8. Amo HK

Nu måste det fan vara dags. Det här är inte bara en tippning – det är ett ultimatum. Amo lovade att bli något mer än en anonymitet i Handbollsligan. Men hittills har de varit lika profilerade som en mellanchef på kommunfullmäktige. Och vad ska vi egentligen med ett sådant lag till?

När de kom upp var det Stocken som bar hela klubbens själ på sina axlar. Han var ansiktet utåt, ortens röst och en halvgalen symbol för något större. Men sedan han klev bort från tränarbänken har klubben tappat mer identitet och tydlighet än Greta Thunberg.

Det jag vill ha är mitt rövargäng från skogen. Laget som ingen vill möta. Det som stjäl poäng från de stora klubbarna som en Robin Hood med handbollsskor – och som lämnar hallen med samma känsla som en bakfull poet som precis lyckats charma någon med alldeles för hög klass för honom. Men det har vi inte fått. Inte än.

Men kanske nu. Josip Cavar är på plats, och bara hans namn på laguppställningen borde innebära några extra poäng i kolumnen. Lägg till att Erik Helgsten är tillbaka efter sitt skadefyllda fjolår, och plötsligt har Amo ett målvaktspar starkare än många konkurrenter i ligan. Och som grädde på moset: Ola Lindgren. Han lämnar Karlskrona – som sannolikt kommer rasa – och kliver in i Amo. Det är som att byta ut flaskölen mot en ordentlig röd Bordeaux. Seriositeten höjs, professionalismen förstärks, och plötsligt känns det som att klubben börjat växla upp.


Så ja, nu är det dags. Antingen blir Amo det obehagliga, jobbiga laget alla hatar att möta – rövargänget som tar sig in i finrummen med smutsiga skor – eller så kan de lika gärna lämna scenen. För vi behöver inte ännu ett lag som mest står i hörnet och ser artiga ut medans klubbar pliktskyldigt åker till dem småländska skogarna för att relativt enkelt plocka med sig 2 poäng hem.