England
2010-10-03 22:27
The Notebook: Same old story
Det var en så kallad stormatch idag mellan två lag som båda aspirerar på ligatiteln, två Londonlag med rätt olika spelfilosofier men båda ganska underhållande på sitt sätt. Hur det slutade? Som vanligt.
Oscar Öberg
7 kommentarer
Vi som har sett matcher mellan Chelsea och Arsenal tidigare visste dock ungefär vad som skulla vänta oss, vi skulle få se Drogba mobba Arsenal mittbackar, vi skulle få se små nätta passningar från Nasri och co samt vi skulle till slut få se Chelsea gå segrande ur bataljen.
Och det är faktiskt en skillnad på lagen, jag skulle inte gå så långt att säga att det är klasskillnad men visst, det är en skillnad. Därför vann Chelsea idag, det var inte tillfälligheter som avgjorde, inte denna gång heller.
För då Chelsea känns som ett färdigt pussel känns det fortfarande som om Arsenal letar efter de sista pusselbitarna i defensiven, det där perfekta samarbetet i backlinjen, den där målvakten som ibland kan definieras som en vägg, den där viljan att gå in i närkamper med minst lika mycket energi som motståndaren, en trygghet istället för oro då motståndarna anfaller.
Chelsea har den tryggheten och tryggheten ger självförtroende och det extra självförtroendet ger vinster.
Chelsea har inte vunnit ligan än, enbart sju matcher har spelats och som vi vet är ligan ett maraton. För Arsenals del glider dock titeln ett steg längre ifrån dem. Det är med andra ord som vanligt.
Helgens mål: Det brukade vara Senderos som blev bortgjord av Drogba då Chelsea mötte Arsenal, den sympatiske, rätt smarte men ack så värdelöse schweizaren.
Senderos är sedan en tid tillbaka borta från Arsenal och deras backlinje men det har inte hindrat Drogba att hitta nya mobbingoffer. I dagens match så var det Squillaci och Koscielny som drabbades.
Drogba lekte med dessa herrar och man visste att det för eller senare skulle bli mål och då målet väl kom så var det ett mål som man hyfsat sällan skådar. Ramires tog bollen, slog en genomskärare till en framflygande A. Cole som på typiskt Colemaner slog ett stenhårt markinlägg mot Drogba som kom före Squillaci och gjorde sedan en slags av piruettklack som gick stolpe in.
Ett väntat men ändå oväntat mål.
Helgens spelare: Han är inget jättestort fan av Zlatan, han är som alla holländska fotbollsspelare -jepp, I did it, jag drog alla över en kant - rätt självgod, han har en vänsterfot som fungerar alldeles utmärkt, han har en fru som – givetvis – är modell.
Hans namn är Rafael van der Vaart och han trivs ypperligt i ett Tottenham Hotspurs där han får ta den plats han vill ta - d.v.s. enorm plats - då han spelar fotboll. I helgen var han Premier Leagues bästa spelare och hans två mål kunde ha varit fler, han har en förmåga att dyka upp på rätt ställen, hans förståelse för fotboll överstiger helt enkelt medelsvenssons.
"He's quick, he's dutch, he didn't cost us much, van der Vaart, van der Vaart" sjunger fansen och jag kan inte annat än hålla med.
Helgens psykbryt: Efter den senaste tidens skriverier om Karl Henrys bryska spel var det kanske inte det smartaste att nämnde spelare i princip försökte mörda Jordi Gomez i början av lördagens ligamatch mellan Wigan-Wolves.
Henry fick rött kort och hans rykte som ligans ärkesvin förstärktes, om det är något han förtjänat eller inte låter jag vara osagt men han har satt sig i en något jobbig sits, hans ansikte är fastklistrat i domarnas "black book" och efter man blivit det är det i princip omöjligt att bli raderad därifrån. Fråga Patrick Vieira.
Må gött!
Och det är faktiskt en skillnad på lagen, jag skulle inte gå så långt att säga att det är klasskillnad men visst, det är en skillnad. Därför vann Chelsea idag, det var inte tillfälligheter som avgjorde, inte denna gång heller.
För då Chelsea känns som ett färdigt pussel känns det fortfarande som om Arsenal letar efter de sista pusselbitarna i defensiven, det där perfekta samarbetet i backlinjen, den där målvakten som ibland kan definieras som en vägg, den där viljan att gå in i närkamper med minst lika mycket energi som motståndaren, en trygghet istället för oro då motståndarna anfaller.
Chelsea har den tryggheten och tryggheten ger självförtroende och det extra självförtroendet ger vinster.
Chelsea har inte vunnit ligan än, enbart sju matcher har spelats och som vi vet är ligan ett maraton. För Arsenals del glider dock titeln ett steg längre ifrån dem. Det är med andra ord som vanligt.
Helgens mål: Det brukade vara Senderos som blev bortgjord av Drogba då Chelsea mötte Arsenal, den sympatiske, rätt smarte men ack så värdelöse schweizaren.
Senderos är sedan en tid tillbaka borta från Arsenal och deras backlinje men det har inte hindrat Drogba att hitta nya mobbingoffer. I dagens match så var det Squillaci och Koscielny som drabbades.
Drogba lekte med dessa herrar och man visste att det för eller senare skulle bli mål och då målet väl kom så var det ett mål som man hyfsat sällan skådar. Ramires tog bollen, slog en genomskärare till en framflygande A. Cole som på typiskt Colemaner slog ett stenhårt markinlägg mot Drogba som kom före Squillaci och gjorde sedan en slags av piruettklack som gick stolpe in.
Ett väntat men ändå oväntat mål.
Helgens spelare: Han är inget jättestort fan av Zlatan, han är som alla holländska fotbollsspelare -jepp, I did it, jag drog alla över en kant - rätt självgod, han har en vänsterfot som fungerar alldeles utmärkt, han har en fru som – givetvis – är modell.
Hans namn är Rafael van der Vaart och han trivs ypperligt i ett Tottenham Hotspurs där han får ta den plats han vill ta - d.v.s. enorm plats - då han spelar fotboll. I helgen var han Premier Leagues bästa spelare och hans två mål kunde ha varit fler, han har en förmåga att dyka upp på rätt ställen, hans förståelse för fotboll överstiger helt enkelt medelsvenssons.
"He's quick, he's dutch, he didn't cost us much, van der Vaart, van der Vaart" sjunger fansen och jag kan inte annat än hålla med.
Helgens psykbryt: Efter den senaste tidens skriverier om Karl Henrys bryska spel var det kanske inte det smartaste att nämnde spelare i princip försökte mörda Jordi Gomez i början av lördagens ligamatch mellan Wigan-Wolves.
Henry fick rött kort och hans rykte som ligans ärkesvin förstärktes, om det är något han förtjänat eller inte låter jag vara osagt men han har satt sig i en något jobbig sits, hans ansikte är fastklistrat i domarnas "black book" och efter man blivit det är det i princip omöjligt att bli raderad därifrån. Fråga Patrick Vieira.
Må gött!
