Ett EM som bekräftade svensk handbolls identitetskris
Så var då handbolls-EM över. Ett mästerskap som delvis spelades i Sverige, men som aldrig riktigt landade här. Någon publikfest fick vi inte. Någon känsla av att något stod på spel fick vi knappt heller. I stället fick vi ett svalt arrangemang, ett mediokert svenskt landslag och ett Danmark som — föga överraskande — stod där som europamästare när ridån föll.
Känslan, ett dygn efter finalen och med några dagars distans till Sveriges insats, är rätt entydig: svensk handboll befinner sig i ett väggskäl . Eller kanske snarare i ett långsamt, gnisslande stillestånd.
Vi har fortfarande en folkkär idrott. Vi har fortfarande ett landslag som engagerar. Men engagemanget prövas nu på allvar. Intresset för den inhemska ligan är svagt, och den mediala marknadsföringen har i flera år varit ett rent haveri. Att sända samtliga matcher bakom betalvägg i en egen, undangömd app har inte skapat nya supportrar — det har skrämt bort gamla. Och när man dessutom väljer att inte visa Sveriges EM-matcher på linjär tv , då avsäger man sig frivilligt den exponering som hela sporten desperat behöver.
Lägg därtill flera svaga mästerskap i rad — på damsidan, herrsidan och inte minst på ungdomssidan där framför allt flick- och juniorsidan halkar efter internationellt. Någonstans måste man våga ställa diagnosen. Erkänna sjukdomstillståndet. Allt har inte gjorts bra. Mycket har gjorts dåligt.
Och ovanför landslagen sitter en ledning vars amatörmässighet blivit allt svårare att bortförklara. Förbundskaptensfrågan de senaste åren är ett skolboksexempel på organisatoriskt haveri. Turbulensen kring Solberg, Boqvist och Apelgren har skadat både kontinuitet och förtroende.
Apelgren själv har ännu inte fått full träff i rollen som förbundskapten. Och kanske är det inte bara hans ansvar. Det finns en avgörande skillnad jämfört med när både Glenn Solberg och Kristian Andresson tog över. De började med blankt papper . Ett landslag där många rutinerade spelare tackat för sig. De tvingades bygga nytt — och bygga sitt eget. Resultatet? Succémästerskap direkt.
Apelgren fick ärva ett färdigt landslag. Ett lag format efter någon annans idé. Kanske är det där problemet ligger. Kanske borde han ha rensat hårdare, tidigare. Startat tydligare på ny kula. Byggt mer på sina egna spelare, sina egna ”gubbar”, för att kunna sätta sin prägel fullt ut. För det är uppenbart att flera av de bärande spelarna fortfarande tillhörde den gamla stammen — och det förflutna vinner sällan framtida mästerskap.
Så var mår svensk handboll bra då? Jo — i det tysta, långt ifrån strålkastarljuset. I ungdomsverksamheten. Vi fortsätter att producera kompetenta handbollsspelare, och det är till stor del tack vare tusentals ideella ungdomsledare runt om i landet. Tur är väl det.
Från EM i stort kan vi konstatera att Danmark, trots guldet, inte var lika överlägset som i VM och OS. Men det säger kanske mer om deras bredd än om deras svaghet. Med skador på både mittsex och centrala försvarare lyckades de ändå få ihop det — och stod till slut som odiskutabelt värdiga mästare.
Dagur Sigurdssons vredesutbrott på presskonferensen blev turneringens mest virala ögonblick. Och det mest intressanta? Nästan ingen tycker att han hade fel. Inte jag heller. Handbollen lider av mästerskapsinflation . Ett stort mästerskap varje år låter fantastiskt, men i praktiken devalverar det både upplevelsen och prestationen. Allt blir ”ännu ett mästerskap”. Jag är övertygad om att sporten — och spelarna — hade tjänat på ett upplägg likt fotbollens: VM vart fjärde år, EM vart fjärde år. Geniet Yngwe Malmstein hade inte rätt i allt. Kanske minst av allt "more is more" när det kommer till handbollsmästerskap.
För nu kan vi summera detta EM som de flesta redan glömt i april. Ett mästerskap utan större dramatik, utan verklig nerv, där utgången kändes given långt innan finalen spelades.
Om ett år är det VM i Tyskland.
Ja — Tyskland igen .
Modigt val, IHF.
