Det är dags för semifinaler i detta gudsförgätna Europamästerskap. Men innan vi kastar oss huvudstupa in i nästa akt av handbollens ibland rätt märkliga självskadebeteende, låt oss stanna upp och se hur min tippning egentligen har fallit ut. Är det dags att skämmas som en gris som gillar bacon – eller kan man fortsatt se ner på övriga så kallade experter i skrået?
Vi börjar från början.
Gruppspelet – det enkla kapitlet
12 av 12 möjliga rätt till huvudrundan. Full pott. Inget att direkt slå sig för bröstet över – gruppspelet var i stort sett löjligt lätt att läsa. Men det var ändå smått underhållande att se hur många som fullständigt gick bort sig på Färöarna.
Brist på rutin? Naiv världsbild? Eller bara kollektiv masspsykos i kombination med för mycket studioentusiasm? Oavsett vilket: mycket roande för oss som höll oss nyktra medan andra tappade koncepten.
Huvudrundan, Grupp 1 – Frankrike, vad håller ni på med?
Mitt tips här var Danmark och Frankrike till semifinal. Det levde ända in i sista omgången, där Frankrike bara behövde göra sitt jobb mot Tyskland.
Spoiler: det gjorde de inte.
Frankrike har varit turneringens stora frågetecken. Höjden har funnits där – stundtals briljans – men också bottennapp som får en att undra om laget ibland glömmer att de är Frankrike. Det känns nästan förmätet att kritisera en tränare som både vunnit OS-guld och är regerande europamästare, men känslan går inte att skaka av sig: Guillaume Gille får inte ut max av det här materialet just nu.
Och ja – det märks.
Hur mycket man än vill låtsas något annat så saknas Nikola Karabatic . Kanske inte den sena versionen, Utan symbolen, ryggraden, självklarheten. Handbollens GOAT är borta – och än så länge: inga framgångar utan honom.
Facit: 1 av 2 rätt i Grupp 1. Godkänt. Men inget mer.
Grupp 2 – tillbaka på trygg mark
Här var analysen stabilare. Kroatien som gruppvinnare, Island som tvåa, båda till semifinal. Precis så blev det.
Men ändå – skämskudde fram.
För trots att jag visste bättre, trots att analysen var gjord och slutsatserna dragna, började jag vackla kring Sverige . Hypen efter Slovenien-matchen var smittsam. Det såg ju så enkelt ut. Den kanske enklaste vägen till semifinal någonsin låg där, uppdukad.
Svagt av mig.
Men i grunden: rätt analys. Och ibland är det det enda man kan trösta sig med.
Semifinalerna – låt oss inte låtsas
Inför semifinalerna är jag rätt övertygad: Tyskland och Danmark gör sitt jobb och tar sig till final på söndag.
Kroatien hade möjligen kunnat rubba tyskarna – om Srna och Martinovic varit hela och spelklara. Nu är de osäkra, begränsade eller i praktiken ur spel. Det räcker inte.
För övrigt: uppfriskande att höra Kroatiens förbundskapten Dagur Sigurdsson fullständigt såga upplägg och förutsättningar. Han har helt rätt. Det är orättvist. Och det är alltid lätt att hålla med någon som kastar välriktad skit på EHF.
Finalen – déjà vu, men inte repris
Så. Danmark mot Tyskland i final. Repris på OS-finalen.
Och ja – det kommer bli jämnare än 2024. Betydligt jämnare.
Men det kommer ändå inte räcka för tyskarna.
Inte mot dansken i boxen . Så är det bara.
Men danskarna får passa på att njuta. För på andra sidan bron finns tecken i tiden. Danmarks absoluta storhetstid är kanske inte över – men den är inte längre lika självklar. Årets turnering har visat ett Danmark som inte är fullt så överlägsna som tidigare, och man ska inte glömma: mästerskapets äldsta trupp .
Dominans eroderar. Alltid.
Följ gärna EM-finalen , där vi livebloggar under matchen. Därefter kommer en längre krönika där detta Europamästerskap summeras – på det sätt det förtjänar.
Mörkt. Cyniskt. Och med facit i hand.
Läs mer: De tar sig vidare till semifinal
Läs mer: Så slutar handbolls-EM 2026
