Dokument: The Return of the King

Den 16:e oktober 2005 var en dag alla Skellefteå-fans väntat på i mer än två och ett halvt års tid. Den sjätte omgången av den nya HockeyAllsvenskan skulle spelas och ett Skellefteå som börjat lite knackigt väntade förstärkning, en förstärkning som nu också var här. Liksom för tre år sedan, då klubbens Elitseriesatsning tog fart på allvar och man för första gången sedan nedflyttningen 1991 nådde Kvalserien var det även då två jänkare som anlände till klubben i mitten av oktober i form av en högerskjutande back samt en temposvag center med magiska passningarna.

Centern var den samme som senast, Brett Harkins återkomst till nyligen omdöpta Skellefteå Kraft Arena var efterlängtad. Genast efter att ismaskinen lämnat isen och hallen släckts ner för intro vecklades en stor läktarflagga upp över hela den centrala delen av västra stå där supporterklubben North Power håller till. Strålkastarljuset som vanligtvis brukade fara fram och tillbaka mellan de olika sektionerna fastnade genast på läktarflaggan vilken utgjordes av ett stort lönnlöv med siffran 44 skriven inuti och med orden Return of the King under. Konungens återkomst skulle dock överskuggas av en annan man den här kvällen. Backen Marc Busenburg hade värvats från AHL-laget Sprinfield Falcons och lösa rykten skvallrade om att han föregående säsong var en av ligan allra bästa backar och hade varit mycket nära att ta en plats i NHL-laget Tampa Bay Lightnings. Efter den första matchen var det knappast någon som tvivlade på Busenburgs klass, den amerikanske backen hade varit inne på samtliga fyra mål framåt och visade upp en mycket rapp skridskoåkning. Brett Harkins hade sin vana trogen stått bakom två assists, båda i spel fem mot tre och sett till att Skellefteå, trots en ganska svajig andraperiod kunde vinna matchen. Konungen var tillbaka, och den här gången hade han dessutom med sig en utmanare som skulle komma att kämpa om publikens kärlek.

Baksmällan brukar alltid komma dagen efter, den här gången dröjde det dock två dagar. På måndagens träningspass, bara två dagar efter debuten mot Hammarby fick Harkins ett felskär och snubbla olycklig in sargen, så olyckligt att han blev borta från spel i fem matcher och dessutom skulle få dras med smärtan i axeln resten av säsongen. Comebacken efter skadan skulle dock komma och dessutom mot tuffast tänkbara motstånd. Det var dags för seriefinal i HockeyAllsvenskan, en seriefinal som Brett Harkins absolut inte vill missa och därför gick han in som center i kedjan med Daniel Welser och Pontus Petterström trots att han ännu inte var fri från sin skada. Vid den här tidpunkten hade dessutom Marc Busenburgs påstådda storhet genomskådats i Skellefteå. Motståndarna Malmö var dock ovetande om detta och när man skickade ut busen Toni Mäkiaho, tidigare mest utvisade spelare i den finska ligan, för att ta bort Skellefteås nyckelspelare så valde man ut Marc Busenburg. Valet såg också ut att vara korrekt då man i den andra perioden gick ifrån till en stabil 3-0 ledning och såg ut att kunna spela av den tredje perioden och ta med sig tre enkla poäng ner till Malmö.

Det fanns dock en spelare som inte riktigt hade tänkt gå med på det. När Skellefteå drygt tre minuter in i den tredje perioden får chansen att spela fem mot tre ser man sin chans att toppar lagets powerplay, de båda centrarna och tillika spelgenien Fredrik Öberg och Brett Harkins. Tekning till höger om frimärksmålvakten Corey Hirsch skulle dock tas av Öberg eftersom det hängde ett tekningsförbud över Harkins på grund av dennes onda axel. När Fredrik Öberg helt plötsligt visas bort från tekningspunkten har jänkaren fått nog, medan norrbottningen Öberg försökte argumentera med linjemannen föser Harkins bestämt bort bodensaren och kliver fram till tekningspunkten, väl där vinner han tekningen på ren kraft och pucken går ut till Öberg på högerflanken som vänder upp mot blålinjen för att sedan tvärvända och lägga ner pucken till Harkins som nu har tagit en position i sarghörnet. Medan Öberg störtar på mål fryser Harkins pucken i ett par sekunder för att i exakt rätt läge lägga in den till Öberg igenom som iskallt sätter pucken i Hirsch bortre kryss.

När sedan Daniel Sondell gör 2-3 i bytet efter vädrar Skellefteå kvittering. Malmö lyckas dock efter det freda sig ganska bra, innan det är dags för Brett Harkins igen. Efter en lång Skellefteå-press i anfallszonen utan utdelning får Magnus Wernblom pucken upp vid blålinjen, han lägger ner den i rundeln där Harkins får tag på pucken, rundar målet och lyckas på något sätt snirkla in pucken mellan stolpen och Corey Hirsch. Firma Harkins och Wernblom är dock inte klara än, när det återstår mindre än minuten av matchen lägger Johan Åkerman en av sina pattenterade lobbpassningar upp i mittzonen, problemet är bara att den här är på tok för lång. Istället för att ge upp pucken och låta Malmös backar ta hand om fångar Brett Harkins likt en fjärilssamlare in pucken med klubben och gled in i anfallszonen där han fintar skott och utan att titta, lägger pucken snett inåt bakåt till en framstormande Magnus Wernblom som bestämt sätter 4-3 målet bakom en uppgiven Hirsch i motståndarmålet.

Fem poäng på två matcher var nästan för bra för att vara sant och även här skulle en reaktion komma om än en månad senare. Trots serieledning var Harkins inte nöjd med sitt eget och sitt lags spel. I hemmamatchen mot Almtuna en sen novemberkväll var måttet rågat. Amerikanen var less på att mindre spelskickliga lag fick komma till Skellefteå Kraft Arena och styra och ställa hur man ville. Efter att man i inledningen av matchen låtit Uppsala-laget göra både ett och 2-0 i den första perioden skällde Brett Harkins ut sina lojala lagkamrater i pausen och vände sedan i den andra perioden matchen med två assists för att sedan ge sitt lag bonuspoängen i förläningen med att själv göra 4-3 målet.

Mats Lindgren, med nästan 400 NHL-matcher på meritlistan samt spel i OS 1998 som aktiv och från och med säsongen 2005/2006 assisterande tränare i Skellefteå AIK kan inte riktigt styrka bilden av Harkins som en ledartyp i omklädningsrummet.
- Han var ingen utpräglad ledare och hade ett ganska stort prestationstryck på sig så koncentrerade sig mest på sitt eget spel. I powerplay styrde han dock ganska mycket och var väldigt bestämt på hur han ville hur det skulle se ut. Men givetvis hade han en hel del rutin och tog tag i vissa bitar även i omklädningsrummet, menade Lindgren. 



År 2006 närmade sig och Skellefteå pendlade rätt friskt mellan att toppa tabellen och ligga Malmö hack i häl. Dessutom blandade sig Rögle med Kenny Jönsson i spetsen titt som tätt med i toppstriden. För Skellefteå fanns det dock ett problem, genom hela hösten hade man bara haft en kedja som producerat offensivt regelbundet, kedjan med Fredrik Öberg, Magnus Wernblom och Anders Söderberg som senare skulle få smeknamnet gubbkedjan. I mellandagarna skulle Skellefteå ta sig an bottenlaget Arboga, och detta med en nykomponerad andrakedja som hade stora förväntningar på sig. Tommy Samuelsson hade för första gången den här säsongen satt ihop de två målskyttarna Andreas Paulsson och Daniel Welser med passningsgeniet Brett Harkins på centerplats. Även om motståndet inte var det bästa då jumbon Arboga tappat sina bästa spelare i Daniel Hermansson och Alexander Semjonovs till diverse Elitserieklubbar så klickade det inte i samarbetet mellan dessa tre. Visserligen gjorde Harkins sin vana trogen en passningspoäng, men det var i powerplay där han klev in med Johan Åkerman på backplats framför gubbkedjan.

Två dagar senare åkte man ser till Stockholm för att utklassa namnen AIK IF, tidigare Solna AIK. Inte heller då fick firma Harkins, Paulsson och Welser spelet att stämma. Harkins noterades även då för en passningspoäng men då var inte någon av de andra två inblandade i spelet. När mönstret upprepade sig även kommande match mot Västerås var det slutet för formationen. Harkins flyttades över till Magnus Wernblom och Anders Söderbergs kedja där han dock hade det fortsatt tungt. Med Paulsson och Welser på kanterna hade Harkins två egentliga målskyttar omkring sig. Den gänglige Paulsson, bördig från Stockholm hade dock genom hela säsongen lidit av en djup svacka spelmässigt och kom nästintill inte alls till framåt. Den österrikiske Welser tvingades istället för att inrikta sig på hård forechecking och mycket avslut att ta ansvar för defensiven och kom därför inte heller till framåt. Med Wernblom och Söderberg dök ett annat problem upp, Harkins tvingades då själv att skänka en extra tanke hemåt vilket gjorde produktionen för hela kedjan haltande. I vilken omgivning skulle man egentligen placera passningsgeniet?

Lösningen skulle komma måndagen den 30 januari, en dag innan transferfönstret i Sverige stängde. Peo Larsson hade vid den tidpunkten redan spetsat till Skellefteås trupp med de två defensivt skickliga backarna Libor Prochazka och Per-Anton Lundström. Nu skulle även den sista pusselbiten komma och även omedelbart falla på plats. Tre dagar efter övergången offentliggjordes landande också Daniel Branda i Skellefteå, väl där förklarade han att han helst spelade center men också kunde spela ytterforward. Tränare Tommy Samuelsson gjorde också klart att det var som center man skulle börja använda den tjeckiske målsprutan. Och det var ingen mindre än Brett Harkins som skulle få stiga åt sidan då amerikanen i en tidigare match mot Nyköping blivit avstängd för att hoppat på domare Niklas Persson verbalt.

Det skulle dock inte dröja länge innan Harkins var tillbaka på isen, vilket gjorde att man nu hade en center för mycket. Lösningen blev lika enkel som genialisk. Daniel Branda flyttades upp på kanten för att spela ytterforward vilket han tidigare gjort klart att han kunde spel. På andra sidan fanns från början rivjärnet Patrik Rönnqvist och i mitten Brett Harkins. Firma Branda och Harkins fann varandra direkt, redan i den första matchen med varandra spelade Harkins fram till Branda som iskallt avslutade mellan Arboga-målvakten Olow Sundströms benskydd. Till nästa match hade Patrik Rönnqvist bytts ut mot Daniel Welser och Skellefteå hade nu hittat sitt komplement till gubbkedjan i den internationella kedjan med amerikanen Harkins, tjecken Branda och österrikaren Welser. Proceduren upprepade sig, Harkins spelade fram Branda som avslutade iskallt. Utöver det noterades kedjans tredje part Daniel Welser för två assists samt Branda för ytterligare ett mål. Det riktiga fyrverkeriet skulle komma sista matchen för Kvalserien då man förnedrade ärkerivalen Björklöven med hela 7-0 och kedjan stod för inte mindre än tre av målen.

Den 15:e mars , ett datum som man i Skellefteå längtat efter med en blandning av skräck och förtjusning. Kvalserien betydde i guldstaden en folkfest utan dess like, men också fest som av tradition förstördes precis då man bestämt sig att stanna kvar för gott. Den här gången började det dessutom allt annat än bra, i den första omgången stötte man på Elitserielaget Leksand i deras splitternya borg Ejendals Arena. Det var ett skärrat Skellefteå som kom till spel och redan efter knappa 13 minuter spelade hade dalmasarna gjort 3-0 på en hjälplös Andreas Hadelöv i Skellefteås mål. Skellefteå skulle dock rycka upp sig och med endast fyra minuter spelade av den sista perioden var man Leksand i hälarna efter Magnus Wernbloms 3-2 mål, elegant framspelat av Brett Harkins. Leksand skulle dock lyckas göra 4-2 strax efter och ett Skellefteå med svansen mellan benen tvingades åka lottlösa från Dalarna.

Om premiären av Kvalserien verkade tuff, var det ingenting mot vad den första hemmamatchen skulle bli. På andra sidan av isen väntade ett stjärnspäckat Södertälje med supertalangen Anze Kopitar och försvarshövdingen Josef Boumedienne i spetsen. Hemmalaget visar dock ingen respekt och med en vilt påhejande hemmapublik i ryggen går man med nästan exakt halva matchen spelad ifrån till en stabil 4-1-ledning. Brett Harkins har under matchens gång varit förvånansvärt lite delaktig i offensiven, istället har amerikanen som tidigare varit enbart känd för sina passningar även visat upp ännu en imponerande egenskap. Hela matchen igenom har Harkins i princip tagit alla tekningar i egen zon, dessutom med stor framgång. Men ingen Harkins utan assist och med dryga 13 minuter kvar att spela av matchen spelar han fram Daniel Branda som sätter spiken i kistan och skickar hem ett Södertälje med en snopen Ulf Taavola i spetsen till Svealand.

Den tredje omgången skulle även den bli tuff, Skellefteå gästade ett Malmö som efter den första perioden hade en säker 3-1-ledning. Skellefteå lyckades dock i den andra perioden göra tre snabba mål och plötsligt ledde man med uddamålet. För Brett Harkins hade det dock varit en match i det anonyma, sina passningsegenskaper skulle han istället få visa i defensiven då han i en sekvens av den sista perioden backcheckande stenhårt i samband med att Malmö bjöds på ett tre mot två-läge. Harkins kastade sig då för att nå pucken och lyckades sedan hitta Andreas Hadelöv med en livsfarlig passning så att denne kunde blockera pucken.

Trots Skellefteås inledande fyra segrar av fem möjliga hade Brett Harkins endast noterats för två assists så långt, vilket var omvända siffror från starten av grundserien. Och inte såg den statistiken heller ut att förbättras då Leksand gästade Skellefteå Kraft Arena för returmatch mot Skellefteå. Ett Leksand i poängbehov satte tidigt 1-0 bakom Andreas Hadelöv och med hjälp av Skellefteå-bördige målvakten Johan Backlund stod man framgångsrikt emot hemmalagets vilda forcering och kunde också med dessa siffror gå till pausvila trots att skottstatistiken gick till de svartgula med hela 21-8. Men när det väl lossnar då lossnar det också ordentligt. Som så många gånger förr den föregående månaden är det Brett Harkins som spelar fram Daniel Brandra, den här gången är det dock Branda som står för den mest imponerande prestationen då han kyligt väntar ut Johan Backlund och sätter pucken högt. Samme Branda gör sedan strax efter det 2-1, för Brett Harkins får dock nästa poäng vänta till nästa period då han med en skottpassning grundlurar Backlund och sätter 3-1 mellan den hjälplöse målvaktens benskydd. Som grädden på moset assisterande även Harkins just Branda till 4-1 målet som görs i tom kasse.

Skellefteås trumftåg i Kvalserien fortsätter, trots att man med tre omgångar kvar missar chansen att gå upp i Elitserien då man snöpligt förlorar med uddamålet mot Malmö i säsongens första hemmaförlust så har man guldläge att rätta till misstaget och efter 16 långa års väntan kvalificera sig för spel i Elitserien. Det var i Nobelhallen, Karlskoga det ska ske och för Skellefteå kunde det heller inte börja bättre då Daniel Welser och Brett Harkins redan efter 1.47 spelade av matchen spelar fram Daniel Branda som enkelt kunde göra 1-0 till de för dagen gulsvarta Skellefteå. När man sedan med mindre än fem minuter spelade utökat ledningen till hela 3-0 så verkar det som vägen till Elitserien är vidöppen. Bofors hade dock inte bara tänkt sig att lägga sig på rygg och ge upp, istället reducerar man omgående och 13 sekunder in i slutakten gör 4-4 börjar minnesbilderna från tidigare år spelas upp i samtliga Skellefteå-anhängares huvuden. 

Med drygt tio minuter kvar att spela får så Skellefteå chansen i spel fyra mot tre. Man sätter in sina fyra mest meriterade spelare med Magnus Wernblom framför mål, Johan Åkerman och Fredrik Öberg på backplats och Brett Harkins på sin vanliga position vid den högra tekningscirkeln. Omedelbart lyckats man etablera ett hårt tryck där Fredrik Öberg styr spelet. Öberg passar plötsligt Johan Åkerman i sidled som med sitt hårda högerskott tar ett direktskott som av Bofors-målvakten Mikael Andersson styrs ut mot kortsargen där Brett Harkins störtar mot pucken. Med Jens Olsson i ryggen finns inte så mycket för Harkins att göra än att slå tillbaka pucken samma väg som den kom, istället lurar han samtliga i hela Nobelhallen genom att lägga pucken mellan sina egna ben och ända upp till Öberg på backplats som klipper till direkt. Pucken sitter stenhårt i Anderssons vänstra kryss och ett klassiskt mål är skapad, målet som tog Skellefteå AIK till Elitserien, assisterat av just Brett Harkins.

Trilogin blev därmed uppfylld, exakt ett halvår efter passningsgeniet från North Ridgeville skrev på för Skellefteå för andra gången i sin karriär gjorde han debut för sin nygamla klubb och exakt ett halvår efter debuten lämnade han också staden på grund av skattetekniska skäl efter att dryga veckan innan han passat upp klubben i Elitserien med en av sina oräkneliga magiska passningar. Konungen hade återvänt och frälst staden efter 16 år av mörker. 


Fotograf/Rättigheter
Toppbild: Magnus Lindkvist
Övrig bild: Bildbyrån

Dokument The Return of the King är tredje delen i en artikelserie på tre delar om Skellefteå AIK: s center Brett Harkins. Vi kommer att följa dennes öden och äventyr från våren 2002 till och med sommaren 2006. Under denna tid har passningsgenit från North Ridgeville gått från att vara föraktad till älskad av en hockeytokig stad vid Norrlands kustremsa.