11. Hallby

Allt i mig skriker att det här är fel. Hallby är ju egentligen tryggheten personifierad – en klubb med förnuftig självbild, en tränare som aldrig får hjärtklappning och ett försvar som är lika svårt att ta sig igenom som en myndighetskö i Skatteverkets reception. De borde inte hamna här nere. Men problemet är att alla lag jag satt ovanför dem känns lika osannolika att stoppa in här, så någon måste få sitta med svartepetter. Och den här gången är det Hallby.

Hallby är definitionen av osexiga. Det finns inte en enda spelare som får en att tänka “fan, där har vi en framtida landslagsstjärna” – det är snarare som att bläddra igenom SVT:s tablå en tisdag kväll. Allt är bara tryggt, stabilt och lite lagom beige. Och det är väl okej, för Hallbys existensberättigande är inte att skapa nästa Kim Andersson utan att fortsätta spela i Handbollsligan, vinna sina matcher, skaka om lite giganter ibland, och sen gå hem och borsta tänderna.

Men här kommer farhågan: förra säsongen luktade överprestation. När skadorna hopade sig och man tvingades ringa in gamla lirare från dammiga soffor lyckades man ändå hålla ihop skeppet. Det var som att se en alkis stappla ut från Systembolaget med tre flaskor Explorer och ändå lyckas cykla hem utan att välta – man vet att det inte kan hålla i längden.

Homén var förmodligen hela ligans bästa målvakt ifjol. En vägg, en mur, en blandning av David Lynch-surrealism och DDR-betong. Men han blir äldre, precis som alla oss andra. Fader Tid är en skoningslös langare som alltid till slut får in dig i skuld, och Homén är inte immun. Det är bara en fråga om när.

Så Hallby hamnar på plats 11. Och jag vet, jag vet – de är för stabila, för trygga, för tråkiga för att falla så lågt. Men ibland är verkligheten lika hänsynslös som en höger-politiker på jakt efter nedskärningar: någon måste ta smällen. Och den här gången är det Hallby.