England
2011-03-21 10:14
The Secret of Positive Thinking
I Ghana bor det drygt 23 miljoner människor och utan att överdriva så hyser säkert cirka 90% av dessa ett rätt starkt hat mot en man som för närvarande spelar i Liverpool. Hans namn är Luis Suarez. En man som stoppade ett helt lands drömmar.
Oscar Öberg
12 kommentarer
”För egen del är jag optimist - det verkar inte vara någon idé att vara något annat, ” sa aforismernas konung Winston Churchill och samma tankesätt präglar Asamoah Gyans livsstil.
Det är kvartsfinal i VM mellan Ghana och Uruguay och det verkar som de flesta vill att det afrikanska laget ska ta sig till semi. Ghana, the Black Stars, har under turneringen charmat en hel fotbollsvärld. Bäst i laget har Asamoah Gyan varit – en livlig forward med både fart och teknik.
I andra laget, Uruguay, spelar Luis Suarez. Tillsammans med Diego Forlan har han satt skräck i motståndares backlinjer genom hela turneringen. Trots att det är två utpräglade målskyttar har de gett rum för varandra att skina och därför har det också skinit mer än alla andra anfallspar.
Matchen pågår i först i 90 min och sedan i 29 min till. Matchen är inte längre en match, den har istället förvandlas till ett förtrollande drama som inga ord kan beskriva på ett rättvist sätt. Två länder står still.
I sista minuten på förlängningen nickar Ghanas Dominic Adiyiah bollen mot mål och Uruguays målvakt Fernando Muslera är överspelad, 2-1 till Ghana borde vara ett faktum. Men bollen måste ju gå i mål och en som inte tänkt se bollen ta sig hela vägen över mållinjen är Suarez som boxar ut bollen med händerna. Guds hand har dykt upp i ännu en VM-kvartsfinal.
Suarez blir såklart utvisad och straff döms till Ghana. Finns det någon slags filosofisk rättvisa avgör Ghana här. Fram kliver Asamoah Gyan, Ghanas stjärna, och dunkar till bollen stenhårt. Ribba. Ut.
Det som händer sedan är att Uruguay vinner på straffar och Luis Suarez blir en av de mest hatade fotbollsspelarna under ett par sommarveckor, speciellt i Ghana vilket syndabocken Gyan kan intyga:
”Han är den mest hatade personen i Ghana. Jag är ledsen att säga det, för jag är en god idrottsman och jag förstår varför han gjorde det, men kommer fansen förstå vad som hände? Inte direkt, och därför är han den mest hatade mannen i Ghana.”
Suarez hands är en av de där situationerna som till och med får människor som inte är intresserade av fotboll att ha en åsikt. Själv, var jag tudelad.
Ängeln, en söt liten vit sak som brukar dyka upp på den vänstra axeln, viskar att det är fel att på detta sätt krossa en hel nations drömmar. En handling som inte är ok enligt moralens alla regler.
Den röde djävulen, på den högra axeln, skränar högljutt att Suarez är en hjälte, en fotbollens William Wallace, som gör allt för att hjälpa sitt land. Han borde hedras.
Igår skulle, hursomhelst, Gyan och Suarez mötas igen – denna gång i Sunderland respektive Liverpools tröjor. Gyan sa innan matchen att allt var förlåtet och är det någon som skulle kunna förlåta en sådan, egentligen, oförlåtlig handling så är det Gyan som tillhör det där släktet av ultrapositiva människor.
När Steve Bruce signade honom förra sommaren ringde han upp sin familj för att berätta nyheten. De började sjunga:
“När Asamoah skrev på inne i styrelserummet frågade han om han kunde få ringa sin familj. Han fick telefonen och satte sedan på högtalarfunktionen. Han sa 'Jag är just på väg att skriva på för Sunderland.' Jag vet inte hur många bröder och systrar han har men de började alla sjunga. Sedan började även han sjunga. Det hela var tämligen bisarrt. Det måste ha varit runt 20 i familjen och du kunde höra alla."
En jävligt oortodox kille helt enkelt. Att Gyan, aka Baby Jet, dyker upp i musikvideos här och där är alltså snarare en självklarhet än något överraskande. Full av liv, full av energi som Steve Bruce sagt.
I alla fall, åter till matchen.
Den spelades på Stadium of Light, Sunderlands så kallade borg, men igår spelade det liksom ingen roll att Sunderland hade hemmaplan: Liverpools målvakt Pepe Reina hade lika gärna kunnat stannat i omklädningsrummet och smuttat på en kopp te. Sunderland var lika imponerande som Miley Cyrus i sin rolltolkning av Hanna Montana.
Kanske sved det mest för Gyan. Han fick inte bara se sitt lag åka på stryk med 2-0 – han fick även se sin nemesis, Suarez, göra ett vackert solomål som punkterade matchen. Än en gång hade uruguayanen – samt kanske en linjeman som inte riktigt gjorde sitt jobb – spelat honom ett spratt.
Med tunga steg lommade han av planen.
Men samtidigt är ju inte Gyan den som grämer sig i evigheter över motgångar. Efter en natt av dålig sömn dansar och sjunger han förmodligen igång denna vecka med ett leende på läpparna. För kan man hantera det som hände i VM-kvartsfinalen kan man nog hantera det som hände igår.
Det är som ingen idé att vara något annat än positiv – eller hur?
Andra saker vi noterat från helgen
Chelseas ex-Benficabrassar hade stor show mot City. David Luiz visade än en gång att han ser sig som mer än bara en vanlig mittback – Ramires visade, med sitt 2-0-mål, upp mer än vad jag trodde han var kapabel till.
En som massakrerat läktaren med sina skott sedan han kom tillbaka in i laget efter nyår är Frank Lampard. Trots att han gjort en del mål på sistone kämpar han fortfarande med tajmingen i avsluten.
***
"I am totally confident that we will stay up,"sa Birminghams Nikola Zigic till tidningen Birmingham Mail förra veckan. Det luktar lite skön ”Nicklas Bendtner-desillusion” över det uttalandet.
Alex McLeish sa det vi alla kände efter att Maynor Figueroa avgjort för Wigan mot Birmingham: “Figueroa's right leg is only usually for standing on but he threw his weight behind it and how it went in is a mystery.”
***
Med en hel Jonas Olsson under november-december hade West Brom förmodligen säkrat kontraktet redan om ett par omgångar. Mot Arsenal var han stundtals som en Nemanja Vidic i högform.
Andrey Arshavin är en jävligt skum spelare som man aldrig blir riktigt klok på. Den som kan förutse vad ryssen ska göra på fotbollsplanen kan förmodligen även förutse aprilvädret i Flen 2018.
***
Tottenham, kändes det som i alla fall, spelade den bästa fotbollen under helgen men Robert Green kan vara en riktigt vass målvakt då han får mycket skott på sig. Samtidigt samarbetade Defoe bra med Green för att denne skulle verka bättre än vad han egentligen är.
***
Frågan är vilken frispark som var vackrast: Danny Higginbothams ”Roberto Carlos-style” mot Newcastle eller Charlie Adams ”Shunshuke Nakamura-style” mot Blackburn?
Det är kvartsfinal i VM mellan Ghana och Uruguay och det verkar som de flesta vill att det afrikanska laget ska ta sig till semi. Ghana, the Black Stars, har under turneringen charmat en hel fotbollsvärld. Bäst i laget har Asamoah Gyan varit – en livlig forward med både fart och teknik.
I andra laget, Uruguay, spelar Luis Suarez. Tillsammans med Diego Forlan har han satt skräck i motståndares backlinjer genom hela turneringen. Trots att det är två utpräglade målskyttar har de gett rum för varandra att skina och därför har det också skinit mer än alla andra anfallspar.
Matchen pågår i först i 90 min och sedan i 29 min till. Matchen är inte längre en match, den har istället förvandlas till ett förtrollande drama som inga ord kan beskriva på ett rättvist sätt. Två länder står still.
I sista minuten på förlängningen nickar Ghanas Dominic Adiyiah bollen mot mål och Uruguays målvakt Fernando Muslera är överspelad, 2-1 till Ghana borde vara ett faktum. Men bollen måste ju gå i mål och en som inte tänkt se bollen ta sig hela vägen över mållinjen är Suarez som boxar ut bollen med händerna. Guds hand har dykt upp i ännu en VM-kvartsfinal.
Suarez blir såklart utvisad och straff döms till Ghana. Finns det någon slags filosofisk rättvisa avgör Ghana här. Fram kliver Asamoah Gyan, Ghanas stjärna, och dunkar till bollen stenhårt. Ribba. Ut.
Det som händer sedan är att Uruguay vinner på straffar och Luis Suarez blir en av de mest hatade fotbollsspelarna under ett par sommarveckor, speciellt i Ghana vilket syndabocken Gyan kan intyga:
”Han är den mest hatade personen i Ghana. Jag är ledsen att säga det, för jag är en god idrottsman och jag förstår varför han gjorde det, men kommer fansen förstå vad som hände? Inte direkt, och därför är han den mest hatade mannen i Ghana.”
Suarez hands är en av de där situationerna som till och med får människor som inte är intresserade av fotboll att ha en åsikt. Själv, var jag tudelad.
Ängeln, en söt liten vit sak som brukar dyka upp på den vänstra axeln, viskar att det är fel att på detta sätt krossa en hel nations drömmar. En handling som inte är ok enligt moralens alla regler.
Den röde djävulen, på den högra axeln, skränar högljutt att Suarez är en hjälte, en fotbollens William Wallace, som gör allt för att hjälpa sitt land. Han borde hedras.
Igår skulle, hursomhelst, Gyan och Suarez mötas igen – denna gång i Sunderland respektive Liverpools tröjor. Gyan sa innan matchen att allt var förlåtet och är det någon som skulle kunna förlåta en sådan, egentligen, oförlåtlig handling så är det Gyan som tillhör det där släktet av ultrapositiva människor.
När Steve Bruce signade honom förra sommaren ringde han upp sin familj för att berätta nyheten. De började sjunga:
“När Asamoah skrev på inne i styrelserummet frågade han om han kunde få ringa sin familj. Han fick telefonen och satte sedan på högtalarfunktionen. Han sa 'Jag är just på väg att skriva på för Sunderland.' Jag vet inte hur många bröder och systrar han har men de började alla sjunga. Sedan började även han sjunga. Det hela var tämligen bisarrt. Det måste ha varit runt 20 i familjen och du kunde höra alla."
En jävligt oortodox kille helt enkelt. Att Gyan, aka Baby Jet, dyker upp i musikvideos här och där är alltså snarare en självklarhet än något överraskande. Full av liv, full av energi som Steve Bruce sagt.
I alla fall, åter till matchen.
Den spelades på Stadium of Light, Sunderlands så kallade borg, men igår spelade det liksom ingen roll att Sunderland hade hemmaplan: Liverpools målvakt Pepe Reina hade lika gärna kunnat stannat i omklädningsrummet och smuttat på en kopp te. Sunderland var lika imponerande som Miley Cyrus i sin rolltolkning av Hanna Montana.
Kanske sved det mest för Gyan. Han fick inte bara se sitt lag åka på stryk med 2-0 – han fick även se sin nemesis, Suarez, göra ett vackert solomål som punkterade matchen. Än en gång hade uruguayanen – samt kanske en linjeman som inte riktigt gjorde sitt jobb – spelat honom ett spratt.
Med tunga steg lommade han av planen.
Men samtidigt är ju inte Gyan den som grämer sig i evigheter över motgångar. Efter en natt av dålig sömn dansar och sjunger han förmodligen igång denna vecka med ett leende på läpparna. För kan man hantera det som hände i VM-kvartsfinalen kan man nog hantera det som hände igår.
Det är som ingen idé att vara något annat än positiv – eller hur?
Andra saker vi noterat från helgen
Chelseas ex-Benficabrassar hade stor show mot City. David Luiz visade än en gång att han ser sig som mer än bara en vanlig mittback – Ramires visade, med sitt 2-0-mål, upp mer än vad jag trodde han var kapabel till.
En som massakrerat läktaren med sina skott sedan han kom tillbaka in i laget efter nyår är Frank Lampard. Trots att han gjort en del mål på sistone kämpar han fortfarande med tajmingen i avsluten.
***
"I am totally confident that we will stay up,"sa Birminghams Nikola Zigic till tidningen Birmingham Mail förra veckan. Det luktar lite skön ”Nicklas Bendtner-desillusion” över det uttalandet.
Alex McLeish sa det vi alla kände efter att Maynor Figueroa avgjort för Wigan mot Birmingham: “Figueroa's right leg is only usually for standing on but he threw his weight behind it and how it went in is a mystery.”
***
Med en hel Jonas Olsson under november-december hade West Brom förmodligen säkrat kontraktet redan om ett par omgångar. Mot Arsenal var han stundtals som en Nemanja Vidic i högform.
Andrey Arshavin är en jävligt skum spelare som man aldrig blir riktigt klok på. Den som kan förutse vad ryssen ska göra på fotbollsplanen kan förmodligen även förutse aprilvädret i Flen 2018.
***
Tottenham, kändes det som i alla fall, spelade den bästa fotbollen under helgen men Robert Green kan vara en riktigt vass målvakt då han får mycket skott på sig. Samtidigt samarbetade Defoe bra med Green för att denne skulle verka bättre än vad han egentligen är.
***
Frågan är vilken frispark som var vackrast: Danny Higginbothams ”Roberto Carlos-style” mot Newcastle eller Charlie Adams ”Shunshuke Nakamura-style” mot Blackburn?
