Mästarna som inte vågar tävla

Det har gått ungefär en månad sen konfettin regnade, pokalerna lyftes. SM-guldet till Skara HF var en saga man vill dricka rödvin till och läsa högt för barnbarnen en sen sommarnatt. Ystad IF? Tunga, rutinerade, förväntade. Maskinen som malde sig fram till ännu ett guld.

Men nu – när avgörandet kom, när det var dags att ta sitt ansvar som mästare – då vände Ystad sig om, drog på sig morgonrocken, kliade sig i skrevet och sa:
"Nä, Europa känns inte så kul i år."

Skara HF? De tackade ja. Med hjärtat först, med nävarna knutna och blicken mot horisonten. De vet att det kommer kosta. Att det blir tufft. Men de vet också vad det betyder.
 För fansen. För sporten. För respekten.
 Så ge dem ett rungande "jävligt bra jobbat", en shot Fernet och ett sista halmstrå av vår tro på svensk klubbhandboll.

Ystad IF däremot – ni får ett rungande ”Skärp er?”
Ni sitter där med talanger, sponsorer och förutsättningar som majoriteten av ligan bara kan drömma om. Lokala aktörer som backar upp, ni har ett stall av unga påläggskalvar som desperat vill visa upp sig och fans som stått med sina klappor och klappat med till den ena vedervärdiga schlagern efter den andra.. Och ändå – när det är dags att kliva upp på scenen, att representera Sverige i Europa – då kastar ni in handduken som ett gäng rädda ungar på väg till vaccinationsbussen. Ni sitter med det stora åk-bandet men vågar bara åka veteranbilarna. 

Det är fegt. Det är skamligt. Det är som att Kurt Cobain skulle ha stannat hemma för att han inte kände sig “spetsig nog” för att möta publiken i Reading.
 Nä det är klart att ni måste ha dem allra bästa förutsättningarna för att vinna över AMO i omgång 11! Vilken otroligt inspirerande saga att sälja in till sina supportrar.

Och sen kommer det värsta: bortförklaringen.
"Vi har inte tillräckligt stark trupp."
"Vi vill inte tävla om vi inte tror vi kan vinna."
Hör ni själva hur det låter?
Det är inte ödmjukhet. Det är rädsla.
Det är tunna skivor av alibi som ska dölja ett svek – mot spelarna som kämpade hela säsongen, mot fansen som drömt, mot ungdomarna i Ystad som såg er som ett jävla fyrtorn.

Vad kan svensk handboll göra?
 SHE, Handbollsligan, Svenska Handbollförbundet – ta på er kostymerna, ställ er i skamvrån och svara på frågan:
 Hur gör vi för att få ut våra bästa lag i Europa. För det är inte en fråga som borde komma långt ner på dagordningen. Det borde vara det självklara för alla klubbar att kämpa och sträva emot.

Det är ert jobb att få våra bästa lag att vilja tävla i Europa. Att göra det attraktivt, ekonomiskt försvarbart, prestigefyllt. Att se till att ingen klubb med ambitioner ska behöva tveka. I stället har vi  ett klimat där man hellre slickar sina egna sår än går ut och slåss.

Just nu är det Skara HF som står för det där Bukowski alltid skrev om:

“What matters most is how well you walk through the fire.”
De går igenom elden. De tar risken. För det är så man bygger kultur.

Ystad? Ni sitter kvar i bastun och väntar på att någon annan ska tända på.
 Ni har blivit ett varumärke utan innehåll. En snygg logga med en undvikande själ.
 Det är en konst att förlora med stil – men ni lyckas med något ännu svårare: vinna utan heder.

Så, stort jävla tack till Skara HF. Ni gör det vi andra bara snackar om.
 Och Ystad – ni må ha guldet. Men just nu känns det som att ni förlorade något mycket större. Er trovärdighet.

 Men det finns fortfarande hopp. Det bor i lag som Skara. I städer där hjärtat klappar högre än Excel-arken.

Och till er andra där ute – ni som också får chansen att kliva ut i Europa:
 Packa väskan. Tänd en cigg. Spänn bågen.
Och spring genom elden.