Topp Fem tyngsta spelartappen inför kommande säsong

5.     Pontus Brolin – IK Sävehof
Det är lätt att stirra sig blind på målskyttar, stjärnsmällar och highlights. Men ibland är det spelarna som gör jobbet i skuggorna som håller ihop allt. Pontus Brolin har varit just det för IK Sävehof – navet utan vilket resten inte riktigt snurrar.

Under flera säsonger har han varit en av Handbollsligans absolut främsta försvarsspelare, och dessutom ett pålitligt hot framåt när det behövts. En spelare som länge flög under radarn, men som under sina sista säsonger fick det erkännande han så länge förtjänat. Och det med rätta.

Tvåvägsspelare av hans kaliber växer inte på träd. Det gör inte heller kulturbärare som vet vad klubben står för, som andas dess DNA och tar ansvar för helheten, även när ingen tittar.

Att ersätta Pontus Brolin handlar inte bara om att hitta någon som kan täcka yta bakåt eller trycka av från nio meter – det handlar om att fylla ett tomrum som sällan syns i protokollen, men som märks i allt från träningsintensitet till omklädningsrumskultur.

Kort sagt: Det här är ett större tapp än vad många kanske hunnit förstå.

4.       Oli Mittún – IK Sävehof
Först Elias, nu Oli. På bara några år har Sävehof både hittat och tappat två av de mest sevärda spelarna Handbollsligan skådat. Och med Oli Mittún försvinner inte bara en playmaker – utan ett helt sätt att spela handboll.

Sedan 2020 har minst en Färöing snurrat upp försvar i Partille Arena, och Oli har med sina sällsynta kvaliteter varit den självklara motorn i Sävehofs offensiv de senaste säsongerna. Han har varit spelaren man kunnat ge bollen till när allt kört fast – för att det oftast löste sig då.

Det är lätt att fastna i siffror, genombrott och poäng, men Oli har varit mer än så. Han har varit ett pulsnav. En kreativ dirigent med bollkänsla som ser ut att komma från en annan planet. 

Nästa säsong blir första på länge utan en bollvirtuos från Färöarna i Sävehof. Det är inte bara ett skifte – det är slutet på en era. Och kanske början på ett nytt lag som får bygga utan den där spelaren som alltid hade ett trick kvar i skjortärmen.

3.     Truls Grötta – HK Malmö
HK Malmö går in i nästa säsong med något som på pappret ser ut som ett av klubbens mest spännande lagbyggen på länge. Det kryllar av lovande svenska talanger, och lyckas man bara skapa rätt miljö och ge dem rätt förutsättningar att blomma, så är det bara att lyfta på hatten för det arbete som gjorts av den sportsliga ledningen. Att kunna sy ihop en så talangfull grupp i praktiken utan budget – det är imponerande.

Men.

Frågan som fortfarande hänger i luften – och som ekar ganska högt – är hur man ska klara sig utan sin norske talisman. För Truls Grötta har inte bara varit viktig för HK Malmö de senaste säsongerna, han har varit själva blodomloppet. Det har varit han som burit tempot, ansvarat för rytmen och ofta burit laget i tunga lägen. Jag vågar säga det rakt ut: Truls Grötta är den bästa spelaren som någonsin burit HK Malmö-tröjan.

Så vad händer nu?

Vem kliver fram när navet försvunnit? Är det Nikola Roganovic, som med sin råa potential kanske är den största juvelen i hela truppen? Eller är det Tim Hilding, som besitter klubbhjärta, erfarenhet och fortfarande känns som en spelare där mycket mer går att få ut?

2.     Kristian Olsen – Ystads IF
När Kristian Olsen dök upp i Ystad inför säsongen var det inte många som höjde på ögonbrynen. När han lämnade? Då var han just den spelaren som hade burit ett guld till staden. Ett fynd. En blixt från klar himmel. En högernia som överglänste samtliga konkurrenter i serien.

Han blev snabbt en av lagets mest tongivande spelare, och kanske den allra viktigaste under guldsäsongen. I en liga där högerniorna ofta lever lite i skuggan, tog dansken scenen helt själv.

Att han lämnar nu lämnar så klart ett tomrum. Visst, Näslund från Skånela är en lovande ersättare och en intressant värvning – men beslutet att peta Tönnessen för honom väcker frågetecken. Hur klubben resonerade där lär bara ett fåtal veta.

Det vi andra vet är att Ystad förlorat en matchvinnare, en spelare med det där lilla extra. Det luktar försvagning – och det kommer märkas, både på plan och i poängkolumnen.

1.     Nicola Roganovic- GUIF

Svensk handbolls egen golden boy lämnar Eskilstuna – och det är ett av de tyngsta avbräcken klubben stått inför på senare år. Han har praktiskt taget burit GUIF de senaste två säsongerna, med ett lugn och en närvaro som inte hör hemma i ett tonårsansikte.

Det här är en spelare som varit både hjärta och ryggrad. En sån där som får det svåra att se enkelt ut. En som får laget att andas – och som man märker först riktigt hur viktig han är, när han försvinner. Lite som när ett kylskåp tystnar efter att ha stått och brumma i bakgrunden hela tiden. Plötsligt hör man tystnaden.

Att GUIF nu står utan honom är inte bara ett tapp på planen. Det är en reva i helheten. En lucka som inte fylls med vilja eller välmenande försvarstal. Och det kommer på en plats och i en tid där truppen redan ser ut att vara mer papper än betong.

GUIF, som en gång i tiden matade fram talanger som andra klubbar bara kunde drömma om, känns numera som en verkstad där maskinerna står stilla. Att han lämnar nu är symboliskt – som att någon släcker lampan och går hem sist från ett kalas där tårtan redan tagit slut.

Det här är ett avbräck som känns i märgen. Och frågan som dröjer sig kvar är: Vad är GUIF utan honom?