6. Sävehof

Det här är inte samma Sävehof som reste bucklan för två år sedan. Stommen är borta, själen är borta, och kvar står ett bygge som mest liknar en halvfärdig motorväg – påbörjad med storslagna planer, men kantad av varningsskyltar och hål i asfalten.

Under åren när kullarna födda 97 till 02 vandrade raka vägen från ungdomsleden till Handbollsligan var Partille mer fabrik än förening. Spelare som Bogojevic, Edvardsson, Sunnefeldt, Sahili, Moberg-Andersson, Brolin, Berlin, Spante och bröderna Möller – en aldrig sinande ström av färdigpolerade produkter, lika självklar som att regnet faller över Västra Frölunda. Ett bevis på att något i Partille-dna:t var genetiskt manipulerat för handboll.

Men nu är det något som knakar. Önnered har förvandlats från lillasyster till konkurrent och slukar talanger som en hungrig varg. Alla kullar blir inte gyllene, alla drömmar slår inte in. Resultatet är att Sävehof numera måste blicka bortom sitt eget 031-imperium, och det säger en hel del.

Målvaktssidan inger inte längre samma fruktan – mer en känsla av osäkerhet än trygghet. Sportchef Stenbäcken bär inte arvet från Emil Berggren med samma självklarhet, och Linus Ekman sitter redan med fler frågetecken än han hunnit besvara. Sävehof brukade vara en betongvägg. Nu känns det mer som en lägenhet med dragiga fönster och trasiga persienner.

Ändå: det är fortfarande Sävehof. Albrechtson finns där som en garant för att kraven aldrig upphör. Det finns alltid kvalitet här, alltid glöd som kan flamma upp när man minst anar det. Men i år lär topparna följas av djupa, smärtsamma dalar. Partillelaget kommer bjuda på skönhet och kaos i samma andetag, men när dammet lagt sig är det svårt att se dem högre än en sjätteplats.