Efter förra årets storsatsning med fyra inbjudna QPR-stjärnspelare som tillhörde de bästa i England back in the days så var det ett något ”sparsammare” program denna gång.
Fredagen var vikt åt en pubkväll med mingel, quiz och betting. Mat och dryck.
På lördagen fick givetvis matchen i Championship, QPR – Portsmouth, stå i centrum med uppladdning och nerladdning.
Söndagen veks åt våra damer, QPR FC Women , som spelade derbymatch mot Actonians.
TORSDAG 19/3:
Jag flyger från hemstaden Linköping och det är såklart en fördel när det gäller att komma iväg snabbt hemifrån (nackdelen är mellanlandningen i Amsterdam). På väg ut till flygplanet frågade en smått nervös dam som gick bredvid:
- ”Är det rätt plan detta? Jag ska till Barcelona.”
- ”Don’t worry” , sa jag, ”ta rygg på mig” . Det fanns bara ett plan på hela flygplatsen så det var liksom svårt att hamna fel. Men man kan ju vara en gentleman för det.
Resan fram till QPR-land gick förvånansvärt enkelt. Inte ett enda snedsteg och det var bara att njuta av 18-gradig värme i parken Shepherd’s Bush Green. En tonfiskmacka och en kall i solskenet innan jag checkade in på ett hotell jag bott på säkert 20 gånger.
Jag behöver inte hänga ut hotellet men detta är värsta, och definitivt SISTA gången jag bor här. Jag har bott med kackerlackor, ödlor, nån råtta, spindlar och med en stor jävla varan under huset utan att klaga. Men då snackar vi countryside i Asien. I London ska man inte behöva mosa 2-3 kackerlackor om dan. Svinäckligt. Och långa svarta hårstrån i sängen. Jag har ju fan inget hår ens…
Snart kom mitt första misstag. Efter att ha varit vaken sedan 02.00 kan man inte bara slänga sig i bingen och ”vila lite”. Klart man somnar! Amatörmässigt!
En brittisk god vän, Swe Hoops London-ambassadör ”Chaz”, börjar bli smått förbannad efter att ha väntat i flera timmar på haket The Union beläget på Triton Street. ”If u don’t turn up soon I’m off home”. Fullt förståeligt. Men jag kom dit till slut och vi hade trevligt. Även två andra ”goa gubbar” som vi kände dök upp. All the way from Sweden dessutom.
Det blev senare än tänkt så jag drog en taxi tillbaka till lopphotellet. London? Jämfört med Sverige? Taxi är billigt. Tobak är dyrt. Jag hivade fram några sedlar till chaffisen och det fattades 3 pund så jag började gräva i fickorna. ”That’s enough mate, don’t worry” . Händer ens sånt i Sverige?
FREDAG 20/3:
Ett besök i Rangers Clubshop stod på agendan. Men först till Central Bar mittemot Shepherd’s Bush Station för att träffa fler svenska QPR’are och käka billig frukost. En skön promenad senare var en del grejer inhandlat från världens charmigaste klubb. Mestadels vinster till quizzet och någon present men även ett par nya hemmashorts till mig själv. Självklart tog jag fel storlek. Men kan vara praktiskt om nån i släkten behöver nytt segel till båten.
Kvällen var klart lyckad på puben The Albany på Great Portland Street. Deras function room var bokat, vi hade egen staff bakom baren och jag tror vi var ungefär 35 pers. Tror dom var nöjda med oss.
Skylt på Albany ner till bokat rum…
LÖRDAG 21/3:
Game day. Västra Londons Stolthet Queens Park Rangers vs. Portsmouth.
Nära till allt så jag började promenera mot arenan för några pubstopp på vägen. Det blev bl.a. ett möte med ett par riktigt legendariska engelska supportrar, Simon och Terry, på puben Coningham Arms där vi lämnade över ett ex av Swedish Hoops senaste flagga.
Sverige 2 – England 2…
Riktigt god stämning överlag i hela Shepherd’s Bush. Rangers tar väl sig i rimlighetens namn varken upp eller faller ner så ingen är direkt nervös.
Har sagt det förr, säger det gärna igen. QPR är poppis i Skandinavien. 70-talet bidrog till att folk fastnade. Och är man ingen gloryhunter så hejar man förstås på samma lag fortfarande. Det var folk från Malmö, Huddinge, Göteborg, Örebro, Östersund, Nynäshamn, Halmstad, Trollhättan m.fl. m.fl. m.fl. Mäktigt!
Jag bettar alltid 4-0 och 4-1 när jag är på plats. Det här är inte Svenska Spel. Man kan få sjukt bra odds. Så även denna gång. Nej, jag har aldrig vunnit. Har losat en hel del stålar genom åren. But nothing ventured, nothing gained. Kompisen Chaz brukar säga: ”Give me the money instead you fucking twat” ( eller nån liknande förolämpling) då han tycker det är bortkastade pengar.
Matchen då? Allt går Rangers väg. Vi är på intet sett överlägsna men redan efter en halvtimme leder hemmalaget med 3-0.
Paul Smyth inleder målskyttet efter 7 minuter med en riktig juvel i kryllat. En spelare som jag tycker ofta får oförtjänt kritik. Han är en speedkula och har rätt inställning. Oj vad många sämre spelare jag sett i denna klubb!
Rayan Kolli is one of our own och han ökade till 2-0 och sedan slog Smyth till igen, 3-0.
Pompey lyckas något tursamt (nåja, skottet ändrade ju riktning) få till en reducering innan domar’n blåser för första halvan. Men 3-1 i halvtid satt fint.
Efter 10 minuter i andra dödar Kolli helt matchen med sitt andra mål för dagen.
Sådärja. 4-1. Nu kan vi blåsa av så jag kan få fladdra lite med en binge sedlar framför ögonen på kompisen Chaz. Och få ladda bröstfickan med en rejäl turkrulle.
Men självklart inte. Två tvåmåls-skyttar skulle bli tre. För nu klev Richard Kone in i handlingen och satte både 5-1 (given straff) och sedan även 6-1 strax efter. Underbart ändå med en sån härlig tillställning efter att vi i några år haft helt odugliga matcher på menyn vid medlemsresorna.
Betting-vinsten tar jag en annan gång… hmmm säkert…
Flera i hemmalaget var rejält lyckade. Bl.a. nämnde Smyth och i EFL Team of the week tog förutom Smyth även Kolli, Kone och Harvey Vale plats. Men i en 6-1 match förtjänar alla beröm. Joe Walsh i målet är ofta kritiserad och han har varit tveksam i en del matcher men denna eftermiddag gjorde han några vassa räddningar när ett skapligt solitt försvar tappade lite mark.
Paul Smyth…
Många har redan tjatat om att manager Julien Stéphan borde sparkas. Han har varit gaffer i endast cirka 8 månader? I min värld är det ett bevis på att många fans inte har någon sorts tålamod överhuvudtaget. Vid varje förlust är det krav på avgång. Men så fort man vinner en match är allt hunky dory igen. Och efter hela 6-1 med ett gåshudsaktigt gungande Loftus Road efter matchen? Var är ni då som kräver fransosens huvud på ett fat? Jo, ni dyker väl upp igen vid nästa förlust. Oerhört tröttsamt.
Efter att ha dragit en (möjligtvis två) segeröl och snackat fotboll i alla dess former så ägnades kvällen i Camden för min del. Stiff Little Fingers på Roundhouse. I det närmaste knökat och herrejävlar så många bra låtar de har. Ja, jag förstår att det inte är allas kopp av te men det borde vara det…!
SÖNDAG 22/3:
Game day igen!
För några år sedan fick hela svenskgänget feeling och åkte några tunnelbanestationer ”till en annan del av England” för att kolla vårt damlag QPR FC Women. Det var så pass kul så vi gjorde om det i år.
Tjejerna håller till på fjärde nivån men det var ändå en hel del folk på matchen som spelades på Hanwell Town Stadium.
På plats där fanns också en ”gammal” spelare, nämligen Judith Orsmond , som spelade på en högre nivå. Våra damer vann ju t.o.m. FA-cupen 1977! Då hette laget ”QPR Ladies” och storyn runt detta lag har Judy skrivit en bok om. Den boken satt hon och sålde och signerade till alla som ville. Hon var imponerad av att så många svenskar köpte den (och beställt den). Ni Swe Hoopsare som ej var på plats men beställt den får den i brevlådan inom kort.
Judy i mitten flankerad av vice/ordförande…
På arenan fanns också vår förträffliga UK-ambassadör Martin samt flera andra bekanta ansikten. Och omkring 20 svenskar.
Det är otroligt imponerande att man kan inmundiga diverse schysst käk och dricka flera olika öl på tapp om man vill. Fullständiga rättigheter.
Fjärde nivån? Damer? Jag kan knappt få en korv med bröd hemma på herrmatcher i division 3.
Matchen mot Actoninans var väl i ärlighetens namn ganska händelsefattig men QPR var överlag det bättre laget. Inledningen dominerades och redan efter 4 minuter resulterade det i en straffspark. Jessica Leach blev nerdragen och hon tog straffen själv. 1-0 till oss och det stod sig matchen ut.
Damerna är topp 5 men medan herrarna har en chans (väldigt liten förvisso) chans att nå promotion så har tyvärr inte damlaget det p.g.a. att Norwich och Fulham dragit ifrån i toppen. Kanske nästa säsong?
Efter matchen blev det samling på närbelägen pub och efter ett tag kom även delar av damlaget in till många svenskars förtjusning.
Några av spelarna från dam…
Kort resa tillbaka till W12. Det blev lite gott käk och lite rödvin i Shepherd’s Bush och det diskuterades allsvenskan, laxfiske och dialekter innan folk smått började att splittas upp. En del drar självklart hemåt på en söndag.
Själv landade jag på hotellet på en väldigt kristlig tid. Men jag tror jag är ursäktad att jag inte dök upp mer på söndagskvällen. Planen var definitivt att dra en sista samling på puben White Horse på Uxbridge Road men skulle bara vila lite först. Låter bekant? Och så vaknar man 03.00. Tjenare. Man börjar bli gammal.
MÅNDAG 23/3:
Dagen för hemfärd.
Vid utcheckning fanns ingen personal på plats utan på dörren satt det en liten post it-lapp med texten ”Back in 15 minutes”. Det är ganska ointelligent om ni frågar mig. Hur ska man veta när det skrevs?
Ännu en full English på Central Bar nära tunnelbanestationen jag ändå skulle åka ifrån. Kul att flera i gänget samlades där och det blev ännu en rolig stund innan jag åkte hemåt. Hur var det nu? Sa verkligen Hegerfors det där om Kamerun? Och vilket var det femte kortet i Död Mans Hand?
Tack för denna gång alla härliga QPR-fans.
Planet London City Airport – Amsterdam försenat såklart och jag hann bli lite orolig då jag skulle med ett anslutningsplan till Linköping. Men kaptenen meddelade stolt vid landning att han inte bara flugit in förlorad tid utan t.o.m. landat 10 minuter innan schemalagd tid. Då kan man andas ut. Nej då, snart meddelade han mer moloken att det inte fanns någon fungerande trapp så vi kom inte av planet ändå. Där satt vi. Tills allt försprång var uppätet och betydligt längre än så. En språngmarsch senare så hann jag ändå med flyget hem.
COYRSSSSSSSSSSSSSSS
