England
2010-11-29 13:30
The Notebook: A beautiful mind
Jemain Defoe, Andy Cole, Alan Shearer och Dimitar Berbatov har något gemensamt. De kan connecta med varandra på ett plan som vi andra inte kan. De kan nämligen alla sitta vid middagsbjudningar och - utan att krydda - säga att de gjort fem mål i en och samma match i PL. Coolt.
Oscar Öberg
2 kommentarer
A beautiful mind
Berbatovs höst har varit lite sådär upp och ner. Efter att ha sett pigg ut i steget, under de första matcherna, fanns det skäl att tro att säsongen skulle bli kalasbra men efter Liverpool-matchen - där han var har bäst i världen - tyckte han plötsligt att det var dags att gå tillbaka och bli den naturligt slöa versionen av sig själv.
Agent 009 - med rätt att slacka.
Men jag har hela tiden önskat att de ska lossna för honom. Kanske kan det vara för att jag har haft honom i mitt Fantasy Premier League-lag. Kanske kan det vara för att hans avslappnade stil påminner om min egna, ännu slöare stil.
Kanske är det för att jag har en mysko mental bild av honom, en där han spelar schack, lyssnar på klassisk musik och dricker ett glas rött och ser allvarlig ut tills han ställer sin motspelare shack matt, då bjuder han på ett överlägset och lite arrogant leende.
En bild som jag gillar. Jag har som sagt väntat på en vändning.
Så en vinterdag, i slutet av november, dagen innan första advent, fick Berbatov för sig att han skulle slå på den där supermegaextremepower-knappen som gör att han blir Batman som leker med allt och alla.
Plats: Old Trafford. Motståndare: Blackburn. Facit: 5 baljor. Kunde varit fler.
Det var vackert. Det är nästan alltid vackert när Berbatov spelar fotboll men då energin finns där, då blir det ännu vackrare.
Och vackrast av de fem målen var hans tredje mål, ett mål som bara en mästare gör, där hela registret av en spelare kommer fram. Så här gick det till:
1. Han vinner bollen utanför eget straffområde och flippar bollen till Evra.
2. Söker ny yta, får bollen av Evra och klackar den sedan till den franske vänsterbacken.
3. Evra löper med bollen och hittar Berba vid mittplan, bulgaren slår sedan en avslappnad, men samtidigt distinkt, yttersida till Nani. En yttersida som bara Berbatov gör. Och kanske Rosicky...
4. Långsamt lunkar Berba in mot straffområdet och när Nani dribblat klart på kanten får han bollen vid straffpunkten, tajmar den perfekt och smeker in den.
Mästerverket är fullbordat, ett fantastiskt anfall har börjat och avslutats av samme man.
Det kommer att produceras fler mästerverk från Berbatov i framtiden, det tvivlar jag inte en sekund på. Frågan är om vi kommer behöva uppleva ett dussin besvikelser innan? Matcher där han tycker att fotboll är universums tråkigaste sysselsättning, där lidandet av att behöva ta en djupledslöpning går att jämställas med Jesus lidande på korset.
Det är svårt att veta, eller hur? Jag har fan ingen aning med den mannen. Men det är kanske charmen också? Att inte veta, att ständigt leva i ovisshet om vad som komma ske, att hata och älska.
Man får helt enkelt svära lite då och då för att sedan vänta på de där ögonblicken då allt faller på plats. Det är värt det.
En gång Super Rob, idag bara Rob
Lite oväntat -trots Villas skadeproblem - var det att Robert Pires var med i startelvan mot Arsenal men det var kanske av andra en spelmässiga skäl han fick chansen.
Jag antar att Houllier inte hade hjärta att ställa över Pires. För i ärlighetens namn, Pires var inte vidare bra, det var väl ett par touchar som var av Pires anno 2002-kvalité men annars var han Mr Osynlig.
Han borde, givetvis, inte ha startat matchen.
Jag är tveksam till hans återkomst till Premier League. Jag tror fortfarande att den elegante fransmannen kan spela fotboll på hög nivå men jag undrar om England är rätt plats för honom just nu?
Men han älskar England, han älskar engelsk fotboll och då hjärtat bestämmer spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker.
Och det är väl skönt att det är så?
Och lite andra tankar från helgen
* Tuncays klack till Matthew Etherington, i matchen mot Man City, var läskigt perfekt.
* För en gångs skull behövde inte Mick McCarthy stå efter matchen och prata om allt som kunde ha varit om Wolves hade haft lite flyt med sig.
* Spurs imponerar. Kanske inte spelmässigt, men karaktärsmässigt vilket förmodligen är ännu viktigare för ett lag som i historien haft just brist på karaktär.
* West Brom var effektiva mot Everton. Chris Brunt var mer än effektiv, han var kung.
* Jag såg Avram Grant dra lite på smilbanden i lördags. Jag vet, det känns lite sjukt.
Berbatovs höst har varit lite sådär upp och ner. Efter att ha sett pigg ut i steget, under de första matcherna, fanns det skäl att tro att säsongen skulle bli kalasbra men efter Liverpool-matchen - där han var har bäst i världen - tyckte han plötsligt att det var dags att gå tillbaka och bli den naturligt slöa versionen av sig själv.
Agent 009 - med rätt att slacka.
Men jag har hela tiden önskat att de ska lossna för honom. Kanske kan det vara för att jag har haft honom i mitt Fantasy Premier League-lag. Kanske kan det vara för att hans avslappnade stil påminner om min egna, ännu slöare stil.
Kanske är det för att jag har en mysko mental bild av honom, en där han spelar schack, lyssnar på klassisk musik och dricker ett glas rött och ser allvarlig ut tills han ställer sin motspelare shack matt, då bjuder han på ett överlägset och lite arrogant leende.
En bild som jag gillar. Jag har som sagt väntat på en vändning.
Så en vinterdag, i slutet av november, dagen innan första advent, fick Berbatov för sig att han skulle slå på den där supermegaextremepower-knappen som gör att han blir Batman som leker med allt och alla.
Plats: Old Trafford. Motståndare: Blackburn. Facit: 5 baljor. Kunde varit fler.
Det var vackert. Det är nästan alltid vackert när Berbatov spelar fotboll men då energin finns där, då blir det ännu vackrare.
Och vackrast av de fem målen var hans tredje mål, ett mål som bara en mästare gör, där hela registret av en spelare kommer fram. Så här gick det till:
1. Han vinner bollen utanför eget straffområde och flippar bollen till Evra.
2. Söker ny yta, får bollen av Evra och klackar den sedan till den franske vänsterbacken.
3. Evra löper med bollen och hittar Berba vid mittplan, bulgaren slår sedan en avslappnad, men samtidigt distinkt, yttersida till Nani. En yttersida som bara Berbatov gör. Och kanske Rosicky...
4. Långsamt lunkar Berba in mot straffområdet och när Nani dribblat klart på kanten får han bollen vid straffpunkten, tajmar den perfekt och smeker in den.
Mästerverket är fullbordat, ett fantastiskt anfall har börjat och avslutats av samme man.
Det kommer att produceras fler mästerverk från Berbatov i framtiden, det tvivlar jag inte en sekund på. Frågan är om vi kommer behöva uppleva ett dussin besvikelser innan? Matcher där han tycker att fotboll är universums tråkigaste sysselsättning, där lidandet av att behöva ta en djupledslöpning går att jämställas med Jesus lidande på korset.
Det är svårt att veta, eller hur? Jag har fan ingen aning med den mannen. Men det är kanske charmen också? Att inte veta, att ständigt leva i ovisshet om vad som komma ske, att hata och älska.
Man får helt enkelt svära lite då och då för att sedan vänta på de där ögonblicken då allt faller på plats. Det är värt det.
En gång Super Rob, idag bara Rob
Lite oväntat -trots Villas skadeproblem - var det att Robert Pires var med i startelvan mot Arsenal men det var kanske av andra en spelmässiga skäl han fick chansen.
Jag antar att Houllier inte hade hjärta att ställa över Pires. För i ärlighetens namn, Pires var inte vidare bra, det var väl ett par touchar som var av Pires anno 2002-kvalité men annars var han Mr Osynlig.
Han borde, givetvis, inte ha startat matchen.
Jag är tveksam till hans återkomst till Premier League. Jag tror fortfarande att den elegante fransmannen kan spela fotboll på hög nivå men jag undrar om England är rätt plats för honom just nu?
Men han älskar England, han älskar engelsk fotboll och då hjärtat bestämmer spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker.
Och det är väl skönt att det är så?
Och lite andra tankar från helgen
* Tuncays klack till Matthew Etherington, i matchen mot Man City, var läskigt perfekt.
* För en gångs skull behövde inte Mick McCarthy stå efter matchen och prata om allt som kunde ha varit om Wolves hade haft lite flyt med sig.
* Spurs imponerar. Kanske inte spelmässigt, men karaktärsmässigt vilket förmodligen är ännu viktigare för ett lag som i historien haft just brist på karaktär.
* West Brom var effektiva mot Everton. Chris Brunt var mer än effektiv, han var kung.
* Jag såg Avram Grant dra lite på smilbanden i lördags. Jag vet, det känns lite sjukt.
