Offensivt försvar – svensk handbolls största myt

Säsongen är fortfarande veckor bort.
Lagen träningsspelar, sportchefer lägger upp motljusbilder på Instagram och kallar det ”preseason vibes”, och någonstans i en halvkall sporthall i Skåne står en assisterande tränare och tuggar sönder en Bic-penna – inte för att analysera matchen, utan för att han glömt äta middag. Snart börjar allvaret. Och då börjar man undra: Vilka spelare lyfter sig? Vilka tränare hittar på något nytt? Och finns det någon klubb som vågar göra något annat än alla andra?
Men det finns en sak vi kan slå fast redan nu:

Det kommer bli 6-0.
Alltid 6-0.
Varje lag. Varje match. Varje förbannad säsong.

Och det är inget fel på 6-0. Det är tryggt. Det är beprövat. Det är vår nationalrätt – köttbullar och brunsås. Men det är också ett sätt att leva livet på autopilot. Som att åka till samma camping varje sommar i 25 år och kalla det tradition, när det egentligen bara är rädsla för att något nytt kanske inte blir lika bekvämt.

I två decennier har vi på tränarutbildningar stått och predikat som religiösa väckelsepredikanter:
”Det är avgörande för barnens utveckling att spela offensivt försvar.”
Vi har sagt det på kurser, på clinics, i dammiga lektionssalar med PowerPoint-bilder som inte sett en uppdatering sedan modemljudet dog ut. Och vi har sagt det som om det var en lag från högre makter, hugget i sten och signerat av Svenska Handbollförbundet självt.
Och vad har det lett till?
Ett helt land av spelare som vuxit upp med 3-2-1, 4-2 och aggressiva pressförsvar – för att sedan, när de når seniornivå, slänga hela registret i papperskorgen och kliva in i… ja, just det: 6-0.

Alltid 6-0.

I klubblagen. I landslaget. I hela förbannade Handbollssverige.

Vi är som en musikskola som i tio år lär barn spela jazz, improvisera, tänja på gränser – för att sedan ge dem en notpärm med Smoke on the Water och säga: ”Det är så här man tjänar pengar, vännen.”

Och visst, 6-0 har utvecklats sedan 90-talet. Alla lag spelar det inte exakt likadant. Men det är fortfarande samma grundprincip. Samma trygghetsfilt. Samma handbollsmässiga Volvo V70.

Vad säger förbundet om det här? Inget som pekar åt något håll. Ingen tydlig riktning. Ingen plan för att det vi lär ut i ungdomsåren faktiskt ska användas när spelarna blir vuxna. Bara tystnad och en kollektiv övertygelse om att 6-0 är facit.
Och om det vore så att vi hittat facit – om vi hade löst gåtan för hur man bäst försvarar sig i handboll och hur man bäst utbildar sina unga spelare till att bli framtida försvarsmonster – då hade jag inte klagat. Då hade jag ställt mig upp, applåderat, bjudit på rök och sagt: Fortsätt! Jag behöver inte bli överraskad eller ha några nyheter. Kör på det som fungerar!

Men den bittra sanningen är: Sverige är inte längre ett försvarsmässigt föredöme. Vi är inte bäst. Vi är inte ens nära. Siffrorna från de senaste mästerskapen skriker det rakt i ansiktet på oss. Ändå verkar vi tro oss veta något. Som handbollens egen Don Quijote. Sverige är inte längre landet man kollar på när man studerar försvarsspel – varken kollektivt eller individuellt.

Mitt problem är egentligen inte att alla lag kör 6-0, även om det ibland känns lika inspirerande som att se färg torka. Det vore såklart uppfriskande om någon vågade göra något annat, men det är inte där skon klämmer som mest. Nej, det stora problemet är hyckleriet.
I två decennier har vi frenetiskt skrikit ut att barn måste börja med offensivt försvar – att det är nyckeln till att skapa den kompletta försvarsspelaren. Först Bisvärms försvar, sen 3-2-1 och 4-2, sedan, när de är mogna nog, introducera dem till vilket försvarsspel som helst. Vi har trott att det var vägen till den ultimata spelaren.
Men nu sitter vi här, med facit i hand, och kan mer eller mindre motbevisa hela den idén.

Så vad vill vi vara?
Ett land som fortsätter predika offensivt försvar för våra barn och ungdomar – men aldrig använder det själva?
Ett land som faktiskt vågar bryta mönstret och testa något nytt?
Eller ett land som går all in på ett konservativt 6-0 från första träningspasset – och utbildar spelare för att bli mästare i just det spelet vi faktiskt använder?

Just nu är vi fast i ett limbo. Vi utbildar våra spelare i en övertygelse om att det är överlägset alla andra sätt – men när deras matcher väl börjar gälla något så börjar vi tro på en helt annan verklighet.
Jag vet inte om det är Klingvall, Toni Johansson eller någon annan förbundshöjdare som behöver se över det här – men nog behöver det ses över, i alla fall.

Avslutar med att citera Skånesports eminenta skribent Claes Andersson:
Diskutera i små grupper.