Vi slår West Ham United med 1–0 på London Stadium efter en fullständigt galen avslutning. En match som till slut avgörs av en VAR-granskning som pågår i över fem minuter och tar en igenom exakt alla känslor som fotboll kan skapa.
Hopp. Panik. Nervositet. Ilska. Uppgivenhet. Och till sist: total eufori.
För det här var inte bara ett vanligt VAR-beslut. Det här var ett beslut som i praktiken kan avgöra hela Premier League-säsongen. Ett enda domslut som påverkar både vart ligatiteln hamnar och vilka som åker ur ligan.
Och det finns något nästan absurt ironiskt i att det just är Chris Kavanagh från Manchester som hamnar mitt i allt detta. Samma Chris Kavanagh som förra säsongen, i augusti 2024, ökänt visade ut Declan Rice mot Brighton för ett andra gult kort efter att Rice touchat bort bollen några centimeter.
HAN skulle nu stå där vid VAR-skärmen och fatta ett beslut som potentiellt definierar hela säsongen.
När han till slut går fram till skärmen, tittar på situationen i flera minuter, går tillbaka ut på planen, ber om tystnad på London Stadium och sedan säger:
– After review…
…då står tiden nästan stilla.
De nästkommande sekunderna avgör i praktiken allt.
En match som aldrig riktigt blev bra
Själva matchen var egentligen inte någon fantastisk fotbollsmatch. Vi var klart bättre första halvtimmen och skapade tillräckligt för att leda. Det var ribbträffar, tryck mot mål och flera riktigt bra möjligheter, men ändå lyckades vi på något rätt otroligt sätt inte få hål på Hermansen i West Ham-målet.
West Ham var samtidigt inte särskilt bra heller, men båda lagen spelade som lag gör när precis allt står på spel. Det blev spänt, nervöst och ganska låst.
Sedan kom skadan på Ben White.
Och där någonstans började saker gå fel för oss.
Man tänkte direkt att det såklart var tungt eftersom det såg rätt allvarligt ut, men att det väl bara var att sätta in Mosquera och fortsätta. Istället gör Mikel Arteta något jag nog aldrig riktigt kommer förstå. Han byter in Zubimendi och flyttar ner Rice som högerback.
Jag förstår fortfarande inte varför.
Man flyttar lagets kanske mest stabila och viktigaste spelare till en ovan position samtidigt som man ändrar flera roller i laget på en gång. Det skapade direkt osäkerhet och det syntes tydligt ute på planen också. Vi tappade kontrollen över matchen och plötsligt var det istället West Ham som började växa in i den.
Trycket vi haft i början försvann helt och 0–0 i paus kändes nästan som ett misslyckande med tanke på hur matchen startat.
Raya räddar hela säsongen
I andra halvlek rättade vi till det igen. Rice flyttades upp på mittfältet där han ska vara, och direkt började det se bättre ut. Men till slut skulle det bli David Raya som blev matchens stora huvudperson.
I den 77:e minuten spelar West Ham sig igenom när Pablo stöter fram bollen till Fernandes som blir helt fri i straffområdet. Gabriel och resten lyckas inte få undan situationen och plötsligt är Fernandes ensam mot Raya.
Där känns det nästan som 1–0.
Man hinner redan börja tänka på hur katastrofalt ett baklängesmål där hade varit. Hur ligan kanske glider ur händerna. Hur allt arbete under hela säsongen håller på att raseras.
Men Fernandes tar en touch för mycket, kommer lite för nära och Raya exploderar ut med en enorm benparad.
En fullständigt otrolig räddning.
Och det är just därför Raya är världsklass. För där räddar han inte bara ett avslut – han räddar i praktiken hela säsongen. För gör West Ham 1–0 där vet man inte alls vad som händer.
Trossard ger oss drömmen tillbaka
Sedan kommer Martin Ödegaard in och förändrar matchbilden igen. Han hittar lugnet, ytorna och kreativiteten vi saknat.
Till slut hittar han även vägen fram till målet.
Rice slår en fantastisk passning in i straffområdet. Ödegaard väntar, vrider och letar innan han till slut hittar Leandro Trossard. Skottet tar på Soucek och går in.
1–0 i den 83:e minuten.
Och där och då känns det nästan klart.
Man börjar direkt räkna ner sekunderna. Tänker att nu handlar det bara om att överleva några minuter till. Sex minuters tillägg visas.
– Kom igen nu bara. Kämpa. Ta oss över mållinjen.
Sju minuter som kan definiera en hel generation
Sedan kommer 90+5.
Wilson får ett jätteläge, Gabriel blockar till hörna och direkt kommer känslan:
– Inte en hörna nu…
Bollen kommer in och därefter är det bara totalt kaos. Man ser knappt vad som händer. Rice ligger i målet, Raya är nere på marken, Saliba försöker få bort bollen och allt bara studsar överallt.
Till slut hamnar den hos Wilson som drar till stenhårt mot mål.
Rice räddar på mållinjen.
Men sedan vibrerar domarklockan.
Mål.
1–1.
Och de känslorna som går genom kroppen där är nästan omöjliga att beskriva. Det känns som att exakt allt bara rasar samman på några sekunder. Ligatiteln. Hela säsongen. Allt.
Man tänker direkt:
– Vi har kastat bort det. Vi har verkligen kastat bort det.
Men nästan direkt börjar Arsenal-spelarna omringa domaren och då förstår man att något hänt. Samtidigt försöker man själv förstå situationen, men man ser knappt vad som egentligen hänt där inne i straffområdet.
Sedan kommer repriserna.
Och där ser man det direkt.
Pablo är på Raya. Armen runt honom, håller ner hans arm samtidigt som Raya försöker få grepp om bollen. Dessutom dras Raya tydligt i tröjan också.
Och direkt känner man:
– Det där ska aldrig vara mål.
Det är en sak att störa målvakter på hörnor, knuffas lite och skapa oreda – det händer hela tiden, och vi själva utnyttjar sådant också på fasta situationer. Men här handlar det om att aktivt hålla fast Raya och hindra honom från att använda armen för att plocka ner bollen.
Det där SKA inte vara mål.
Men samtidigt vet man ju hur VAR och PGMOL fungerar. Situationer döms åt helt olika håll varje vecka utan någon riktig konsekvens eller logik. Så trygg blir man aldrig ändå.
Och det är där de längsta minuterna på väldigt länge börjar.
VAR-granskningen fortsätter.
Och fortsätter.
Och fortsätter.
Man sitter bara och stirrar på skärmen medan klockan tickar. För skillnaden här är enorm:
Döms målet? Då är det 1–1, vi tappar initiativet i titelracet och ligan kan avgöras på målskillnad igen. Dessutom får West Ham en livsviktig poäng i bottenstriden.
Döms det bort? Då känns det som att vi har händerna på Premier League-bucklan.
Till slut går Kavanagh själv fram till skärmen.
Och herregud vilket ansvar han har där.
Klockan är 98:35 när han kommer tillbaka ut på planen, ber om tystnad och säger:
– After review…
Och sedan:
– West Ham number 19 committed a foul.
Målet bortdömt.
Och lättnaden då…
Den går nästan inte att beskriva.
Det känns som att hela kroppen bara kollapsar av lättnad. Från total uppgivenhet till total eufori på några sekunder.
Ett ögonblick vi kommer minnas för alltid
Det sjukaste av allt är nästan att matchen sedan fortsätter i flera minuter till. Man tror nästan att domaren ska blåsa direkt efter beslutet, men istället fortsätter matchen ändå.
Och de minuterna efteråt är nästan lika jobbiga.
Varje långboll känns livsfarlig. Varje frispark, varje inkast, varje situation känns som att den kan avgöra allt igen.
Det är först i 101:30 som Kavanagh stoppar pipan i munnen och blåser av matchen.
DÅ kommer euforin på riktigt.
VI HAR VUNNIT.
Vi är två matcher från Premier League-titeln.
Och det är svårt att komma ifrån känslan att just dessa minuter kan vara de minuter som avgör hela ligan.
Från 94:20 till 101:30.
Totalt sju minuter och tio sekunder.
Sju minuter som mycket möjligt gör att Arsenal blir engelska mästare för första gången på 22 år.
Och det är kanske just därför man älskar fotboll så mycket. För inget annat kan få en att känna sådär. Total uppgivenhet ena sekunden, total eufori nästa.
Om vi faktiskt står där som mästare om två veckor kommer vi prata om det här ögonblicket för alltid. På samma sätt som Arsenal-supportrar fortfarande pratar om Michael Thomas på Anfield 1989.
Det här kommer vara ett sådant ögonblick.
Två matcher kvar.
Två matcher från att bli engelska mästare för första gången på 22 år.
Bring it on.
Fan vad man älskar den här klubben.
