12. IFK Skövde

IFK Skövde är nästa klassiska förening i svensk handboll som hamnat i en identitetskris – och det är ingen liten tonårskris vi pratar om här. Det är snarare en medelålderskris modell större, komplett med leasingbil de inte har råd med och en garderob fylld av skräddarsydda kavajer som redan luktar damm.

Finalen 2022 var deras senaste stora triumf, några kvällar i rampljuset och en Jack Thurin som sköt försent, känns nu lika avlägset som ett gammalt ex man fortfarande sms:ar klockan tre på natten. Sedan dess har verkligheten hunnit ikapp. Det missade slutspelet i fjol var inte bara en besvikelse – det var en brutal påminnelse om att sagan är över.

Och här står vi nu. Slutspel? Visst, det låter fint på papperet. Men sanningen är att när handbollsfesten drar igång i mars så kommer Skövde inte stå på gästlistan. De kommer stå utanför, huttrande i vårnatten, stirrandes på den neonupplysta entrén medan vakten skakar på huvudet. Inbjudan gäller istället den mindre glamorösa festen, den där fulölen serveras ljummen och där enda målet är att undvika att ramla ner i källaren: negativt kval.

Att ranka lagen mellan plats 12 och 4 är förstås ett självmordsuppdrag. Alla kommer slå alla, tabellen kommer svaja som en berusad maratonlöpare och skillnaderna i poäng när vi summerar säsongen kommer vara obetydliga. Men någon måste sätta siffrorna, och min dom är att Skövde hamnar just här.

För faktum kvarstår: Ekman är alltid skadad, Ljungqvist likaså. Nyförvärven inger noll hopp. Bygget känns mer som ett halvfärdigt hus i Jugoslavien på 90-talet – betongstomme, rostiga armeringsjärn som sticker ut och ingen som egentligen vet om det någonsin ska bli klart. Skövde är just nu varken lysande eller katastrofala, de är mellanmörker – ett nytt ord i min egen ordbok för lag som inte faller helt men som heller aldrig levererar något som kan få hjärtat att slå snabbare.

I bästa fall kan ett skadefritt Skövde kravla sig upp mot mitten. Men låt oss vara ärliga: i verkligheten med knakande axlar och trasiga knän är det betydligt mer sannolikt att vi ser dem kämpa i kval. Där lär de visserligen köra över ett förvirrat Aranäs eller något annat vilset lag, men det är ungefär som att vinna en armbrytning mot din egen skugga – du får ingen verklig glädje av det.

Just nu är IFK Skövde ett lag som fastnat i limbo. Inte döda, inte levande. Som ett band som fortsätter turnera utan sina originalmedlemmar, spelandes gamla hits för en publik som redan gått hem. Precis där, någonstans mellan nostalgins ekon och framtidens vakuum befinner sig årets IFK Skövde