Det pratas konstant om talangutveckling inom svensk handboll. Om utbildningsstegar, riktlinjer, värdegrundsdokument och powerpoint-presentationer som doftar konferensrum och svagt kaffe.
Hur ska vi utbilda våra barn?
Vad är rätt? Vad är fel?
Vilken färg ska konen ha när tioåringen lär sig växla kant?
Egentligen vet vi redan svaret.
Se till att ha en gammal elitspelare som förälder – resten löser sig.
Tanken slog mig efter en konversation med Hallbys tränare Jesper Östlund, som själv funderat över fenomenet. För det går inte att undvika: elithandbollen fylls av bekanta efternamn. Söner och döttrar till gamla storspelare kliver fram med en självklarhet som om de föddes med kåda på händerna och ett 6–0-försvar inristat i ryggraden.
Är det en slump?
Eller är det systemet som viskar deras namn lite mjukare?
Handbollen är en liten damm. Alla simmar på varandra förr eller senare. Det är inte orimligt att anta att barn med kända efternamn ibland får en extra blick, ett extra tålamod, en omedveten förväntan. De ses som talanger innan de bevisat det – och ibland räcker det för att göra dem till det. Självuppfyllande profetior är idrottens mest underskattade tränare.
Visst, den tesen lockar. Och det finns säkert bittra föräldrar på läktare runt om i landet som gärna skriver under på den.
Men min tes är en annan.
De spelar inte efter samma regler.
Medan majoriteten av svenska barn blint marscherar uppför en utbildningstrappa ritad av ett förbund som tappat kompassen, får elitbarnen något helt annat med sig hemifrån: kunskap. Erfarenhet. Perspektiv.
De vet hur det luktar i ett omklädningsrum inför en kvalmatch. De vet vad som krävs för att överleva en säsong i Allsvenskan. De vet att teknik inte är en workshop – det är repetition tills kroppen gör rätt när hjärnan tvekar.
De får en specialisering långt innan ordet blivit ett skällsord. De får tryggheten i en vägg som redan provats i storm. De får korrigeringar vid köksbordet som är värda mer än tio förbundsmanualer.
Och det är här det blir obekvämt.
Samtidigt som dessa barn växer upp i ett hem där handboll är hantverk, historia och hårt arbete, tvingas resten famla runt i ett pedagogiskt experiment. Svensk handboll har de senaste åren producerat en flod av riktlinjer, förbud och välmenande reformer som på pappret ska “bredda verktygslådan” – men som i praktiken mest verkar plocka ur den.
Vi förbjuder. Vi justerar. Vi skriver om.
Vi är rädda för att göra fel – och lyckas därför göra det konsekvent.
Resultatet?
Barn till tidigare elitspelare springer ifrån fältet. Inte för att de är genetiskt utvalda av någon nordisk handbollsgud. Utan för att de står stadigare när marken gungar. De vet vad som faktiskt spelar roll. De tränar inte för att uppfylla en mall – de tränar för att bli bra.
Skillnaderna har sällan varit tydligare.
Så frågan är: är det här unikt för handbollen?
Nej, knappast. MEN! Handbollen är nog det tydligaste exemplet på där du med kunskap från förr utklassar dagens mjuka flams teorier.
Det är kanske inte en gräddfil.
Det är bara en karta i en sport som tappat sin.
Och så länge svensk handboll fortsätter att producera fler policydokument än elitspelare, kommer köksborden hos före detta proffs vara landets mest effektiva akademier.
Frågan är inte varför deras barn lyckas.
Frågan är varför vi låtsas att vi inte förstår det.
