From magic touch to massive failure
Vi kan väl alla vara överens om att det mesta såg så bra ut. Försäsongen bådade gott och rälsen fram till final i Svenska Cupen var väloljad. Från de flesta håll skallade hyllningskörerna rätt unisont och jag är rätt säker på att Hammarby hade en trupp som marscherade in till premiäromgången av Allsvenskan 2026 med uppumpat självförtroende och en gemensam övertygelse om en ljus framtid. Utskåpningen av fjolårets suveräner Mjällby bara förstärkte känslan.
Den därefter följande bortaförlusten i Uppsala var inte mycket att snacka om; motståndet var väldigt bra, den egna prestationen helt okej. Väntade så tre hemmamatcher – ja, jag räknar även derbyt som en sådan – där minst sju poäng skulle bärgas, helst full pott. Det blev fem. Vart det hybris efter 8-1 mot ett rent mediokert Örgryte? Började det inte skava lite med tanke på att Mjällby tappat i kvalitet och hur bra Sirius faktiskt var? Svar kom som ett rekommenderat brev på posten.
Sett till matchbilder känns verkligen 2 gånger 1-1 mot Halmstad BK och Djurgården som ett rejält hack i maskineriet, i båda fallen konceptlösa matchinledningar som renderade sjaviga baklängesmål och uppförsbacke. Tyvärr kan detta inte överskuggas av förkrossande bollinnehav, massiva överlägen i nästan all statistik; sådana siffror betyder ingenting om inte övertaget resulterar i poäng framåt. Vad vi alla då undrar är hur våra solmogna grönsaker av absolut högsta kvalitet – i form av truppbredd, individuell skicklighet och i bästa stunder den vackraste fotbollen i Sverige, allt det där som vi med rätta har slagit oss för brösten om – på ingen tid alls kunnat fermenteras nästan till oigenkännlighet.
20 minuters initialt kollektivt hjärnsläpp
Ibland kan svaret på just detta vara så förment enkelt som att motståndarna med stor noggrannhet analyserar oss och har egna matchplaner. Mot ett så genomsynkat och bollskickligt lag som Hammarby anno i år är går det givetvis inte att vara så naiva som, för att ta ett närliggande exempel, Örgryte var. Det må se trevligt ut, och vara positivt för svensk fotboll, men straffar sig omedelbart. Man är tvungna att stänga ytor, sätta pressen högt och vara beredda på att jobba oerhört hårt i 90 minuter plus tillägg, och dessutom hoppas på leverans av egna poängmakare. Då kan det faktiskt räcka långt, och för Hammarbys del bör då helst motdrag genast kunna levereras omedelbart; inte bara ett utan flera.
Jag har fortfarande inte fått någon bra förklaring till hur vi kunde bli så utmanövrerade, ja, överkörda i halva första halvlek mot Djurgården. Visst måste det ha funnits en medvetenhet om att försöken till att gång på gång spela oss igenom centralt skulle vara dömda att misslyckas, att i stort sett aldrig under de 20 inledande minuterna testa våra erkänt starka kanter? Och då inställer sig genast ytterligare följdfrågor: Varför tilläts det alls att ske? Varför togs inte ett tidigt taktiskt avbrott – förslagsvis initierat av Nahir Besara som varande kapten bör ha både anat oråd och känt missmod. Och staben vid sidan om är helt enkelt tvungna att i lägen som dessa agera tidigt utifrån de förutsättningar som gives.
Startelvan
På den har jag inget att anmärka. Tanken att uppställningen som mosade Mjällby i premiären fick förtroendet var på papperet tilltalande med något av en trebackslinje, Frederik Winther ut på offensiv vänsterkant och Ibrahima Fofana in som mittlås bredvid Victor Eriksson, Montader Madjed i stället för Oliver Hagen och detta sannolikt för att åtminstone i teorin ge Paulos Abraham större ytor. Men då hade det sannerligen krävts att bitarna satt som de skulle, vilket inte var fallet. Det är ju så, att vad som kan se perfekt ut internt på egna matchträningar långt ifrån alltid faller lika väl ut mot en mer svårläst yttre motståndare.
Det inledningsvis helt osynliga kantspelet har redan nämnts, men det är smärtsamt tydligt hur fel Victor Lind hamnar i just denna uppställning. Han är allt annat än en wingback och när hans roll blir så defensiv som nu var fallet, för vi känner väl alla till vilka hans främsta egenskaper är. Detta skapar sammantaget närmast konflikträdsla och senfärdig bollbehandling då i stort sett samtliga inblandade mejas ner av stressande högt tempo. Med facit i handen: Noah Persson, som varit en av våra bästa och mest formstarka, skulle ha startat för att därigenom gett Lind en ärligare chans att göra det han är bäst på.
Sedan inställningen… Hur kunde det INTE se påkopplat ut från det att domare Glenn Nyberg blåste igång matchen? I stället ett trippande och ett småknixande som knappt vann en meter framåt i början. Det var nog inte bara undertecknad som saknade en Jeppe Andersen, en Simon Strand, en Fredrik Hammar, en Björn Paulsen, en Suleyman Sleyman, en Mikkel Jensen, för att nämna några. Det är lätt att bli nostalgisk, men jag närs av en idé om att vi måste ha sådana spelaregenskaper i truppen Derbyn skall smälla, göra ont, svida rejält. De skall per definition vara elaka. Och saken är då att vi faktiskt har en sådan spelare, Nikola Vasic, men han är ju till ingen nytta alls om han över huvud taget inte blir inbytt.
Passiv coachning
Det blir ju att slå in redan vidöppna dörrar att kritisera Kalle Karlsson och hans stabs till synes bristande förmåga att fullt ut vända på matcher som de två senaste. Ett stort ansvar vilar naturligtvis på spelarna själva, kollektivt som individuellt, men jag inbillar mig att tränarnas roller är att ha diverse nycklar till förändring.
De massiva spelövertag som Hammarby allt som oftast tillskansar sig, well, någon gång ibland räcker inte ens de men jag vill påstå att de skall göra det i åtminstone 90 procent av fallen. Om inte så är det något som fattas på planen och man måste agera och göra det i god tid för att få till stånd en verklig förändring. Visst händer det då och då att inhopp kan bli lyckosamma på bara några minuter – läs: Elohim Kaboré borta mot BK Häcken ifjol och Frank Junior Adjei senast mot Öster – men oftast inte.
När Hammarby väl hade kvitterat var jakten på vinst igång. Bytet som kom fem minuter efter målet, i den 66:e, var dock av det märkligare slaget, Noah Persson in i stället för Victor Lind. Detta då spelet i sista tredjedelen inte alls resulterade och en alltmer tröttkörd Paulos Abraham i stort sett gick på knäna. I mina ögon var det självklara valet där och då att få in en glödhet Nicola Vasic för att skapa rejäl oreda, inte minst vid inlägg och hörnor. Därefter dröjde det till minut 80 innan Oliver Hagen ersatte Montader Madjed. Ännu ingen Vasic.
Och sedan fick vi vänta ända tills nästan hela övertiden hade spelats innan Frank Junior Adjei ersatte Oscar Johansson Shellhas. 94:e minuten. 94:e! Lika obegripligt som då Nahir Besara fick lämna planen vid ungefär samma tidpunkt mot Öster. Och med detta fick låta oss nöjas. Tre byten av fem, åtminstone två av dem underliga.
It’s far from okay , för att citera Marcellus i Pulp Fiction.
Oscar Johansson Shellhas
Jag kommer aldrig att med en dåres envishet försvara eller blunda för misstag. Den naiva felpassningen som föranledde Djurgårdens ledningsmål hade allt i övrigt att önska, men den var trots allt av en art som kan göras, och har gjorts, av Nahir Besara, Tesfaldet Tekie, ja, rätt många om man tänker efter. Ändå riktas i match efter match kritik mot OJS, i mina ögon tydligt missriktad.
Vad som ligger OJS i fatet är sannolikt att han inte alltid som en ”Monte” syns briljera eftersom han likt Markus Karlsson ofta rör sig i det tysta. Han ordnar hörnor och frisparkar, ställer med sitt rörelsemönster sina medspelare helt rätt. Det skall han ha ett stort erkännande för, liksom ett enormt beröm för det dubbelt magiska förarbetet till Nahir Besaras 1-1-mål; total kontroll och spelintelligens.
Med det sagt skulle han ha bytts ut mot Frank Junior Adjei senast då matchuret tickade upp mot 70 minuter, helt enkelt för att ytterligare förändra matchbilden, alltså samtidigt som Nikola Vasic borde kopplats in.
Mot nya tider
Alltså, besvikelse får kännas och kritik måste framföras, men jag tänker inte under några omständigheter hänga vare sig Kalle Karlsson eller någon annan i hans stab, och inte heller enskilda spelare. Det handlar om ett kollektivt och inte ett individuellt ansvar. Att läsa påhopp och vissa kommentarer på diverse forum tyder på att somliga inte håller med mig i detta, men ärligt talat gör det mig bara less. Det är ovärdigt av supportrar till just mitt Hammarby att vräka ur sig otidigheter, hur förbannad man än är. Vi är varken gnälliga djurgårdare eller dryga medgångare till Malmö FF eller IFK Göteborg, utan just BAJEN.
Visst, vi hade alla önskat oss åtminstone fyra poäng till this far, och visst vill vi att det – det snudd på onämnbara – skall inträffa i år, men rättning i leden nu, nu sluter vi oss samman, tillsammans! Ett mer än tufft spelschema väntar, vilket inkluderar en magisk cupfinal mot Mjällby, och de flesta av oss har varit med tillräckligt länge för att inse vidden av sammanhållning och stöttande. Så, mot ett fullsatt Nya Söderstadion mot Västerås SK på söndag!
