. Ibland kan det se lite löjligt ut. Som när en målvakt i ett lag som leder fångar ett enkelt inlägg och kryper ihop över bollen, och försvararna liksom köar runt honom för att ryggdunka och hårrufsa.

Fast ibland är den här typen av firande väldigt trevligt. Som till exempel när Lasse Berg Johnsen tar en lång löpning hemåt och når eget straffområde just i rättan tid för att skyffla undan ett farligt inspel till hörna.


Ja, hu så många bra spelare vi har. Trevligt och bra på många vis, men det innebär också att trängsel råder. Noterar att varken Zakaria Loukili, Adrian Skogmar eller Kenan Busuladzic fick plats på bänken i lördags. Sannerligen en inte helt enkel nöt att knäcka framöver. För att ungdomar från de egna leden slussas in och ges speltid ser jag som ett absolut måste. Varför? Nuförtiden mässas det allt mer om att ”bygga truppvärde”. Kan tycka att det fokuset både blir lite tröttsamt och konstigt, men visst, det tänket kan man kanske inte riktigt bara ignorera och ställa sig utanför. Men huvudanledningen till att inkludera unga, hemvävda spelare är för mig att det ingår i föreningens själ. Malmö FF ska som bekant tända stjärnor.

Men vi får se. Serien har trots allt bara precis sparkat igång. Förhoppningsvis kommer ungdomarnas tid.