England
2010-12-13 13:30
The Notebook: Fullt ös, medvetslös!
När Tottenham saknar Rafael van der Vaart blir laget oerhört offensivt balanserat. Det är lite extra skoj att se Spurs då. Laget påminner då om United anno typ 99 eller något sådant, när United hade riktigt utpräglade yttrar och öste på som om det inte fanns någon morgondag. Det var tider.
Oscar Öberg
4 kommentarer
Spurs är givetvis en något sämre variant av den United-generationen men likafullt ett lag vars matcher i 80% av fallen är jävligt underhållande. Det brukas snackas om handbromsar i fotbollsvärlden men jag är osäker på om någon i Spurs riktigt har förstått meningen med begreppet.
Mot Chelsea var Spurs så där härligt galna i första halvlek, trots att Chelsea skapade en del chanser kändes det alltid lite farligare när Aaron Lennon, Gareth Bale och co kom halvt flygande mot Petr Cech. 1-0 i paus var helt rättvist.
Men det där med att stänga matcher har aldrig riktigt varit Spurs grej. Vid 1-0 kanske en mer cynisk manager hade bytt ut Defoe mot Sandro men Redknapp valde istället att byta in Crouch, känslan var att det inte var det mest optimala bytet just då.
Nu var Chelsea också riktigt vassa i andra halvlek, Didier Drogba var – såklart – den injektion som han var tänkt att vara och oavsett uppställning är det kanske svårt att stå emot Chelsea då de börjar slänga in de tunga pjäserna.
Chelsea börjar nu få tillbaka det lag som var odödligt i början av säsongen, Tottenham kan ha varit det sista laget på ett bra tag som mötte det lite mindre odödliga, mer karaktärslösa Chelsea.
Och på tal om tunga pjäser, Michael Dawsons återkomst i Spurs startelvan var i princip lika mäktig som Aragorns återkomst i den där Sagan om ringen-filmen, den sista, den om konungens återkomst.
Dawson kommer behövas, för har man som Spurs en grundinställningen som lyder fullt ös medvetlös, ja, då krävs det att de defensiva spelarna är överjävliga.
En fin start
En hel vecka har det snackats om vilken uppförsbacke det kommer att bli för Alan Pardew, Newcastles nya tränare, och visst, Chris Hughton - eller Chris Houghton som Pardew skulle säga – var omtyckt, nästan älskad, av Newcastles spelare samt fans. Det är inte Alan Pardew. Än. Men det kanske inte dröjer allt för länge.
För så fungerar väl fotboll, så länge du vinner så är det svårt att lägga energi på att klaga, då vill man fira. Truppen verkar dessutom må bra, de ser ut att trivas tillsammans och en någorlunda fungerande grupp är inte kanske sådär jättesvår att ta över.
Eller?
Newcastle övertygade hursomhelst i Pardews första macth vid rodret och tog - för ovanlighetens skull - en hemmaseger på St James Park mot Liverpool som har för vana att förlora då de inte springer ut på Anfield.
Bäst på plan? Joey Barton. Största målsumpare? El nino. Obekvämaste ögonblicket? Som vanligt när Kevin Nolan kycklingdansar.
Gladast? Förmodligen Alan Pardew. Han fick en fin start på sitt nya jobb.
Och lite andra noteringar från helgen
* Everton-Al Habsi slutade 0-0. Och Louis Saha, varför är du så ovillig att göra mål?
* Synd att Carlos Tevez utspel ska överskugga det faktum att Manchester City spelade en fin och effektiv fotboll mot West Ham. Yaya Toure var snuskigt bra och David Silvas passning till Adam Johnson var en väldigt fint bredd macka.
* Blackpool stod för helgens skräll och slog Stoke på Britannia Stadium. Välförtjänt? Nja.
* Dramat Bolton-Blackburn hade det mesta, Stuart Holdens avgörande 2-1 var ett sådant där klimaxmoment som alla fotbollsspelare vill uppleva.
* Jag tror att FA – i smyg – har hittat på en ny regel: man får bara göra mål med vänstern på söndagar. För visst är det lite skumt – enligt min mening skumt som fan – att det bara gjorts mål med vänstern de senaste två söndagarna i Premier League?
* Och till sist, för alla er som också har en fet mancrush på Dennis Bergkamp bör - eller måste - se denna dokumentär, den är legen........wait for it.......dary!!
Straffslag på er som inte ser Man Utd vs Arsenal ikväll, see you!
Mot Chelsea var Spurs så där härligt galna i första halvlek, trots att Chelsea skapade en del chanser kändes det alltid lite farligare när Aaron Lennon, Gareth Bale och co kom halvt flygande mot Petr Cech. 1-0 i paus var helt rättvist.
Men det där med att stänga matcher har aldrig riktigt varit Spurs grej. Vid 1-0 kanske en mer cynisk manager hade bytt ut Defoe mot Sandro men Redknapp valde istället att byta in Crouch, känslan var att det inte var det mest optimala bytet just då.
Nu var Chelsea också riktigt vassa i andra halvlek, Didier Drogba var – såklart – den injektion som han var tänkt att vara och oavsett uppställning är det kanske svårt att stå emot Chelsea då de börjar slänga in de tunga pjäserna.
Chelsea börjar nu få tillbaka det lag som var odödligt i början av säsongen, Tottenham kan ha varit det sista laget på ett bra tag som mötte det lite mindre odödliga, mer karaktärslösa Chelsea.
Och på tal om tunga pjäser, Michael Dawsons återkomst i Spurs startelvan var i princip lika mäktig som Aragorns återkomst i den där Sagan om ringen-filmen, den sista, den om konungens återkomst.
Dawson kommer behövas, för har man som Spurs en grundinställningen som lyder fullt ös medvetlös, ja, då krävs det att de defensiva spelarna är överjävliga.
En fin start
En hel vecka har det snackats om vilken uppförsbacke det kommer att bli för Alan Pardew, Newcastles nya tränare, och visst, Chris Hughton - eller Chris Houghton som Pardew skulle säga – var omtyckt, nästan älskad, av Newcastles spelare samt fans. Det är inte Alan Pardew. Än. Men det kanske inte dröjer allt för länge.
För så fungerar väl fotboll, så länge du vinner så är det svårt att lägga energi på att klaga, då vill man fira. Truppen verkar dessutom må bra, de ser ut att trivas tillsammans och en någorlunda fungerande grupp är inte kanske sådär jättesvår att ta över.
Eller?
Newcastle övertygade hursomhelst i Pardews första macth vid rodret och tog - för ovanlighetens skull - en hemmaseger på St James Park mot Liverpool som har för vana att förlora då de inte springer ut på Anfield.
Bäst på plan? Joey Barton. Största målsumpare? El nino. Obekvämaste ögonblicket? Som vanligt när Kevin Nolan kycklingdansar.
Gladast? Förmodligen Alan Pardew. Han fick en fin start på sitt nya jobb.
Och lite andra noteringar från helgen
* Everton-Al Habsi slutade 0-0. Och Louis Saha, varför är du så ovillig att göra mål?
* Synd att Carlos Tevez utspel ska överskugga det faktum att Manchester City spelade en fin och effektiv fotboll mot West Ham. Yaya Toure var snuskigt bra och David Silvas passning till Adam Johnson var en väldigt fint bredd macka.
* Blackpool stod för helgens skräll och slog Stoke på Britannia Stadium. Välförtjänt? Nja.
* Dramat Bolton-Blackburn hade det mesta, Stuart Holdens avgörande 2-1 var ett sådant där klimaxmoment som alla fotbollsspelare vill uppleva.
* Jag tror att FA – i smyg – har hittat på en ny regel: man får bara göra mål med vänstern på söndagar. För visst är det lite skumt – enligt min mening skumt som fan – att det bara gjorts mål med vänstern de senaste två söndagarna i Premier League?
* Och till sist, för alla er som också har en fet mancrush på Dennis Bergkamp bör - eller måste - se denna dokumentär, den är legen........wait for it.......dary!!
Straffslag på er som inte ser Man Utd vs Arsenal ikväll, see you!
