Säsongen är snart slut (NY)
Två allsvenska matcher till. Och tre i Europa League, plus två på andra sidan nyår (fast dem orkar jag inte riktigt tänka på just nu). Sen är denna blytunga säsong äntligen över. Efter två insatser – Norrköping och Zagreb – som ändå ingav någon sorts liten strimma av hopp, kraschlandade pratet om ’grunderna först’ och ’prioriterad defensiv’ i måndags. Sparkandet av Rydström, och tillsättandet av en interimtränare, med sex omgångar kvar ser just nu ut som meningslös signalpolitik av nåt-måste-göras-skit-samma-vad-karaktär. Men, ja. Ny match på lördag. Suck.
Botten nådd nu då? (NY)
Vi började bra 2001, minns ni det? Men efter tre inledande segrar började det gå tyngre. När IFK Göteborg kom på besök i den sjätte rundan var Zlatan avstängd efter att ha blivit utvisad i omgången före och vi förlorade med 0-6. Efter 0-3 i paus. Den fortsatta genomklappningen i andra halvlek kan möjligen till viss del ursäktas av att vi fick två man utvisade under de första tio minuterna. Hursomhelst, när jag försöker komma på en allsvensk halvlek på hemmaplan där vi varit lika utspelade som den första i måndags, då är det den matchen som dyker upp i skallen. Visst, Mjällby rullade ut oss tidigare i år, men det stod ändå 0-0 i halvtid då. Och vi tappade visserligen en 2-0-ledning i paus till förlust mot Djurgården 2022, men spelmässigt var den andra halvleken ändå stundtals jämn.
Det var såklart ett olycksbådande omen att det inför måndagen drogs fram statistik om att Hammarby aldrig vunnit på nya stadion. Inget ska heller tas ifrån våra motståndare, det ska också understrykas att de var bra, med en synkad press, en självklarhet i passningsspelet och ständiga rörelser som öppnade upp för lagkamrater. Men ändå. Jag trodde att botten nåtts efter 1-5 mot Sirius. Men, som sagt, första halvlek var det värsta jag sett på vår hemmaplan i allsvenskan på väldigt, väldigt länge. Så är botten nådd nu? Härifrån, bara uppåt? Jag måste få tro det. Annars går det inte.
Vinna andra halvlek (NY)
Jodå. Det är här vi hamnat. För att ändå försöka greppa halmstrån, som är så tunna att de pulveriseras om man trycker lite för hårt, och interfoliera den här listan med konstlad hurtighet tar vi oss en titt på den andra halvleken. Den vann vi med 1-0. Och det är kanske bra ett år som detta, när vi generellt sett gjort bättre första- än andrahalvlekar? Vi hjälptes av att Hammarby blev försiktigare och inte upprätthöll sin höga press, men visst, Malmö FF var också betydligt bättre under matchens andra hälft. Tog duellerna, klarade att få ihop passningsserier och lyckades hota då och då. Man får glädja sig åt det lilla, sägs det. Tja. Jag vet inte det jag. Men nånstans var det väl i alla fall bättre att den andra halvleken inte såg ut som den första.
Oscar Lewicki (NY)
En spelare kommer med på listan, och det gör han för sin insats i torsdags. Trots ytterst sporadisk speltid hittills i år steg han in mot Dinamo Zagreb och agerade sopkvast framför backlinjen som i fornstora dagar. Och fick också kröna det hela med ett mål, vilket tydligen var hans första i tävlingssammanhang sedan 3-0-stänkaren mot Bnei Yehuda 2019. Min gissning är att Oscar Lewicki gör sin sista säsong, i alla fall som spelare. Blir det så var det finfint att vi fick den där nicken att minnas honom för.
Det kan gå snabbt (NY)
Jag noterade att både Nahir Besara och Pavle Vagic var artiga i efter-match-intervjuerna i måndags - ”vi möter Malmö på bortaplan, det ska inte se ut så där”, sa Besara i SDS. Malmö FF är en förening som reser sig och kommer tillbaka, menade de. Och ja, även om fallet just nu kan kännas avgrundsdjupt, och att det kan tyckas som att allt måste bytas ut och gjutas om från grunden, vet vi ju att det också kan gå fort även uppåt. Visst, möjligt att det krävs andra strukturer och nytt blod högt upp i föreningens hierarki. Men på lite kortare, resultatmässig sikt tänker jag att det huvudsakligen handlar om taktisk (om)organisation på planen samt psykologi (som i självförtroende och tro på det man gör). För jag vill ändå mena att laget redan idag har tillräckligt många spelare som egentligen håller så hög allsvensk klass att det inte är en absolut omöjlighet att Malmö FF redan nästa år befinner sig i toppen igen. Några nyförvärv lär också komma in. Det pratas också en del om att vårt lag löper mindre än konkurrenterna, men det är jag i längden inte heller så orolig för. Jag tänker att spelarna kan lära sig springa mer på ganska kort tid, och att det är fokus på löpmeter understryks av att Theodor Lundbergh i gårdagens utskick om hans A-kontrakt bland annat säger "springa har jag alltid varit bra på". Numera är ju chanserna till Europamatcher nästa sommar små. Att det är så är förstås inte roligt alls, men det blir ett energiläckage mindre.
Så sammanfattningsvis: Kanske inte troligt, men inte heller omöjligt: det kan gå snabbt. Så. Sådär. Där kom en motviktshoppfull punkt ändå.
Europaplats (nästan) säkrad (NY)
Vafalls? Vad menar jag nu? Jo, jag syftar förstås på damerna. För trots att min favoritspelare Tuva Skoog (7+9 på 20 matcher, nästan en poäng i snitt) och målsprutan Izzy D’Aquila är skadade sen en tid tillbaks har damlaget i princip säkrat topp-tre, och därmed Europaspel nästa år. Guldstriden lever även den, men som jag ser det gör den det bara i teorin. Jag har svårt att tro att Häcken klappar genom de sista omgångarna. Andraplatsen är fortfarande en högst realistisk möjlighet, för Hammarby är bara före på målskillnad. Nuförtiden är ju damernas Europaspel också tämligen krångligt – det krävs segrar i både miniturneringar och ”vanliga” kvalmatcher för att kvala in i Champions League. Men numera finns också Europa Cup, där gamla hederliga utslagsmatcher gäller från dag 1 (inga grupp- eller ligaspel, alltså) fram till final. Förstår jag saken rätt dalar Sverige på rankingen en smula, så en tredjeplats i årets allsvenskan deltagande i denna andraturnering nästa år. Men, som sagt, hoppet om andraplatsen – och CL-kval – lever. 
Det var mest klagosång ovan. Under offsideflaggan finns inget att tillägga.
