Bottenlös depression. Jo, visst, det låter kanske bombastiskt eller teatralt. Men jag orkar fan inte med sånt här. Förlust mot fuckin’ FCK. Förnedringen på plan. Andras skadeglädje.
Vi har alla våra sätt att hantera motgångar. Själv gick jag i självvalt mediecelibat i flera dagar. Läser annars allt jag kommer över om MFF i Gasetten, Fotbollskanalen och dom andra, följer supporterdiskussioner i sociala medier, surfar statistiksidor och ser om matchsekvenser. Men inte denna gång. Sträcker ut fosterställningen för att sätta mig framför tangentbordet.
I det tillståndet blir jag också överkänslig och inte särskilt tolerant mot andras försvarsmekanismer, deras sätt att hantera när det skiter sig för MFF. Särskilt de som pissar på allt och alla: tränare, sportchef, ordförande, favorithackkycklingar bland spelarna. Alla som efterklokt bara visste allt hade blivit heeeeelt annorlunda om bara Sead fått spela 60 i stället för 30 minuter i hemmamötet mot FCK.
Och så denna tävlan i att vara argast - den som skriker högst och vill sparka flest är den som älskar föreningen mest?
Hörde annars vettige Ole Törner i Gasettens MFF-podd deklarera att efter något som detta måste någon straffas. WTF? Varför då? Har någon gjort något moraliskt förkastligt?
Törner pratade också om att någon måste ta ansvar, vilket då skulle ske genom att någon måste sparkas från sin position. Förstår inte riktigt vad det skulle ha med ansvar att göra. Om jag själv tycker jag gjort något dåligt på jobbet, försöker jag ta ansvar genom att fundera över vad som gick fel och sedan försöka göra det bättre nästa gång.
Det heter också att klubben måste agera nu. Det är svårt att säga emot. Saker måste bli bättre. Men agera kan vi göra andra sätt än att peka ut syndabockar. I stället för symbolpolitik, att uppvisa ansvar genom att fokusera på vem som gör fel, är det bättre att ta ansvar över vad som görs fel. Hellre analysera hur vi ska sparka bättre på plan än att dividera om vem som ska sparkas.
Visst, ibland handlar problem om personer. Vissa situationer kan vara svåra att lösa utan att flytta på någon. Men då ska det bygga på en noggrann analys, inte styras av känslor och enskilda förluster, hur svidande de än må vara.
Under senare år har MFF varit i liknande läge som nu vid två tillfällen, 2018 och 2022. Laget sladdar i Allsvenskan och slirar i Europakval. Båda gångerna agerade klubben genom att sparka tränaren.
När diskussionen tog fart om Milos Milojevic vara eller inte vara dök jag ner i forskningen om vad som händer när man sparkar tränare. Slutsatsen av de stora statistiska analyser som gjorts blev att det inte finns något som talar för att resultaten förbättras av att ett lag byter tränare i motgång.
Litet förvånande kan tyckas, då vi alla lätt kan minnas exempel där det vänt med en ny tränare, som när Uwe Rösler kom till Malmö sommaren 2018. Det är det som kallas anekdotisk bevisföring. Kanske är det lättare att glömma alla exempel där tränarbyten inte förändrade något alls, som när först Andreas Georgsson och sedan Åge Hareide tog över efter Milos.
Det ologiska med att sparka tränare är också att samma styrelse som efter en noggrann rekryteringsprocess kommit fram till att en viss person är lämplig, kort därefter kan underkänna sin egna analys.
Det är inte lätt att entydigt avgöra hur bra en tränare är. Resultat är ett skakigt mått, eftersom det är så mycket utanför tränarens kontroll som avgör dem. Vi vet dessutom att alla framgångsrika tränare som hållit på några år också har misslyckats.
För tre år sedan framstod Henrik Rydström som Sveriges bästa tränare, den bedömningen gjorde också MFFs ledning när de anställde honom. Han har sedan dess svarat på förtroendet genom att leverera två allsvenska guld av två möjliga, tagit guld och silver i cupen och avancera till Europa League i fjol. Samtidigt hyllades Malmös spel som nyskapande och hela fotbollsvärlden vände sina ögon mot Eleda. I intervjuer uppträdde han med en fin blandning av ödmjukhet och kaxighet framstod som ambitiös, reflekterande och nyfiken. I kommentarer från personer runt klubben framstod också hans ledarskap som modernt och utvecklande.
Resultaten är sämre i år, och spelet har inte heller sett särskilt aptitligt ut. Har Rydström gått och blivit en sämre tränare? Har han av-lärt sig det han kunde? Kom framgångarna 2023 mer tack vare att Rydström begåvats med stjärnor som Nanasi och Hugo Larsson snarare än eget snille? Eller är han alltjämt ett fotbollsgeni som haft otur med skador, målvakter som kastat in bollar och anfallare som sparkat dem utanför?
Ingen av oss sitter med facit. Men en sak är jag ganska säker på:
Tack vare erfarenheterna av de fasansfulla förlusterna den senaste veckan och svårigheterna att få till spelet tidigare under säsongen kommer Henrik Rydström att vara en bättre utrustad tränare i mars 2026 än han var i mars 2024. Litet halsbrytande uttryckt har han kompetensutvecklat sig genom en storförlust mot vår värsta rival! Och det i sin tur borde göra honom än mer värd att hålla fast vid – eller?
Nja, det måste också till något slags kvalitativ bedömning av vad han faktiskt gör, hur han agerar mot spelarna, till exempel. Inspirerar han, får han dem att fatta vad de ska göra och våga? För att prata fotbollsjournalistiska:
Har Henrik Rydström tappat omklädningsrummet?
För oss utan inträde dit är frågan omöjlig att besvara. Ändå cirkulerar ett otal kremlologiska spekulationer baserade på rena rykten och de små glimtar vi får ta del av genom medier och det MFF själva släpper ut.
Vad lärde vi oss av kaossäsongerna 2018 och 2022? Inte så mycket. Bara att det kom in nya tränare med en helt annan filosofi än föregångaren, att ersättaren blev kortvarig och att vi sedan fick börja om från noll igen.
En galen tanke:
Tänk om Daniel denna gång skulle ta ansvar genom att stå för tidigare beslut. Att visa tillit till att Henrik Rydström faktiskt visat upp rätt mycket som tyder på att han är en bra tränare. Att han inte är dummare än att han kan vända på detta, ta diskussionen om det är så att det finns tvivlare bland spelarna. Lyssna på kloka personer i sin omgivning, justera taktiken utan att kasta ut barnet med badvattnet.
Rydström kan ta en tredjeplats och avancera till slutspel i Europa League. Det är faktiskt inte alls särskilt långsökt att tänka sig.
Var skulle vi i så fall stå i mars 2026? Vi skulle för första gången sedan Roy ha en tränare som varit framgångsrik och dessutom lärt känna föreningen i tre år. En ledare som vunnit respekt genom att vända en negativ trend. Det skulle vara en enorm tillgång nästa gång det kommer en dipp.
För det är det enda vi säkert kan säga. Hur mycket vi än vinner kommer alltid svackor som den vi nu upplever. Kanske är det läge att motstå frestelserna att visa handlingskraft genom att sparka, att avstå från att tillmötesgå trycket utifrån?
Vi har länge sökt efter att ta ”nästa steg”, finna formeln för att bli än mer överlägsna i Sverige samtidigt som vi blir mer konkurrenskraftiga i Europa. Men kanske är det inte ett steg vi behöver, utan att vi står stilla och tror på det vi gör just nu?
Vi börjar med att vinna i Halmstad.
Idag för 6 år sedan
… förlorade MFF returmatchen på bortaplan mot HSK Zrinjski Mostar med matchens enda mål. Himmelrikets Oskar Uneland funderar över att MFFs anfallare alla är iskalla och undrar om föreningen inte borde ha värvat en anfallare under sommaren.
Dagens låt
Kendrick Lamar: reincarnated
