När Anton Månsson kom in i Ystad var det som att klubben plötsligt hittade nyckeln till vinstmaskinen. Hans närvaro som både trea och linjespelare förändrade allt.
Han är 36 år nu, men spelar fortfarande som om han vore 26 – med ett temperament som kan tända eld på ett helt lag och en fysik som gör att han fortfarande kan hålla emot vem som helst. Den dagen han hänger skorna på hyllan kommer Ystad stå med en lucka lika djup som ett svart hål.
2. Tim Hilding, HK Malmö
Tim Hilding är definitionen av en underskattad spelare. Mannen är 25 år gammal och har redan tio säsonger i Malmötröjan bakom sig. I en klubb där kultur är lika svårt att hitta som publik på en tisdag i Baltiskan, är han själva livlinan.
Han gör aldrig en dålig match, ställer alltid upp kroppen i försvaret och springer tills lungorna skriker efter hjälp. Offensivt kanske han inte kommer bli landslagets frälsare, men han har redan kvaliteter för att vara en toppspelare i Handbollsligan. Kort sagt: alla lag hade mått bättre av att ha en Tim Hilding i sitt omklädningsrum.
3. Henrik Momats Norén, Hammarby IF
Hammarby är fulla av profiler – Dolk, Pujol, Davidsson – namn som ropar efter strålkastare. Men i kulisserna står Henrik Momats Norén, den som får maskineriet att fungera.
Han är stark åt båda hållen, men framför allt ett taktiskt nav. En spelare som tränaren Fahlgren förmodligen diskuterar fler detaljer med än resten av laget tillsammans. Han är den typen av spelare som inte syns i höjdpunkterna, men som du märker direkt när han inte är där.
4. Robert Ladan, IF Hallby
Robert Ladan är kantspelaren som alltid levererar – oavsett klubb, division eller motstånd. Från Skånela till Aranäs och nu Hallby har han gjort det han gör bäst: mål.
Han är inte flashig, inte den som snurrar försvarare till publiken jublar, men han är en pålitlig målmaskin som du alltid kan räkna med. Och i en liga där spets ofta hyllas mer än stabilitet, är Ladan det trygga undantaget som bevisar motsatsen.
5. Fredrik Gustavsson, GUIF
GUIF har under de senaste åren varit en tragedi i slow motion. Förlusterna staplas, degraderingsspöket hänger tungt över Eskilstuna. Men i den här misären finns en spelare som står ut – Fredrik Gustavsson.
Han har i flera säsonger visat att han är en värdig arvtagare till Tholin på kanten. Skillnaden är bara att Gustavsson egentligen borde spela i ett topplag. Han är alldeles för bra för att slösas bort i ett lag som kämpar för överlevnad. Om (eller när) GUIF åker ur, hoppas vi att han hittar en miljö där han får spela för möjligheten till titlar. Han förtjänar det.
Det här är fem spelare som levererar pålitligt, vecka ut och vecka in, utan att få de stora rubrikerna. De bär sina lag i det tysta, men förtjänar mer ljus än de får. Har jag missat någon? Släng in era namn i kommentarerna.
