Old School Football
2017-09-07 00:08
Treenighet Dokument #1- Bell,Lee och Summerbee, Citys 60-talsgiganter
En fårad men distingerad gentleman lägger, i en dokumentär från 1990, ut texten om tre av sina före detta spelare: “Den förste var den med störst jämnhet, han gav samma varje vecka, dvs 110 %. Den andre var den mest atletiska spelare jag någonsin tränat och den tredje var den bäste avslutaren du kan tänka dig”. Spelarna i fråga var Mike Summerbee,Colin Bell och Francis Lee, den blåa delen av Manchesters svar på den treenighet som härjade på andra sidan staden.
Jon Lidberg
Tränaren var Malcolm Allison, mannen som var långt före sin tid och som dessutom var den kanske största anledningen att Manchester City hade en storhetsperiod under slutet av 60-talet och 70-talet som i princip saknar motstycke i klubbens historia. Filmen, som spelades in 1990, är en BBC-producerad dokumentär om de tre giganterna i Citys historia.
Dessa tre spelares individuella skicklighet som fotbollsspelare är oomtvistad och det räcker med att se klipp på youtube eller gamla finaler på DVD för att själv kunna bilda sig en uppfattning om det. Det som istället är det intressanta är att förstå dels deras inbördes magi och nästan telepatiska samarbete på planen. Men det är också minst lika intressant att försöka sätta sig in i kulten Bell,Lee,Summerbee och på vilket sätt de blev legender som en treeenighet i Manchester Citys historia.
I efterkrigstidens England så hade industrin blomstrat och 50 och 60-talen präglades av framtidstro och god sysselsättning och även om den trenden var på väg att vända i slutet på 60-talet och under hela 70-talet så var inte den parametern den avgörande för trions framväxt som folkhjältar. Det var snarare så att det var i den snabbt framväxande populärkulturen som en del av förklaringen återfanns. Mike Summerbee själv berättar i sin självbiografi, “Mike Summerbee, the story of a true City legend”, att det var fansen som skapade legenden för de ville ha sina kulthjältar i en tidsålder där popstjärnornas framväxt eskalerade, och vi råkade vara på rätt plats vid rätt tid.
Andra faktorer som Summerbee ansåg var viktiga var dels det faktum att de tre kom till klubben ungefär samtidigt och att de blev landslagsspelare alla tre, men också United-fansens framhävande av sin treenighet i Bobby Charlton, George Best och Denis Law var en avgörande faktor till att Cityfansen ville visa att de också hade en trio som höll lika hög klass. Detta blev en avgörande faktor i att Cityfansen nu kunde hävda att de hade ett lag på samma nivå som rivalerna från Salford.
Mike Summerbee var den som kom till klubben först. Han värvades från Swindon 1965 för 35000 pund. Den legendariske managern Joe Mercer höll hårt i plånboken och förklarade han inte hade några pengar och att han bara kunde erbjuda 40 pund i veckan, något som Summerbee tackade ja till på stående fot.
Colin Bell kom till City året efter Summerbee 1966. Han spelade i Bury som då låg i tredje divisionen. Bell var en stor del i att laget tog steget upp i division 2, en division man fick lämna året efter när deras stjärnmittfältare hade flyttat till Maine Road.
Det var dock aldrig nån självklarhet att Bell skulle hamna i City. Bury ville ha en övergångssumma i storleken 40000 pund och det var pengar som City inte hade. Malcolm Allison, som var en slug herre, ville verkligen ha Bell och han tog då till en scoutlist för att manövrera ut övriga intressenter. Han såg till att åka och titta på Bell lagom ofta för att inte verka för intresserad och när han väl var där så lade han ut texten för andra scouter och managers: “ Kolla, han är inte speciellt bra med vänsterfoten, dålig i luften och alldeles för överambitiös”. Han berättar i dokumentären från 1990 att han fortsatte att så frön av misstroende hos sina kollegor tills dess att Joe Mercer hade skrapat ihop övergångssumman. Det ska dock sägas att Mercer var tveksam. Efter Bells första misslyckade framträdande i City-tröjan så utbrast Mercer: “Vad är det vi köpt för en spelare?” Han skulle bli varse..
Francis Lee var redan en etablerad anfallare i Bolton Wanderers när han anslöt till Manchester City 1967. Han hade gjort debut i Boltons A-lag redan 1959 och hade redan gjort närmare 100 mål i den vita Boltontröjan. Det var faktiskt nära att Lee hade avstått övergången då han redan i 25-årsåldern hade börjat intressera sig för den entreprenöriella affärsvärlden och det krävdes ett visst mått av övertalning för att få Lee att ansluta för rekordsumman 60000 pund.
Av de fyra kriterier som jag satt upp för mina treenigheter så är det utan tvekan “magikopplingen” som gäller för Bell,Lee och Summerbee. Med en ständig rörelse både på bollen och sina vältränade kroppar så vävde de ett finmaskigt nät runt om försvararna som gjorde det hart när omöjligt att försvara sig.
Trions magi
Av de fyra kriterier som jag satt upp för mina treenigheter så är det utan tvekan “magikopplingen” som gäller för Bell,Lee och Summerbee. Med en ständig rörelse både på bollen och sina vältränade kroppar så vävde de ett finmaskigt nät runt om försvararna som gjorde det hart när omöjligt att försvara sig.
Den engelske förbundskaptenen Alf Ramsey medverkar i ett klipp i BBC:s dokumentär och recenserade då trion. Hans åsikt om Summerbee var att han är en spelare som, trots att hans utgångspunkt var kanten, var en fantastisk uppspelspunkt. Han kunde antingen utmana direkt på kanten, eller dra sig inåt för att sätta någon av de andra mittfältarna i läge. Ramseys omdöme om Bell var att han var en högkvalitativ mittfältare som gjorde sig bäst från ett djupt utgångsläge där han kunde löpa in i motståndarnas straffområde och hota. Hans 117 mål i City-tröjan omvittnar en fantastisk målfarlighet. Francis Lee var enligt Ramsey en anfallare som var en fantastisk avslutare och som hade en förmåga att accelerera på 5-10 meter som var oöverträffad i engelsk fotboll vid den tidpunkten.
När jag själv ser klipp på trion från denna tiden så blir man imponerad av deras ständiga rörelse. Summerbee och Lee växlade ofta plats och gav utrymme både för varandra men också för övriga spelare. Samtliga tre hade också förmågan att, på handbollsmanér, söka upp en motspelare och med god säkerhet släppa vidare på nästa gubbe som då hade farten uppe. På så sätt hade City under denna tid ett fantastiskt tempo i sitt anfallspel.
Vill ni se exempel på deras magiska kombinationer så kan jag varmt rekommendera att ni söker på youtube efter Charity Shield 1968 mellan City och West Bromwich. I Citys övertygande seger finns det ett par moment som är magiska. Bland annat finns där en frisparksvariant med trion som gör Brolins 94-frispark äran stridig.
Olika personligheter
Bell, Lee och Summerbee var som ett väsen på planen men privat var de helt olika i sina karaktärer. Legenden och myten säger många gånger att de var de godaste vänner och helt oskiljaktiga. Sanningen var en helt annan..
Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.
När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”
En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”
Colin Bell var i sin personlighet i princip Summerbees totala motsats. En jätte på planen men en ganska tystlåten och blyg man privat. Att ta plats i folksamlingar och grupper var inte alls något Bell gillade. Detta beskriver han själv i sin biografi som har det passande namnet: “Colin Bell-reluctant(motvillig) hero. Han beskriver också att han med tiden lärde sig att ta för sig i de sociala sammanhang som krävde detta men att han i trygg familjemiljö inte uppfattade sig som blyg.
Bell har dock av ett flertal lagkamrater och managers beskrivits som en extremt disciplinerad och viljestark spelare. Denna egenskap fick han, tyvärr, använda i överflöd i sin kamp för att ta sig tillbaka efter det som tyvärr kom att sätta stopp för Bells utveckling på väg mot världsstjärnestatus. Det var under ett ligacupomspel i november 1975 mot Manchester United som han blev olyckligt tacklad av Uniteds skotske mittback Martin Buchan. En allvarlig knäskada gjorde att Bell fick tillbringa många timmar, dagar och månader på rehabcykeln. Han kom tillbaka och gjorde en del matcher i Citys A-lag men Bells karriär tog på flera sätt slut när han försökte utmana Buchan på insidan istället för att skjuta.
1980 gjorde Bell, som många andra, ett försök att spela i NASL i USA. Det blrv dock bara 5 matcher för San José Earthquakes innan han hängde upp skorna för gott.
Francis Lee var den i särklass mest självsäkra av de tre. Många av hans lagkamrater och managers vittnar om att självsäkerheten ibland slog över i arrogans. Summerbee berättar i sin självbiografi att han och Lee stod lutade över en frispark under Lees första säsong 1968. “ Vad ska vi göra?” frågade Summerbee. “Jag sätter den i luckan”, svarade Lee. “”Jag ser ingen lucka” kom det från Summerbee. Utan att svara gick Lee fram och satte bollen i krysset. “Förstår du nu vilken lucka jag menade?” anmärkte Lee.
I City precis som i många andra lag så förekom det ju en del practical jokes. I BBC-dokumentären berättar de tre om en gång när Lee spelade managern Joe Mercer ett spratt. På planet hem efter en match i Europa så satt Mercer längst ute vid gången och inne vid fönstret satt en man som ingen riktigt visste vem det var. Lee skrev då en lapp som han via flygvärdinnan skickade till Mercer. Vad det stod på lappen?: “ Mannen vid fönstret är en flygkapare. Du måste prata med honom för att inte göra honom misstänkt att vi känner till att han tänker kapa planet. Mercer pratade därefter konstant med mannen vid fönstret ända fram till landningen.
Lee var ju också den i trion som var absolut mest medveten när det gällde vad han skulle pyssla med efter karriären. Redan under karriären så grundade Lee ett företag som bl.a sålde toalettpapper. Detta företag kom att göra Lee till mångmiljonär.
1974 lämnade Lee City och gick till Derby där han blev mästare 1975. Mest känd från den sejouren är han nog emellertid för ett regelrätt knytnävsslagsmål med den hårdföre Leedsförsvararen Norman Hunter. Upprinnelsen till detta var att Hunter retade sig på en situation under den första halvleken där Hunter var övertygad om att Lee filmat till sig en straff. Detta bekräftas av de tydliga videoupptagningar som man kan hitta bl.a på Youtube. Lee var vid denna tid ökänd för att filma till sig straffar, detta till den grad att han fick smeknamnet Lee-Won-Pen.
Landslagskarriärerna
De tre lagkamraternas landslagskarriärer blev inte så långa och framgångsrika som man skulle kunna tro. Den första som fick chansen var Mike Summerbee men sedan blev det faktiskt på det viset att han var den som fick det minsta antalet chanser. Han gjorde bara åtta landskamper och ett mål. Då var Bell och Lee mer framgångsrika. Francis Lee var, tillsammans med Geoff Hurst, ordinarie anfallare i det England som 1970 skulle försvara guldet från fyra år tidigare. Colin Bell var avbytare i samma trupp och var den som byttes in i samma ögonblick som Franz Beckenbauer reducerade till 1-2 i kvartsfinalen mot Västtyskland. England hade skapat en 2-0 ledning efter mål av Tottenhammittfältaren Alan Mullery och guldhjälten från 1966, Martin Peters. Västtyskland vände sedan och vann med 3-2 efter förlängning.
Totalt sett gjorde Francis Lee 27 landskamper och 10 mål. Colin Bell blev den som hade den längsta England-karriären med 48 landskamper och 9 mål. Bell berättar i BBC-dokumentären att hans karriärs största besvikelse var när man blev utslagna av Polen i kvalet till VM 1974. Det var där han skulle sätta sitt avtryck i världsfotbollen. Nu blev det aldrig så.
Efter karriärerna
Francis Lee blev, förutom affärsman, under en period ordförande för Manchester City. Hans förmögenhet,kontaktnät och hjärta för klubben skulle få klubben på fötter under en period på 90-talet då City var på dekis.Resultatmässigt blev det inte så men enligt många källor så gjorde han mycket annat som blev beständiga värden i klubben. Bl.a sägs Lee vara den som säkrade marken som City of Manchester Stadium, senare Etihad Stadium, byggdes på.
När Lee tog över ordförande arbetade Colin Bell i ungdomsverksamheten. Bell hamnade i konflikt med en annan ungdomstränare Neil McNab. När Bell gick till sin gamle lagkamrat för att få hjälp så fick han inget gehör. Efter ett tag så fick Bell och hans närmaste tränarkollega Terry Farrell sparken av den dåvarande managern Frank Clark. Francis Lee hade fortfarande inte blandat sig i saken. Bell tog senare saken till domstol och det blev slutligen en förlikning mellan klubben och Bell, och detta helt utan Lees medverkande, han dök inte ens upp i rätten. Bell berättar i sin biografi att han sedan den händelsen inte haft någon kontakt med Bell och han deltar inte heller i arrangemang där Lee närvarar.
När det gäller Bells hälsa så upptäcktes det 2005 att han hade en tumör i magen. Otroligt nog kan det vara så att Bells självbiografi Reluctant hero räddade livet på Bell. Hans son Jon var vid den tiden en kirurgstuderande i Manchester och en av hans kursare hade läst i boken att Colin Bells mamma, vid 39 års ålder, dött av magcancer. Bells son och hans kurskamrat insisterade på att Bell skulle undersökas och då upptäcktes tumören i magen. Bell blev opererad inom två veckor, en livsräddande operation.
Mike Summerbee är den som idag är mest aktiv inom föreningen. Han är officiell ambassadör och arbetar på matchdagar med hospitalityverksamheten. Han har under hela tiden efter sin karriär haft en nära kontakt under klubben och under 90-talet gjorde hans son 131 matcher för klubben.
Delar ev en helhet
Var Manchester City på denna tiden bara Bell, Lee och Summerbee då? Inte alls, de hade ett fantastiskt lag med den fantastiske målvakten Joe Corrigan, ledaren och lagkaptenen Tony Book, kusinerna Glyn Pardoe och Alan Oakes och den hårdföre centralgestalten Mike Doyle, som fungerade både som mittback och defensiv mittfältare.
Finns det då ingen i City som skulle tagit någon av dessa tre spelares plats i treenigheten? Eller kanske någon spelare som skulle ha skapat en “fyrenighet” tillsammans med nämnda tre? Det skulle i såfall definitivt vara Neil Young. Young var en populär och hårt arbetande parhäst till Lee i anfallet. Young hade förmågan att vara på topp i de viktiga matcherna och han gjorde många avgörande mål för klubben. 2011 avled Young tyvärr i cancer.
Summa summarum så tycker jag att denna fantastiska trio är en klockren treenighet utifrån magikopplingen. Deras samarbete på planen var på en stundtals utomjordisk nivå och deras insatser var monumentala delar i klubbens framgångar under den här tiden. Segrar i ligan 1968, FA-cupen 1969 samt både Ligacup och Cupvinnarcup 1970 hade aldrig kunnat vinnas utan Bell, Lee och Summerbees försorg. Det är där som legenden skapades och den lever kvar till våra dagar.
Dessa tre spelares individuella skicklighet som fotbollsspelare är oomtvistad och det räcker med att se klipp på youtube eller gamla finaler på DVD för att själv kunna bilda sig en uppfattning om det. Det som istället är det intressanta är att förstå dels deras inbördes magi och nästan telepatiska samarbete på planen. Men det är också minst lika intressant att försöka sätta sig in i kulten Bell,Lee,Summerbee och på vilket sätt de blev legender som en treeenighet i Manchester Citys historia.
I efterkrigstidens England så hade industrin blomstrat och 50 och 60-talen präglades av framtidstro och god sysselsättning och även om den trenden var på väg att vända i slutet på 60-talet och under hela 70-talet så var inte den parametern den avgörande för trions framväxt som folkhjältar. Det var snarare så att det var i den snabbt framväxande populärkulturen som en del av förklaringen återfanns. Mike Summerbee själv berättar i sin självbiografi, “Mike Summerbee, the story of a true City legend”, att det var fansen som skapade legenden för de ville ha sina kulthjältar i en tidsålder där popstjärnornas framväxt eskalerade, och vi råkade vara på rätt plats vid rätt tid.
Andra faktorer som Summerbee ansåg var viktiga var dels det faktum att de tre kom till klubben ungefär samtidigt och att de blev landslagsspelare alla tre, men också United-fansens framhävande av sin treenighet i Bobby Charlton, George Best och Denis Law var en avgörande faktor till att Cityfansen ville visa att de också hade en trio som höll lika hög klass. Detta blev en avgörande faktor i att Cityfansen nu kunde hävda att de hade ett lag på samma nivå som rivalerna från Salford.
Mike Summerbee var den som kom till klubben först. Han värvades från Swindon 1965 för 35000 pund. Den legendariske managern Joe Mercer höll hårt i plånboken och förklarade han inte hade några pengar och att han bara kunde erbjuda 40 pund i veckan, något som Summerbee tackade ja till på stående fot.
Colin Bell kom till City året efter Summerbee 1966. Han spelade i Bury som då låg i tredje divisionen. Bell var en stor del i att laget tog steget upp i division 2, en division man fick lämna året efter när deras stjärnmittfältare hade flyttat till Maine Road.
Det var dock aldrig nån självklarhet att Bell skulle hamna i City. Bury ville ha en övergångssumma i storleken 40000 pund och det var pengar som City inte hade. Malcolm Allison, som var en slug herre, ville verkligen ha Bell och han tog då till en scoutlist för att manövrera ut övriga intressenter. Han såg till att åka och titta på Bell lagom ofta för att inte verka för intresserad och när han väl var där så lade han ut texten för andra scouter och managers: “ Kolla, han är inte speciellt bra med vänsterfoten, dålig i luften och alldeles för överambitiös”. Han berättar i dokumentären från 1990 att han fortsatte att så frön av misstroende hos sina kollegor tills dess att Joe Mercer hade skrapat ihop övergångssumman. Det ska dock sägas att Mercer var tveksam. Efter Bells första misslyckade framträdande i City-tröjan så utbrast Mercer: “Vad är det vi köpt för en spelare?” Han skulle bli varse..
Francis Lee var redan en etablerad anfallare i Bolton Wanderers när han anslöt till Manchester City 1967. Han hade gjort debut i Boltons A-lag redan 1959 och hade redan gjort närmare 100 mål i den vita Boltontröjan. Det var faktiskt nära att Lee hade avstått övergången då han redan i 25-årsåldern hade börjat intressera sig för den entreprenöriella affärsvärlden och det krävdes ett visst mått av övertalning för att få Lee att ansluta för rekordsumman 60000 pund.
Av de fyra kriterier som jag satt upp för mina treenigheter så är det utan tvekan “magikopplingen” som gäller för Bell,Lee och Summerbee. Med en ständig rörelse både på bollen och sina vältränade kroppar så vävde de ett finmaskigt nät runt om försvararna som gjorde det hart när omöjligt att försvara sig.
Trions magi
Av de fyra kriterier som jag satt upp för mina treenigheter så är det utan tvekan “magikopplingen” som gäller för Bell,Lee och Summerbee. Med en ständig rörelse både på bollen och sina vältränade kroppar så vävde de ett finmaskigt nät runt om försvararna som gjorde det hart när omöjligt att försvara sig.
Den engelske förbundskaptenen Alf Ramsey medverkar i ett klipp i BBC:s dokumentär och recenserade då trion. Hans åsikt om Summerbee var att han är en spelare som, trots att hans utgångspunkt var kanten, var en fantastisk uppspelspunkt. Han kunde antingen utmana direkt på kanten, eller dra sig inåt för att sätta någon av de andra mittfältarna i läge. Ramseys omdöme om Bell var att han var en högkvalitativ mittfältare som gjorde sig bäst från ett djupt utgångsläge där han kunde löpa in i motståndarnas straffområde och hota. Hans 117 mål i City-tröjan omvittnar en fantastisk målfarlighet. Francis Lee var enligt Ramsey en anfallare som var en fantastisk avslutare och som hade en förmåga att accelerera på 5-10 meter som var oöverträffad i engelsk fotboll vid den tidpunkten.
När jag själv ser klipp på trion från denna tiden så blir man imponerad av deras ständiga rörelse. Summerbee och Lee växlade ofta plats och gav utrymme både för varandra men också för övriga spelare. Samtliga tre hade också förmågan att, på handbollsmanér, söka upp en motspelare och med god säkerhet släppa vidare på nästa gubbe som då hade farten uppe. På så sätt hade City under denna tid ett fantastiskt tempo i sitt anfallspel.
Vill ni se exempel på deras magiska kombinationer så kan jag varmt rekommendera att ni söker på youtube efter Charity Shield 1968 mellan City och West Bromwich. I Citys övertygande seger finns det ett par moment som är magiska. Bland annat finns där en frisparksvariant med trion som gör Brolins 94-frispark äran stridig.
Olika personligheter
Bell, Lee och Summerbee var som ett väsen på planen men privat var de helt olika i sina karaktärer. Legenden och myten säger många gånger att de var de godaste vänner och helt oskiljaktiga. Sanningen var en helt annan..
Mike Summerbee var den mest utåtriktade och den som i ungdomens dagar rörde sig mest i Manchesters nöjesliv. Han var bästa kompis med Uniteds George Best och de ägnade stora delar av sin fritid åt klubbande och kurtiserande med damer. Summerbee berättar i sin biografi att han och Best under en period i hemlighet hyrde en lägenhet tillsammans för att kunna koppla av på helgerna. Detta var något som inte hade setts med blida ögon av de bägge klubbledningarna, därav hemlighetsmakeriet. Under en period drev de en boutique tillsammans där de sålde skjortor. Det gick dock inget vidare och det projektet lades ner. Summerbee drev även under en period ett klädföretag med Bobby Moore, inte heller det blev någon succé och skrotades efter ett tag.
När Summerbee träffade sin blivande hustru Tina så lugnade han ner sig med utelivet. Detsamma gällde ju som bekant inte för George Best. När Summerbee skulle gifta sig med Tina så var det naturligtvis George Best som var Best-man. Summerbee berättar att när de kom fram till kyrkan så pekade Best på en mur och sade: “Ser du muren?” Ja, vad då?, undrade Summerbee. “Hoppa över den och spring det fortaste du kan så är du en fri man igen”
En annan rolig anekdot Summerbee berättar i filmen är när han råkar tackla den hårdföre United-mittfältaren Nobby Stiles i tron att det var någon annan. Den ökände tuffingen vänder sig upp mot Summerbee och frågar: “Vad gör du Mike?” Summerbee svarade då: “Förlåt Norbert, jag trodde det var någon annan. Stiles replik? : “You better start running and you better keep running”
Colin Bell var i sin personlighet i princip Summerbees totala motsats. En jätte på planen men en ganska tystlåten och blyg man privat. Att ta plats i folksamlingar och grupper var inte alls något Bell gillade. Detta beskriver han själv i sin biografi som har det passande namnet: “Colin Bell-reluctant(motvillig) hero. Han beskriver också att han med tiden lärde sig att ta för sig i de sociala sammanhang som krävde detta men att han i trygg familjemiljö inte uppfattade sig som blyg.
Bell har dock av ett flertal lagkamrater och managers beskrivits som en extremt disciplinerad och viljestark spelare. Denna egenskap fick han, tyvärr, använda i överflöd i sin kamp för att ta sig tillbaka efter det som tyvärr kom att sätta stopp för Bells utveckling på väg mot världsstjärnestatus. Det var under ett ligacupomspel i november 1975 mot Manchester United som han blev olyckligt tacklad av Uniteds skotske mittback Martin Buchan. En allvarlig knäskada gjorde att Bell fick tillbringa många timmar, dagar och månader på rehabcykeln. Han kom tillbaka och gjorde en del matcher i Citys A-lag men Bells karriär tog på flera sätt slut när han försökte utmana Buchan på insidan istället för att skjuta.
1980 gjorde Bell, som många andra, ett försök att spela i NASL i USA. Det blrv dock bara 5 matcher för San José Earthquakes innan han hängde upp skorna för gott.
Francis Lee var den i särklass mest självsäkra av de tre. Många av hans lagkamrater och managers vittnar om att självsäkerheten ibland slog över i arrogans. Summerbee berättar i sin självbiografi att han och Lee stod lutade över en frispark under Lees första säsong 1968. “ Vad ska vi göra?” frågade Summerbee. “Jag sätter den i luckan”, svarade Lee. “”Jag ser ingen lucka” kom det från Summerbee. Utan att svara gick Lee fram och satte bollen i krysset. “Förstår du nu vilken lucka jag menade?” anmärkte Lee.
I City precis som i många andra lag så förekom det ju en del practical jokes. I BBC-dokumentären berättar de tre om en gång när Lee spelade managern Joe Mercer ett spratt. På planet hem efter en match i Europa så satt Mercer längst ute vid gången och inne vid fönstret satt en man som ingen riktigt visste vem det var. Lee skrev då en lapp som han via flygvärdinnan skickade till Mercer. Vad det stod på lappen?: “ Mannen vid fönstret är en flygkapare. Du måste prata med honom för att inte göra honom misstänkt att vi känner till att han tänker kapa planet. Mercer pratade därefter konstant med mannen vid fönstret ända fram till landningen.
Lee var ju också den i trion som var absolut mest medveten när det gällde vad han skulle pyssla med efter karriären. Redan under karriären så grundade Lee ett företag som bl.a sålde toalettpapper. Detta företag kom att göra Lee till mångmiljonär.
1974 lämnade Lee City och gick till Derby där han blev mästare 1975. Mest känd från den sejouren är han nog emellertid för ett regelrätt knytnävsslagsmål med den hårdföre Leedsförsvararen Norman Hunter. Upprinnelsen till detta var att Hunter retade sig på en situation under den första halvleken där Hunter var övertygad om att Lee filmat till sig en straff. Detta bekräftas av de tydliga videoupptagningar som man kan hitta bl.a på Youtube. Lee var vid denna tid ökänd för att filma till sig straffar, detta till den grad att han fick smeknamnet Lee-Won-Pen.
Landslagskarriärerna
De tre lagkamraternas landslagskarriärer blev inte så långa och framgångsrika som man skulle kunna tro. Den första som fick chansen var Mike Summerbee men sedan blev det faktiskt på det viset att han var den som fick det minsta antalet chanser. Han gjorde bara åtta landskamper och ett mål. Då var Bell och Lee mer framgångsrika. Francis Lee var, tillsammans med Geoff Hurst, ordinarie anfallare i det England som 1970 skulle försvara guldet från fyra år tidigare. Colin Bell var avbytare i samma trupp och var den som byttes in i samma ögonblick som Franz Beckenbauer reducerade till 1-2 i kvartsfinalen mot Västtyskland. England hade skapat en 2-0 ledning efter mål av Tottenhammittfältaren Alan Mullery och guldhjälten från 1966, Martin Peters. Västtyskland vände sedan och vann med 3-2 efter förlängning.
Totalt sett gjorde Francis Lee 27 landskamper och 10 mål. Colin Bell blev den som hade den längsta England-karriären med 48 landskamper och 9 mål. Bell berättar i BBC-dokumentären att hans karriärs största besvikelse var när man blev utslagna av Polen i kvalet till VM 1974. Det var där han skulle sätta sitt avtryck i världsfotbollen. Nu blev det aldrig så.
Efter karriärerna
Francis Lee blev, förutom affärsman, under en period ordförande för Manchester City. Hans förmögenhet,kontaktnät och hjärta för klubben skulle få klubben på fötter under en period på 90-talet då City var på dekis.Resultatmässigt blev det inte så men enligt många källor så gjorde han mycket annat som blev beständiga värden i klubben. Bl.a sägs Lee vara den som säkrade marken som City of Manchester Stadium, senare Etihad Stadium, byggdes på.
När Lee tog över ordförande arbetade Colin Bell i ungdomsverksamheten. Bell hamnade i konflikt med en annan ungdomstränare Neil McNab. När Bell gick till sin gamle lagkamrat för att få hjälp så fick han inget gehör. Efter ett tag så fick Bell och hans närmaste tränarkollega Terry Farrell sparken av den dåvarande managern Frank Clark. Francis Lee hade fortfarande inte blandat sig i saken. Bell tog senare saken till domstol och det blev slutligen en förlikning mellan klubben och Bell, och detta helt utan Lees medverkande, han dök inte ens upp i rätten. Bell berättar i sin biografi att han sedan den händelsen inte haft någon kontakt med Bell och han deltar inte heller i arrangemang där Lee närvarar.
När det gäller Bells hälsa så upptäcktes det 2005 att han hade en tumör i magen. Otroligt nog kan det vara så att Bells självbiografi Reluctant hero räddade livet på Bell. Hans son Jon var vid den tiden en kirurgstuderande i Manchester och en av hans kursare hade läst i boken att Colin Bells mamma, vid 39 års ålder, dött av magcancer. Bells son och hans kurskamrat insisterade på att Bell skulle undersökas och då upptäcktes tumören i magen. Bell blev opererad inom två veckor, en livsräddande operation.
Mike Summerbee är den som idag är mest aktiv inom föreningen. Han är officiell ambassadör och arbetar på matchdagar med hospitalityverksamheten. Han har under hela tiden efter sin karriär haft en nära kontakt under klubben och under 90-talet gjorde hans son 131 matcher för klubben.
Delar ev en helhet
Var Manchester City på denna tiden bara Bell, Lee och Summerbee då? Inte alls, de hade ett fantastiskt lag med den fantastiske målvakten Joe Corrigan, ledaren och lagkaptenen Tony Book, kusinerna Glyn Pardoe och Alan Oakes och den hårdföre centralgestalten Mike Doyle, som fungerade både som mittback och defensiv mittfältare.
Finns det då ingen i City som skulle tagit någon av dessa tre spelares plats i treenigheten? Eller kanske någon spelare som skulle ha skapat en “fyrenighet” tillsammans med nämnda tre? Det skulle i såfall definitivt vara Neil Young. Young var en populär och hårt arbetande parhäst till Lee i anfallet. Young hade förmågan att vara på topp i de viktiga matcherna och han gjorde många avgörande mål för klubben. 2011 avled Young tyvärr i cancer.
Summa summarum så tycker jag att denna fantastiska trio är en klockren treenighet utifrån magikopplingen. Deras samarbete på planen var på en stundtals utomjordisk nivå och deras insatser var monumentala delar i klubbens framgångar under den här tiden. Segrar i ligan 1968, FA-cupen 1969 samt både Ligacup och Cupvinnarcup 1970 hade aldrig kunnat vinnas utan Bell, Lee och Summerbees försorg. Det är där som legenden skapades och den lever kvar till våra dagar.
