The Notebook: Friskis & Svettis

Friskis & Svettis

Varför bör man styrketräna som fotbollsspelare? Ja, du, förutom estetiska skäl -C.Ronaldos främsta skäl? - är extra muskler användbart -kanske extra användbart i England - i allt från närkampsspel till löpstyrka.

Utan Zlatans bringa får du svårare att hantera en aggressiv Lucio. Utan Roberto Carlos lår skjuter du förmodligen inte lika hårt som Roberto Carlos.

Ändå får man mer ofta än sällan höra spelare uttala sig om att styrketräning gör dem klumpiga och att tid i gymmet. bör minimeras.

Bortförklaring för att de anser att lyfta vikter är världens tråkigaste aktivitet? Typ. Extra muskler borde inte skada smidigheten i värst många fall. Jag tror, till exempel, inte att Usain Bolt är helt ovig trots sina, smått, gigantiska muskler.

Och att odla muskler kanske är särskilt viktigt för genombrottsspelare, forwards och offensiva mittfältare som ofta härjar i sista tredjedelen där närkontakt är oundviklig.

Den bästa genombrottsspelaren i ligan heter för tillfället Gareth Bale, För ett år sedan var han inte det. Nu är han ett monster, en urkraft som i stunder i princip är ospelbar. Ligans näst bästa genombrottsspelare är Nani. För ett år sedan var han inte det. Nu är han PL:s bäste poängplockare.

Gemensam nämnare? De har båda biffat till sig, de kan numera hålla bort motståndarna i löpdueller, de har det där lilla extra trycket i steget.

Att försvara sig mot en spelare som besitter två av egenskaperna snabb, stark och teknisk/spelsinne, är svårt. Att hindra någon som besitter alla egenskaperna, ja, det är inte roligt alls.

Min uppmaning är alltså, börja lyft vikter! *host* Arshavin *host*.

Borta bra men hemma bäst?

Att spela på bortaplan är som att sova borta. Visst, det kan funka, det kan till och med vara rätt nice med omväxling men i slutändan är ofta hemma bäst. Kroppen blir ängslig av att saker inte är som de brukar vara och mentalt mår vi sämre.

Ett tydligt exempel på detta är Liverpool som åkte på ännu en förlust på bortaplan i helgen. Hemma, på Anfield, är de dock riktigt obehagliga att möta. Trycket som de - tillsammans med publiken - skapar är stundtals nästan löjligt. Borta agerar de som vilsna små barn som saknar sin kära mor.

Ett lag som, senaste åren, haft en tendens att både bildligt och bokstavligt talat vara som små barn på bortaplan är Arsenal. Denna säsong har dock varit annorlunda och igår tog de en fin skalp på Goodison Park. 14 poäng hittills på bortaplan kan jämföras med Liverpools 5 inspelade poäng.

Jag vet att Roy Keane en gång sa att allt handlar om karaktär på bortaplan. Slutsatsen här skulle alltså vara att Liverpool anno 2010 är ett karaktärslöst lag, Arsenal är ett lag med riktiga män och den största mannen av alla är Johan Elmander som bara gör mål på bortaplan. Den slutsatsen är såklart en aning kryddad.

Dock ligger det förmodligen lite sanning i det Keane säger och det borde oroa de som glider runt med en Gerrard-tröja medan det borde glädja de som har ett stort porträtt av Fabregas i deras sovrum.

Den surrealistiska säsongen

Ett par veckor tidigare hade Sunderland förlorat med 5-1 mot Newcastle. Steve Bruce hade inte mått bra: "I will have to live with it forever. There is no hiding place.’’

Lite väl dramtiskt, men ändå, Bruce var i ett stort behov av ett skönt resultat. Men det kanske inte skulle komma mot Chelsea, inte på Stamford Bridge.

Men så händer det. 0-3. 0-3 på Stamford Bridge. Det känns rätt surrealistiskt då jag skriver det.

Dock är det inte det första resultatet som har kunnat definierats som hyfsat spårat. Arsenal har torskat mot West Brom och Newcastle på Emirates, United har tappt poäng mot West Brom på Old Trafford och Liverpool har åkt på däng mot Blackpool på Anfield.

Premier League känns något upp och nervänt denna säsong. David har gång på gång spöat Goliat. Tesen om att Premier League blir mer och mer ojämn år för år är plöstligt väldigt svår att argumentera för.

Och i förlängningen är väl det inte helt negativt. En av orsakerna varför vi tar oss tid att se på fotboll är just det oförutsägbara, den där känslan av ovisshet som inte en match mellan Real Madrid vs Bottengäng i La Liga kommer bjuda på.

Jag gillar Premier League. Mer än någonsin.

Joga Bonito

Jag brukar likna Johan Elmander vid en brunkande älg. Det känns rättvist. Ibland så är det dock kanske läge att revidera ens uppfattning.

När Johan Elmander fick bollen i 62:a minuten, omringad av fyra stycken Wolvespelare, var det nog få som räknade ut vad de nästa sekunderna skulle bjuda på. Elmander trotsade allt som vi trodde var möjligt och tråcklade sig med kvicka fötter - happy feet - förbi alla och curlade, lite sådär Henry-nonchalant, bollen i högra hörnet.

Jag var chockad, du var chockad, hela jävla fotbollsvärlden var chockad. Elmander? Chockad, givetvis.

Peace och allt sånt där!