
Vi vann i söndags. Ja, det räcker väl så, egentligen. Att vandra iväg från en match med tre poäng i fickan är vi inte bortskämda med nuförtiden. Spelet gjorde i och för sig allt annat än att imponera, kanske inget som andades inledning till en en storstilad höst, men för att se på matchen från den ljusa sidan lyckades laget åde vända ett underläge och bända sig bort från den mentala lusing 2-2-målet måste ha inneburit. Vi kan faktiskt till och med, om vi så önskar, kolla lite på de så kallade underliggande siffrorna. För enligt dem vann vi rättvist.

En av de spelare som sett allra vilsnast ut detta år är Emmanuel Ekong. Det har liksom sett ut som om det funnits nån sorts tvekan kring det mesta han tagit sig för på plan. Att han nu gjorde ett mål ska man kanske inte dra alltför stora växlar på, men jag vill mena att söndagen ändå var ett steg i rätt riktning. Och målet: en beslutsam löpning i djupet, hur han ”bollen här, tack”-pekade till Gudjohnsen, den lilla chippen över målvakten. Prima alltihop. Och nu när vi pratar mål måste ju Zeljkovics båda baljor nämnas. För även om det var en motståndare som gjorde dem var de spektakulära bägge två. Ändå lite imponerande att den allsvenska jumbon ståtar med en avslutare som kan prestera sånt kvalitetsgods inte bara en, utan två gånger under samma match.

Första halvlek var ganska långt gången när Jens Stryger Larsen frustade iväg och i full karriär jagade boll och motståndare långt in i Värnamos straffområde. Man kan sannerligen ifrågasätta det lämpliga i att överge allt vad positionering heter, det här kunde förstås slutat illa, han hade onekligen kunnat se en smula fånig ut om smålänningarna utnyttjat hålet som uppstod på högerkanten. Men en mera välvillig tolkning är att han ville väcka både publik och ett stillastående och handlingsförlamat hemmalag. Lite plakatpolitik, en symbolhandling, en grej som kan sorteras in under kategorin ”nåt måste göras, skit samma vad”. Men, som sagt, uppsåtet var gott. Och läktarna jublade uppskattande åt eldigheten i det hela.

Match imorgon igen. Jag noterar att tongångarna inför en EL-drabbning sällan varit pessimistiskare. Inte blir de bättre av att få reda på att Viktoria Plzen vunnit tio av sina tretton senaste hemmamatcher i Europa League. Dock verkar inte heller morgondagens motstånd vara ett lag i absolut toppform, och ingen lär ha missat att de precis som vi tillsatte en ny tränare häromdagen. Så, nåja. Säkert dumt att nära alltför stora förhoppningar. Men så här ett drygt dygn före avspark står det fortfarande 0-0.

Krysset mot Kristianstad sist var en missräkning. Men guldtåget har ännu inte lämnat perrongen. Ikväll väntar Häcken hemma på Stadion. Laddat toppmöte är bara förnamnet.

Det är emellanåt lite lustigt, det där med Europaspelet. För det är en konstig sambandsspiral: Det är allsvenskan som ska prioriteras för att vi ska nå den eftertraktade tredjeplatsen. Och den ska vi alltså nå för att få spela i Europa nästa år. Och då ska vi alltså ... ja, jag vet inte, återigen se Europaspelet som en belastning och nedprioritera det för allsvenskans skull ... ?
Men jaja, glöm detta raljerande för en stund, och betänk istället att det är knallhårt om plats tre. Fem lag inom tre poäng. Djurgården är längst bak av dessa fem, men är samtidigt det lag jag uppfattar som formstarkast. För övrigt kan Hammarby på andraplatsen på intet vis känna sig säkra. De möter Göteborg härnäst, och sen AIK.

Kanske inget fel på taktiken. Vad vet jag. Men isåfall får i alla fall gärna utförandet bli bättre.