9. Karlskrona

Det går inte att förneka – klubben är en av svensk handbolls mest charmiga adresser, en stad där publiken fortfarande bär sitt lag genom matcher som om det vore en trosbekännelse. Och med värvningarna av Jonatan Andersson på högernio och Emil Hansson är det inte så att laget blivit svagare på pappret.

Men den stora skillnaden ligger inte i spelarmaterialet. Den ligger vid sidlinjen.

Ola Lindgren försvinner till Amo, och med honom försvinner också den auktoritet, erfarenhet och det lugn som gav Karlsrona så mycket trygghet förra säsongen.

Det var en säsong då laget flög högre än någon hade kunnat ana – men också en säsong som präglades av en liga i dvala. Ystads IF promenerade hem både cup och SM-guld utan att behöva svettas. Många av konkurrenterna höll helt enkelt inte nivån, och Karlskrona var skickliga nog att utnyttja det.

Frågan är vad som händer när omgivningen vaknar. För 25/26 blir en annan verklighet. Utan Lindgrens trygga hand i föreningen kommer laget oundvikligen att tappa i struktur och självförtroende, och det går inte att bygga vidare på förra årets momentum på samma sätt.'

Karlskrona har fortfarande kvalitet, och de kommer vinna matcher. Men där de tidigare red på en våg av timing och disciplin, väntar nu ett hårdare hav där konkurrensen är bredare och styrkan mer jämnt fördelad.

Så: här landar vi. Karlskrona blir det sista laget utanför slutspelet. Inte för att de är usla, utan för att världen runt dem äntligen vaknar. Det här är ingen tragedi, bara ännu en påminnelse om att livet – liksom handbollen – inte är en rak väg mot solen, utan snarare en långsam färd ner mot baren där någon redan beställt en whisky för mycket