Kasta ut farmalagen ur seriesystemet

Svensk handboll har ett allvarligt systemfel. Ett självgående, självförhärligande maskineri som saboterar tävlingsbalans, dödar lokalrivaliteter och pressar gräsrötterna till randen av utmattning – och ändå hyllas som talangutveckling. Farmalagen. Det är hög tid att vi slutar sminka grisen.
Att farmalag får spela i samma seriesystem som fristående seniorlag – ända upp till division 1 – är inte bara märkligt, det är direkt skadligt. Det gynnar enbart elitklubbarna, på bekostnad av de ideella krafter som faktiskt bär svensk handboll på sina axlar.


1. Den verkliga konkurrensen dör – tillsammans med föreningarna
Småklubbar slåss redan i motvind. Att då tvingas tampas med farmalag som ena veckan ställer upp med sex juniorer och andra veckan kastar in A-lagsspelare på rehabturné är inte sport – det är sabotage.
Titta på kvalmatchen mellan Kristianstads utvecklingslag och Warta. Ett gäng göteborgare skulle spela om rätten att avancera i seriesystemet efter en hård och lyckad säsong – men mötte plötsligt Lars Møller Madsen och Anton Hallén. Två spelare med en ålder som snarare kvalar in dem till oldboys än till något "framtidsprojekt". Ett typexempel på varför nuvarande system är direkt ologiskt och långt ifrån rättvist.


2. Ingen bryr sig – och just därför blir det problem
Det finns en anledning att ingen jublar när ett farmalag gör mål. Det finns en anledning till att det ekar i hallen. Folk går inte på match för att se ett andralag spela en match som knappt betyder något. Publiken vill ha något att tro på. Ett klubbmärke att älska eller hata. Ett derby med laddning, historia – inte ett random hopkok av framtidshopp och rehabpatienter.
När farmalagen kliver in tappar vi all dramatik. Allt engagemang. Och i längden, hela idén med ett seriesystem där matcher faktiskt ska betyda något mer än för spelarnas föräldrar.



3. Talanger fastnar – i ett limbo av slöseri
Ett vanligt missförstånd är att farmalag gynnar unga spelares utveckling. I praktiken händer ofta det motsatta. Spelare med stor roll i ett farmalag tvingas ibland stå över matcher med A-laget – inte på grund av bristande kvalitet, utan för att regelverket förbjuder dubbelspel i samma omgång. Resultatet? Talanger som hade kunnat få värdefull erfarenhet i Handbollsligan blir istället fast i farmalaget – där minuterna är många, men värdet lågt.
I Danmark – en nation vi så ofta tittar avundsjukt mot – betonar man i stället vikten av att unga talanger spelar mot jämnåriga så länge som möjligt. Inte för att skydda dem, utan för att maximera deras roll, ansvar och utveckling. Det är dags att vi lär oss det också. Ett enkelt sätt är att vi startar renodlade farmalagsserier.


4. Farmalagen bryter ner det vi borde bygga upp
Svensk handboll saknar inte publikintresse – den saknar anledningar att engagera sig. Matcherna i de lägre divisionerna borde vara fyllda med lokalpatriotism, rivalitet och nerv. Men istället skickar vi ut farmalag som inte får gå upp, ser till att inte åka ur och knappt ens vill vinna. Det är ett hån mot klubbar som i decennier slitit ideellt för varje poäng.
I slutändan finns det bara en grupp som tjänar på det här upplägget: elitklubbarna. De får utveckla spelare, laborera fritt med trupperna och påverka serietabeller utan att själva riskera något. Samtidigt kämpar mindre klubbar med rekrytering och intresse och får sina livsviktiga matcher urvattnade av farmalag som ingen egentligen vill ha där.


Lösningen är enkel – och nödvändig
Separera farmalagen. Skapa en utvecklingsliga – likt den i dansk modell – där talanger möter varandra på rätt nivå. Där resultaten inte påverkar andra klubbars öden. Där framtidstro får plats – men utan att sparka undan benen på den rörelse som faktiskt bär sporten.
Slutsats: Det är dags att välja sida
Vi kan fortsätta låtsas som att farmalagen är neutrala, rättvisa och nödvändiga. Eller så kan vi vara ärliga: de är ett elitklubbsprivilegium som sakta men säkert urholkar bredden i svensk handboll.

Farmalagen kanske utvecklar spelare.
Men de förstör en sport.