10. Önnereds HK

Handbollsligan utan Önnered hade varit som Netflix utan true crime – lite tråkigare, lite mer beige, lite för välkammat. För säg vad man vill om klubben, de skapar i alla fall content. Men det är också just det som är problemet: ingen orkar ännu en säsong där man spänner bågen som en överförfriskad politiker på valnatten och lovar att utmana hela världen, bara för att sedan stå där med tio halvskapliga niometersspelare som turas om att skjuta ner publiken i förtidig depression.

Önnered behöver ett mellanår. Mindre exponerade, mer anonyma, som en rockstjärna på avgiftning eller en influencer som plötsligt försvinner från Instagram. Jobba i skuggorna, bygga på det man faktiskt har – för talang finns det. Ungdomssektionen sprutar ur sig framtidens namn som en överhettad popcornmaskin, och rätt som det är står de där som en av svensk handbolls verkliga dominanter. Men inte i år.

Visst, stycket på M6 kan i sina bästa stunder spela handboll som är en nivå över alla andra ligans m6or, och Zetterman på H9 är fortfarande ett av ligans vassaste ess. Men helheten skriker inte guld och gröna skogar. Snarare lite "Tjernobyl 1986" – fascinerande att se på avstånd, men inget du vill vara mitt i.

Så Önnered får en säsong i ingenmansland. En säsong av noll glitter, noll falska löften, noll guldsnack. Kanske är det den bästa investeringen klubben kan göra: att låta sina egna produkter få speltid, att bygga långsamt, att växa i det tysta. Önnered kommer klättra högt en dag, men i år landar de på plats 10.