Mot Wales valde Sarina Weigman att starta med samma elva spelare som krossade Nederländerna:
Hannah Hampton; Lucy Bronze, Leah Williamson, Jess Carter, Alex Greenwood; Keria Walsh, Georgia Stanway, Ella Toone; Lauren James, Alessia Russo, Lauren Hemp.
Troligtvis är det samma formation som väljs mot Sverige – även om jag med mitt Kungsblå hjärta hellre hade sett Aggie Beever-Jones längst fram – då vi vet att Weigman är känd för att välja en elva och gå med den. Under denna turnering har vi ändå sett Wiegman göra fler ändringar i laget än hon tidigare gjort under mästerskap. Visserligen är Ella Toone enda förändringar personalmässigt i elvan nu jämfört med första gruppspelsmatchen, men United-spelarens intåg har inneburit några positionsförändringar i offensiven. Dessutom har Jess Carter och Alex Greenwood bytt positioner i försvaret.
Ella Toones intåg i laget har öppnat upp offensiven. Dels har hon själv på två starter gjort två mål och två assist, dessutom har hon frigjort Lauren James som med utgångsposition till höger kunna kombinera och bryta in i plan och varit involverad i det mesta som hänt framåt. Storsegern mot Wales var inget undantag, när Alessia Russo också till slut fick göra sitt första mål i turneringen kanske dammarna börjar brista – eventuellt att hon också kan överbevisa mig och rättfärdiga platsen i startelvan.
Då har jag inte ens nämnt Lauren Hemp eller Beth Mead än.
Visst att Sverige mött bra lag – men matchen mot Tyskland kanske inte riktigt blev den där riktiga värdemätaren som det på förhand skulle bli på grund av det tidiga röda kortet. Defensivt behöver England sitta ihop för att stoppa Blackstenius och Rytting Kaneryd och firma Walsh-Stanway behöver vinna matchen i matchen mot Angeldal-Zigiotti Olme, men det är ändå den engelska offensiven jag är mest spänd på att se. Kommer Sverige kunna stå emot det hittills tuffaste testet, eller blir den brittiska spetsen för vass.
Vinna eller försvinna, ett återkommande mantra som skapar känslan av att första målet vinner. Två lag som kommer från målrika matcher, två lag som inför EM inte imponerade, ett lag som visade på vi är bäst när det gäller – och ett som var tvungna att falla för att sedan resa sig upp igen. Ett lag som har vunnit EM, och ett som fått nöja sig med EM-silver i modern tid, ett lag på jakt mot den ädlaste medaljen för att kröna förbundskaptenens tid vid rodret, ett annat som redan vunnit ett mästerskap för sin.
Två vägar att gå, fullt ös framåt och en händelsefull match eller så blir det en krampaktig och tråkig match där två lag avvaktar, rädda för att just de ska råka göra ett misstag som resulterar i respass ut ur EM.
Oavsett utgång i matchen, oavsett vilket lag som går vinnande ur denna kvartsfinal hoppas jag det laget sedan går hela vägen och vinner the whole shit.
