Michael Apelgren och den svenska handbollsbluesen – en bitter ballad i gult och blått

Michael Apelgrens första mästerskap blev inte vad någon hade hoppats på. Faktum är att det inte ens blev vad någon hade befarat. Det var som att gå på fest med höga förväntningar, bara för att upptäcka att ölen är alkoholfri och att någon planerat in lekar i schemat.
När Glenn Solberg lämnade sin post som förbundskapten stod en hel svensk presskår och jublade, som om vi just kastat ut en sträng lärare och fått en standupkomiker istället. Solberg var svår, lite bitter, men han levererade — medaljer, framgångar, ett landslag med ryggrad.
Sedan kom Michael Apelgren in. Populär, charmig, smart. Alla log. Alla skrev “rätt man på rätt plats”. Och nu, ett år senare, sitter samma experter tysta — som liberaler på valvakan.
Apelgren totalmisslyckades i sitt första mästerskap. “Ge mig tid”, sa han. “Ha tålamod.” Fair enough. Men nu står vi tre månader från ett hemma-EM, och Apelgren vet att hans landslag inte längre kan gömma sig bakom ursäkter. Just nu känns det mer som att han försöker sälja framtid på avbetalning medan huset redan står i brand.

Ett landslag som måste börja vinna

Apelgren vet att det är dags att börja vinna handbollsmatcher. Det här är hans bästa kortlek, redo att synas mot Spanien. Det är också med största sannolikhet den trupp som får representera Sverige i januari — med något enstaka undantag.
För även om Apelgren försäkrar oss om att Axel Månsson och Nikola Roganovic konkurrerar “på lika villkor”, så vet alla som någon gång ljugit för sig själva att det där är rent önsketänkande. Roganovic kan absolut spela en roll redan nu — han har något obekvämt, nästan vilt, över sig som Sverige behöver.
Men Månsson? Han är här för att se och lära, inte leda och bära. Jag tror inte vi ser honom i EM-truppen. Då lutar sig Apelgren hellre mot någon mer rutinerad, någon som faktiskt spelar försvar — typ Jonathan Edvardsson.

Erik Johansson och den eviga chansen

Och så var det Erik Johansson. Han har fått fler chanser i blågult än en handbollsspelare får frikast. Det är inte utan att man börjar undra: vad ska Lukas Nilsson egentligen behöva göra för att få en ny chans?
I helgen smällde Nilsson in elva mål för Ålborg — ett lag som, låt oss vara ärliga, faktiskt är bättre än Kiel just nu. Han spelar lika lite försvar som Johansson, men ändå verkar landslagsledningen ha bestämt sig: det ska fungera med Johansson i det svenska landslaget.
Jag kan beundra den tvärsäkerheten och hoppas att den bär frukt. Men om träningsmatcherna mot Spanien inte är till för att testa Nilsson — när ska han då testas?

Palicka – vår evige väktare

Andreas Palicka, vår evige väktare, saknas den här gången på grund av skada. Han är fortfarande aktuell för EM, och det är kanske rätt. Han har tillsammans med Jim Gottfridsson burit svensk handboll genom ett helt decennium.
Men allt har sin tid, även för målvakter — om än längre än för de flesta andra. Handboll lever i fyraårscykler, och nästa stora mål är OS i Los Angeles 2028. Då ska det här landslaget vara som bäst. Då kommer Palicka vara 42 år gammal.
Så varför inte riva av plåstret redan nu? Målvakterna bakom honom är bra, hungriga och i rätt ålder. De kommer vara 28, 28 och 33 vid nästa OS — det är nu de ska få växa in, inte bara som målvakter, utan som ledare. Någon måste ta över tronrummet, och ingen vill städa upp efter kungen när han redan abdikerat.

Nu eller aldrig för Apelgren

Apelgren vet att tiden håller på att rinna ut om inte resultaten börjar trilla in. Förra mästerskapet var svårt — skador, frånvaro, kaos — men det går inte längre att gömma sig bakom bortförklaringar.
Han säger att Sverige inte har samma spets, samma bredd, samma stjärnor i Europas toppklubbar som under de bästa åren med Solberg. Till viss del är det sant. Men Sverige har det fortfarande gott ställt. Det här laget hade utan problem slagit många av de trupper vi skickade under hela 2010-talet. Ja troligtvis alla.
Det här är fortfarande ett landslag som ska kunna slå alla — möjligen inte Danmark, men resten. Inga fler processer, inga fler “vi bygger något”. Det är nu eller aldrig om det här projektet ska vara trovärdigt.
Matcherna mot Spanien är inte träningsmatcher. De är Apelgrens terapisoffa, hans chans att bevisa att den här relationen fortfarande går att rädda. För om Sverige faller igen, då kommer frågan som många redan viskar bli omöjlig att undvika:
Var Michael Apelgren verkligen “rätt man på rätt plats” — eller bara rätt man i fel tid?