Baltiskan förtjänar att brinna för det här laget

HK Malmö har blivit något nytt. Rakare. Hårdare. Hänsynslösare. De tre första matcherna har lyst som en strålkastare genom svensk handbolls mediokra höstnatt – det här är en pangstart som luktar bränt gummi och svett snarare än taktiska PowerPoint-slides.

Zoran och Mirsad har byggt ett lag som springer rakt på döden istället för att valsa runt den. Björns gäng i fjol var smarta, taktiska, men under stunder, lite för omständiga. Det här laget? Det är stenhårt, rättfram och verkar ha gjort sig av med allt vad "krångla till det" heter.

Tim Hilding, den gamla räven (25 stenhårda år fyllda), ser ut att bära ansvaret som en whiskeyflaska i fickan – tryggt, självklart, och ger dig det där självförtroendet som gör att du kan flyga högt för några timmar. Olssons stabila spel på högernio och Collin Tönnessens råa, oförädlade talang förtjänar sina hyllningar, men allt bleknar när Nicola Roganovic kliver in i bilden.

Roganovic är handbollsligans svar på Lou Reed! Fullständigt genialisk. Genombrott, skytte, passningar, försvar – allt håller absolut toppklass. Det är som att se en poet i arbete, om poeten samtidigt hade kunnat slå in tänderna på dig bara för att du tittade för länge. Att Guif lyckades sjunka med honom i laget förra året är lika obegripligt som att drunkna i badkaret med flytvästen på.

Frågan är bara: kan Malmö fortsätta på den här vägen? Självklart kommer det gå upp och ner, det måste det göra. Men entusiasmen, viljan och den råa, smittsamma attityden gör det här till ett lag man inte kan blunda för. Man tycker nästan att folk i Malmö ska orka masa sig ner till Baltiskan, för det här laget förtjänar publik som skriker sig hesa tills lungorna blöder. Jämför det här lagets insatser med det babyblå lagets insatser i en lite töntigare sport och man kan snabbt ifrågasätta folks prioriteringar?

Och precis som förra året – de avgör jämna matcher. Skövde, Hallby, kalla nerver i slutminuterna. Ett gäng kids på banan som ändå spelar med en cynism som tillhör mördare och gamla pokerspelare. Hur långt kan de gå? Jag tänker inte gissa. Men jag tänker följa resan. Det här är ett lag man vill se implodera eller explodera – bara det sker med samma hänsynslösa barbar handboll som dem första tre matcherna har gett oss.