Oscar Lewicki (2 el3) Jadå, han finns med även denna vecka vår käre farbror Oscar. Vissa kanske tycker att vi tjatar, det är trots allt tredje gången i rad som han är med på listan (om än under en annan rubrik första gången). Men torsdagens match är ju hans sista, vilket känns helt ogreppbart. Min första Camp-intervju någonsin var med just Oscar Lewicki och faktiskt också i Genk. Media på plats på resorna får önska vilka spelare vi vill prata med. Jag önskade Lewicki för att jag var så fruktansvärt nervös och ville prata med någon som kändes trygg och lugn. Och precis som jag trodde så gjorde han det enkelt för mig. (Här finns den intervjun att läsa: Camp Kriek, intervju med Oscar Lewicki ) Jag hoppas verkligen att han får speltid i denna sin sista match. Det är han verkligen värd vår fine Oscar. Jag ser redan fram emot att få vara på plats och hylla honom på Stadion vid premiären.
Ungdomarna (3) Jag, och säkert flera med mig, fick titta både en och två och kanske till och med tre gånger när startelvan i senaste matchen presenterades för att se om man läst rätt. Vi kan väl sammanfatta den som… ung. Jag kände hur några extra gråa hår och rynkor tittade fram. Även efter matchen pratades det om den unga elvan, bland annat hade kapten Jansson en del att säga som tydligen inte gick att säga till tränare och ledning utan behövde tas i media. Även en hel del internetkrigare tyckte att vi gett bort matchen i onödan. Men, ärligt talat… Det tjatas ständigt och jämt om att ge våra unga chansen. Att vi inte ska hålla på och förlänga och spela med “gamla föredettingar” osv osv. Men tydligen inte i en Europamatch som inte kunde ta oss vidare, om än kunnat ge oss en del pengar vid seger. Det vankas väldigt viktiga cupmatcher inom en snar framtid. Det kommer att vara en större press än vanligt på att få en bra start i Allsvenskan för att inte domedagsstämningen ska börja härska direkt. Att ungdomarna får förtroende och erfarenhet i en Europamatch kan visa sig vara väldigt värdefullt. Dessutom: De gjorde absolut inte bort sig. Inte på något sätt alls. Givetvis kommer vi att behöva ha en bra mix i vår startelva under säsongen. Men, jag gillar att våra ungdomar får chansen och att de inte är rädda för att ta för sig.
Steg framåt - halvfullt glas (NY) Det var blandade reaktioner på sociala medier efter hemmamatchen mot Röda stjärnan. Som vanligt dock en hel del missnöje. Jag såg någon som skrev att hen känner fullkomlig hopplöshet kring MFF och aldrig mått så skit som nu i supporterskapet. Det är bara att konstatera att vi ser väldigt olika på saker och ting. Ja, jag hade också velat se en seger och nej, spelet var inte bländande och självklart var det deppigt att släppa in mål redan efter en kvart. Men: I ett sånt läge är jag hundra procent säker på att Malmö FF 2025 hade klappat igenom. Vi hade fått se ängslighet, krampaktighet och en målvakt som hade fått plocka ytterligare både en och fler bollar ur nätmaskorna. Så såg det inte alls ut förra veckan. Och detta trots att vi saknade flera av de spelare vi brukar luta oss emot. Så, jag väljer att inte bryta ihop, inte deppa utan se detta som ett första steg framåt mot ett bra 2026.
Läge för fler överraskningar (NY) Okej, det är i ärlighetens namn svårt att skohorna in denna punkt som positiv, även för en som vill se glaset som halvfullt istället för tomt. Men, om vi blev förvånade över startelvan senast gör vi nog bäst i att förbereda oss inför Genk-matchen också. För inget tyder på att någon tidigare skadad spelare ska vara tillbaks till torsdag. På tisdagens träning saknades också fler spelare. Kanske (förhoppningsvis) i förebyggande syfte, svårt att veta just nu. Det vi däremot vet är att Busanello är avstängd och Martin Olsson, vars kontrakt ju förlängdes över januari just för dessa matcher, har problem med ett knä och är inte i träning. Så, vår nye tränare behöver alltså trolla fram en ny vänsterback inför matchen. Spännande eller läskigt? Förväntan eller ångest? Ni väljer själva.
Snart är den (äntligen) över! Jag pratar om säsongen som aldrig ville ta slut, mögsäsongen, aka säsongen 2025. Även om vi är en månad in i 2026 så känns de här avslutande Europamatcherna som att de tillhör 2025. Genom matcherna påminns man om de många gånger bedrövliga matcher vi led oss igenom. Det ska därför bli enormt skönt att, när Genk-matchen färdigspelad, få stänga dörren till 2025 helt. Låsa dörren, smälta ner nyckeln och begrava metallklumpen så långt ner vi kan komma. Hejdå 2025, välkommen 2026.
Cuppajäveln väntar! (NY) I skrivande stund släpps biljetter till cupmatcherna för årskortsinnehavare. Som sagt, de båda inledande matcherna för året känns inte som att de hör till 2026. Nej, det är med cupmatcherna nystarten börjar på riktigt för mig. Jag längtar verkligen efter att få stå där, påpälsad med det mesta varma från min garderob, och verkligen se fram emot en ny säsong. Känna hopp. Känna glädje. Nu vill jag njuta av läktarlivet igen. 
I slutet av förra veckan var jag säker på att det var Ponnes pladdrande som skulle hamna här. Men det har skrivits tillräckligt nu. Så jag tänker istället ägna mig åt total självömkan. En Offside för mig men inte för någon annan. Eller, jo, möjligen för dem som tycker att det är kul att följa Himmelrikets Camps och/eller den lilla skara som gärna läser det jag skriver om MFF. Igår skulle jag nämligen ha landat i Genk för ännu en härlig skrivresa för Himmelriket. Som jag längtat! Denna lilla ort som jag redan besökt en gång, på min allra första Camp. Jag skulle få gå in i MFF-bubblan där man under några dagar lever och andas MFF. Dessutom få se Lewickis sista match och knyta ihop säcken med en avslutande intervju efter matchen och få tacka honom för hans fina karriär. Det kanske låter töntigt, men jag var på plats i Prag förra året vid den här tiden, när det var dags för Sören att tacka för sig och det var speciellt, och väldigt fint. Nu sitter jag istället här, hemma i soffan och förbannar min jädra sargade skrutthjärna och kropp som sätter stopp för resan. Det suger. Som fan. Men… Det kommer fler matcher. Och fler resor. Ett steg i taget.
