Vi körde över det ena laget efter det andra. Spelade glimrande fotboll. Gjorde massor med mål. Var stensäkra bakåt och det gick praktiskt taget inte att rubba oss. Det var en fantastisk period där vi kunde sjunga "Vi vann igen" före pausvilan och sen kryddades det med att Anders Christiansen kom tillbaka, vilket gav en annan typ av glädje.
Och visst. Hösten var inte lika fantastisk. Vi hade problem i Europa och även i serien blev det trubbigare och kantigare både offensivt och defensivt när Nanasi och Cornelius tackade för sig och flyttade till större jaktmarker. Men visst hade vi kul också under hösten när allt kulminerade i vändningen mot IFK Göteborg och Taha Alis ikoniska inhopp till exempel.
Europamatcherna till trots tror jag verkligen att 2024 kommer gå till historien som ett av mina bästa och roligaste år som supporter. Dubbla guld och ett spel som helt enkelt var på en annan nivå.
Men framgång varar inte för evigt. Det som fungerar ena dagen är värdelöst nästa. Det som var hyllat på förmiddagen blir hånat på eftermiddagen. Det går snabbt i fotboll. Henrik kom in efter vårt fiaskoår 2022 och gjorde allt man kunde begära. Jag har svårt att se något annat.
Sen tog framgångarna slut av olika anledningar, och givetvis är tränaren en faktor bakom detta. Precis som att han var en faktor bakom våra framgångar innan dess. Det här kommer inte bli en fördjupad studie i vad som har gått fel och varför, utan jag vill egentligen bara använda de här raderna till att tacka Henrik.
På många sätt påminner jag om Henrik - även om han då är på en annan nivå. Jag var (är delvis fortfarande i Dalby Oldboys) en spelare som är begränsat med tekniska färdigheter men som har ett stort hjärta i situationerna och inte drar mig för att kapa en motståndare om situationen kräver. Men som tränare och åskådare vill jag ofta se något annat. Det finns andra aspekter som kanske är roligare - även om jag inte heller tror att man ska underskatta det som spelare som jag och Henrik tar till bordet - även i ett tiki taka-lag.
Kanske är det det som gör att jag alltid gillat Henrik. Jag gillade honom som spelare och person i Kalmar och jag har gillat honom som spelare och person efter det. Det innebär inte alltid att jag tycker att han gjort rätt val som tränare i MFF men jag har stor respekt för det han tar till bordet och jag är oerhört tacksam för det han gjort i Malmö FF över tid.
Det var en fantastisk resa. Det slutade på en sämre not, men ska vi vara ärliga så gör det ju nästan alltid det. Rydström gav sitt yttersta i tre år. Det är jag tacksam för och jag vill verkligen tacka för det som varit.
Var sak har sin tid och nu går vi vidare för att nå nya framgångar utan Henrik men det innebär inte att jag kommer glömma det som varit.
Tack för allt Henrik och lycka till framöver. Jag hoppas verkligen att du snart får chansen i ett nytt sammanhang - gärna i ett annat land. Jag kommer följa dig och heja på dig. Det var dags att gå skilda vägar, men det innebär inte att allt är glömt.
Tack Henke. Du är för evigt en mästare. Glöm inte det. En himmelsblå mästare. Trippel sådan.
Kungen är död. Länge leve kungen.
Det är dags att vända blad.
